Nyckelord

PSP

Besöker

Har ni sett en så vacker katt nån gång? Det har jag. Och det var nyss, när jag såg Salahuddin senast.

Dessutom syns min manligt lila PSP i nederkant. Ni ser! Jag ljög inte om den för att få bundsförvanter hos RFSL. Jag är ärlig mot er, bloggfans!

Kära dagbok. Idag var jag med om ett litet prekärt missöde. Jag låg i soffan och spelade tv-spel, närmare bestämt PSP. Det står för Playstation Portable, och ni oinvigda kan se hur konsolen ser ut om ni tittar på bilden här bredvid. Fin va? Sådär ser min ut. Svart och glansig och väldigt macho.

Tyvärr gjorde jag idag åter igen misstaget att försöka spela fightingspel. Varför lär jag mig aldrig att jag inte kan spela sådana? Det finns nämligen ingenting som gör mig så arg som fightingspel. Jag är i allmänhet ganska bra på att spela, men när det kommer till just den här genren så förvandlas jag ett monster av frustande ilska så fort något inte går som jag vill. Och efter att ha dött mot samma motståndare tio gånger i rad kände jag för att kasta PSPn i golvet. Som tur är så är jag, även när jag är så arg, fortfarande tillräckligt vid mina sinnens fulla bruk för att inte vilja ha sönder saker med flit. Så jag kastade PSPn i soffan istället.

Jag hade dock missat en liten variabel i ekvationen. Skiten studsade från soffan, ner på golvet, och det var slutet på den skärmen.

Jag satt en stund och svor för mig själv, men insåg att jag omöjligt skulle kunna skylla ifrån mig. Bara att bita i det sura äpplet, och skamset beställa en ny. Operation ”Hitta en så billig PSP som möjligt som jag kan använda tills den nya kommer ut julen 2011” inleddes. Och jag hittade faktiskt en för under tusenlappen. En Limited Edition och allting! Så den beställdes snabbt.

Det fanns bara en liten hake… Inte ett ord. Jag vill inte höra. Tyst!

Jag ber om ursäkt för tillfällig bloggtorka. Jag har inte slutat blogga, jag har inte skaffat ny flickvän, jag har inte hängt mig i lampkroken. Så don’t you worry!

Däremot har jag köpt ett spel till Playstation Portable. Tactics Ogre: Let us cling together heter det, och det står för närvarande för minst 90% av mina svordomar om dagarna. MYCKET irriterande spel. Kanske det mest irriterande jag spelat sen jag försökte göra alla extrasaker i Zelda, och bet mig själv i armen efter att ha misslyckats tjugonde gången i rad på en grej.

Ett exempel. Mina gubbar står prydligt uppradade för att eliminera motståndarens. De marcherar så sakteliga mot fiendetrupperna, men en liten ful bågskytt hinner få iväg en pil. ”Jävlar” säger jag. ”Bara inte DEN gubben” säger jag. Det blir den gubben. ”Bara inte en critical hit” säger jag. Det blir en critical hit. ”Dö för i helvete inte bara” säger jag. Gubben dör. Ingen lyssnar på mig. Resultatet blir således att jag antingen skriker rakt ut, säger ett gäng med könsord i följd, eller stänger av och säger ”problem solved” för mig själv, för att sedan gå och göra nånting annat.

För några veckor sedan fick jag hem ett efterlängtat spel i brevlådan. Final Fantasy Dissidia, till PlayStation Portable. Jag hade längtat i flera månader. Ivrigt packade jag upp spelet, stoppade in det i PSPns lucka, och startade det… trodde jag. Nej! Icke! Spelet ville inte starta. För gammal mjukvara. Jag försökte uppdatera denna, men det gick inte då jag för några år sedan laddat hem en hackad mjukvara. Efter lite googlande insåg jag att denna var omöjlig att få bort, och jag skulle inte få spela.

Detta accepterade jag inte, så efter några sekunders inre kris gick jag ner till Huddinge centrum, och till spelbutiken GAME. Med bestämda steg gick jag mot kassan, varpå en söt tjej hälsade mig välkommen. ”En PSP tack” sa jag. ”Ska se om vi har någon på lager”, svarade hon, och försvann en stund. Sen kom hon ut med en gammal, begagnad och inte minst rosa PSP. Det var vad som fanns kvar i lager. ”Daniel Werner och ROSA?” tänkte jag för mig själv och rynkade säkert indiskret på näsan. Nja, det gick inte för sig. Jag fick GAMEs kort och lovade att ringa tillbaka efter några dagar, då tjejen trodde att de skulle fått in nya då. Vi småpratade lite och jag tyckte det var lite flirtande som hängde i luften.

Sen gick jag ut, och styrde kosan mot Teknikmagasinet. Inga PSPs där. Inte heller i leksaksaffären bredvid. Jahapp… Rosa PSP eller ingen PSP alls? … Rosa PSP.

”Hej igen” sa jag till tjejen, som log tillbaka. ”Jag tar nog den där PSPn ändå, trots att den är rosa”. Sen pratade vi lite om vad jag skulle spela med den, vad hon gillar att spela, hur länge hon jobbat, vad hon gör på fritiden, och annan matnyttig information. När jag betalt min kära PSP så hände det som brukar hända när jag IRL-raggar. Jag IRL-raggar inte ofta, men det är alltid samma sak. Jag stod kvar och kom inte på vad jag skulle säga. Istället för att bara avsluta det hela och behålla min coolhet stod jag kvar som ett fån. ”Jaa… Joråsåatteh…” kom ur min mun. Efter en stund sa hon ”Ja, jag ska nog ta och sortera lite spel nu”, och pekade mot spelhyllan. ”Ja, jag ska också hem… och spela” svarade jag, och kände mig som någon med ungefär samma konversationsfärdigheter som Evan i Superbad. Sen gick hon, och på vägen ut stannade jag upp vid henne.

-Så, vad heter du på Facebook?
-Eh, mitt namn.
-Och vad är ditt namn?
*hennes namn*
-Najs! Då kanske jag hör av mig där.
-Okej.

När jag kommit hem sökte jag upp henne, och möttes av en bild där hon går hand i hand med sin pojkvän. ”Har ett förhållande med…” stod det. Fail, tänkte jag, och insåg att just det där är en raggningsmässig återvändsgränd för mänskligheten. Jag kan inte fråga om hon är singel det första jag gör, för då verkar jag konstig. Och hon kan inte säga att hon är upptagen det första hon gör, för då verkar hon konstig.