Nyckelord

Prylar

Besöker

Jag har ett vitrinskåp där jag förvarar alla mina samlarprylar av nördkaraktär. Just nu, eftersom jag vill och ska flytta, så har jag börjat packa ner sakerna i en stor flyttkartong. Varsamt lindar jag in varje japansk samlarfigur i toalettpapper (thank fuck att jag köpte ett 24-pack Lambi för inte länge sen) och lägger den sedan i kartongen, staplad som tetris.

Nyss hade jag dörren till skåpet öppet en liten stund, när jag fick se Salahuddin sitta i närheten. Jag pekade mot de kvarvarande figurerna och förklarade så pedagogiskt jag kunde: ”Om du går in där så blir det inte nådigt”. Jag trodde väl inte att han frivilligt skulle gå in bara för sakens skull. Men det tog nog bara tio minuter, sen hörde jag ett krasch, en duns, och en katt som försökte ta sig upp på de olika hyllplanen.

Jag passade på att stänga dörren i nån halv minut eller så. Då var det inte lika roligt att vara där, tyckte han. Men han måste lära sig orsak och verkan!

salahuddincaptured

Vad jag vill se: En sån här ascool akvariumsäng!

Vad jag ännu hellre vill se: När användaren av en sån här cool akvariumsäng vaknar med ett ryck efter en mardröm, krossar glaset med skallen, och hur 2500 liter vatten forsar över säng, person, och hem.

aquariumsäng

Jag letar efter nåt så sällsynt som ett skohorn.

Härom morgonen, när jag var morgontrött och fly förbaskad, så råkade jag knäcka sönder mitt nuvarande skohorn av plast. Så nu behöver jag köpa ett nytt. Problemet är bara att det inte finns nån-jävla-stans! Igår gick jag på korståg genom SJU skobutiker, och inte en enda säljer nåt liknande.

PS. Bilden på sidan skulle illustrera hur det ser ut när man blåser i en sko. Som ett skohorn. Fattar ni? Sko? Horn? Hihi. Vilken awesome humor jag har.

Häromkvällen fick jag ett infall och googlade gamla leksaker. Minns någon mer än jag Mighty Max?

När jag gick i lågstadiet var nämligen detta ett av mina största intressen. Det här var ju på den tiden då pojkar och flickors leksaker var extremt skilda åt, så i egenskap av pojke lekte jag alltså med monsterliknande krigsleksaker. Mighty Max var nämligen leksaker tillverkade 1992, som på utsidan såg ut som olika vidunder, men som kunde öppnas för att exponera en liten fantasimiljö där inuti. Ett gäng olika tillverkare gjorde likadant, men Mighty Max var först.

Jag kom att tänka på när jag fick min första Mighty Max-leksak. Min kompis Tomas fyllde år, och jag och pappa var i affären för att inhandla någon slags present inför det stundande kalaset. Jag hade ingen aning om vad han önskade sig, så jag gick utan att tänka mig för raka spåret till den sortens leksaker jag själv var intresserad av. Och där såg jag den. Ett fladdermushuvud som förmodligen var det häftigaste mina arma pojkögon hade sett. Jag slog till, med pappas pengar.

När vi kom hem blev jag ledsen, och insåg att det egentligen var jag som ville ha den där leksaken. Och så blev det. Med mitt manipulativa barnasinne såg jag till att jag var den som fick Mighty Max-presenten, medan mamma fick gå och akut-köpa nånting annat till Tomas. Jag minns inte vad han fick, men det var nånting tramsigt.

Sen kom jag att tänka på den där gången då det ena fladdermusörat gick sönder. Det var en sorgens dag. Jag, min kompis Mikael (han hade för övrigt robothuvudet med den synliga hjärnan), och hans kompis Stephan lekte på skolgården. Stephans mamma kom från Frankrike, och en gång imponerade han på klassen genom att sjunga ”Broder Jakob” på franska. Man imponerades nog ganska lätt som barn.

Hur som helst, den här dagen hade han lånat min fladdermusleksak för en liten stund, varpå en tredje bekant ville titta på den. Det fick han inte för Stephan, som började springa. De sprang runt skolan, och när Stephan kom tillbaka med leksaken hängde ena örsnibben i en enda slamsa. Inte ens en ursäkt fick man, och jag försökte hålla tillbaka tårarna så gott det gick.

En gång var jag, mamma, mammas väninna och hennes son på Öland. Mamma och väninnan hade någon slags oskriven överenskommelse som innebar att de skulle visa varann vem som var den bästa mamman. Därför fick väninnans son ett flygplan från Crash Test Dummies (nej, inte gruppen som sjöng ”Mmm mmm mmm mmm” utan en annan leksakstyp på 90-talet).

Själv fick jag det största Mighty Max-setet som fanns – Skull Mountain. Jag minns fortfarande att det kostade 500 kr. Det var en fullständigt hisnande summa på den tiden. Själv fick jag 20 kr i veckopeng, så trots min ålder förstod jag att det här var en mycket fin present. Tack, mor.

Nu ligger alla dessa leksaker i tryggt förvar i en kartong på vinden, men det är inte utan att jag kan bli sugen på att plocka ner den och sortera dem. Mighty Max var nog bäst genom tiderna, förutom lego.

Nu går skam tamejtusan på torra land. Daniel Werner har köpt en ny dator av outforskad karaktär, och den fungerar helt tillfredsställande! Vad är haken?

När jag lärt mig lite mer hur man faktiskt använder den på ett icke-pensionärsaktigt vis ska jag blogga lite mer om det hela. Men hittills är jag väldigt nöjd.

Idag hände nånting jobbigt. Fråga mig inte hur det gick till, men jag fann mig plötsligt med att vilja ha en Macbook Pro. Med retinaskärm och massa tillbehör, så prislappen till slut skulle hamna på en sisådär 22 lusentappar. Och det är ganska mycket pengar. Så nu har jag två val:

  1. Sälja av en massa saker. Exempelvis mig själv. Så… Samlag 500 kr, Puss på kinden 10 kr. Jag kan även vara sällskap på bjudningar, om ni kan leva med att jag inte äger någon kostym och troligen skulle få ångest.
  2. Att ni köper datorn åt mig, eftersom ni älskar mig så. Jag kanske borde fixa nån donationsknapp? ”Stöd Daniel Werner eller dö”. Jag menar, med en Macbook Pro skulle det kanske bli ÄNNU roligare att blogga! Jag skulle kunna sitta på ett café och dricka latte, och bara vara såååååååå New York!

Förresten så är skägget fortfarande kvar, för er som är oroliga. ”Ha kvar”-alternativet leder hittills med ett par röster, så än så länge får det vara kvar. Jag misstänker dock att ni bara inte sett tillräckligt mycket bilder av mitt skägg, så ni inser inte hur fult det är. Nåväl.