Nyckelord

problem

Besöker

Nu har jag varit en duktig pojke och tagit mina vitamintabletter och druckit min juice i över en veckas tid. Under den perioden har jag dock märkt att jag har vissa svårigheter med att svälja piller.

Jag fattar liksom inte. Folsyra-tabletterna är typ en halv centimeter i diameter, och ändå känns det som att jag försöker få ner en gummistövel i halsen. Med lite vätska går det dock bra. Därför försökte jag lura kroppen, och samla så mycket saliv jag kunde, och sedan svälja. Icke. Klöktes värre än tysk porraktris.

För två år sedan genomled jag botten av min psykiska ohälsa. Jag kunde inte sätta mig på pendeltåget till jobbet utan att få panikångest och börja hyperventilera. Jag var övertygad om att jag skulle kaskadkräkas rakt ut, och hur alla passagerare skulle ställa sig i en ring runt mig och spyan, och hånskratta. Sedan skulle en arg sydamerikansk städare skälla ut mig och tvinga mig att torka upp allt, hela tiden under allas hånfulla blickar.

På grund av det här med kräkfobin blev det problem att äta mat bland folk, speciellt på jobbet. Så fort jag åt nånting så blev jag illamående och började fundera kring sannolikheten att bli matförgiftad, och om jag skulle hinna hem innan det bröt ut.

Därför började jag gå i KBT-terapi; jag fick en remiss via vårdcentralen. På samma gång fick jag ganska starka SSRI-tabletter som jag tog i fyra månader. Såhär med facit i hand så hjälpte de inte det minsta, men däremot hade de väldigt bra effekt vad gällde att göra min penis obrukbar. Så dem slutade jag med rätt tvärt.

Efter att ha gått tio gånger hos terapeuten så utvärderade vi det hela. Jag hade fått fylla i en ångestskala före och efter dessa tio gånger; vid första besöket hade jag en fyra på skalan (maxpoäng vet jag dock inte) och efter tio gånger hade jag en tia. Terapeuten gjorde det mycket klart för mig. Vi kan inte fortsätta, för om vi gör det finns det risk att jag börjar tro att terapi inte hjälper och därför skulle få ”farliga hopplöshetskänslor”.

De efterföljande månaderna var det inte mycket att göra utom att hanka sig fram på jobbet, trots ångest. Sakta men säkert började jag kunna äta där. Om än bara en smörgås. Men ändå; framsteg. Jag började kunna åka pendeltåg; först med stora svårigheter. Sedan med små svårigheter. Nu utan svårigheter.

Men hela tiden har ångesten funnits där. Då menar jag ingen panikångest, utan en mycket värre version. En dov molande ångest som sitter i maggropen, och gör att jag känner mig sjuk. Det går inte en enda dag utan att jag känner mig febrig och har yrsel på jobbet. Det svider i ögonen. Jag känner mig slö och har svårt att ta beslut. Bakfull utan att ha druckit en droppe. Jag känner mig sällan stressad, men det är solklara stressymptom. Efter två år börjar det ta ut sin rätt på kroppen. Sjukdomsperioderna duggar tätare och tätare. Det paradoxala är att jag känner att jag gör framsteg på matfronten, och jag märker utan tvekan hur mycket bättre jag kan hantera resorna. Men ändå känns det som att de fysiska ångestsymptomen bara blir värre och värre… och värre.

Som jag skrivit tidigare (här och här) så har jag gått hos en annan KBT-terapeut, via jobbet, sex gånger nu. Vi har ännu inte kommit fram till hur vi ska ”behandla” mig, eftersom jag gjorde det ödesdigra misstaget att nämna kräkfobin. Jag började gå där för att bli av med den fullständigt vidriga självkänsla jag haft i hela mitt vuxna liv, och på samma gång diskutera vad jag ska göra med de fysiska stressymptomen. Själv tror jag att kräkfobin, eftersom den bara är bland folk och vid andra sociala tillfällen, är ett resultat av att jag på grund av självkänslan är enormt rädd för att göra bort mig.

Men så fort jag nämnde kräkproblematiken så var det plötsligt det vi skulle fokusera på, enligt min terapeut.  Vilket inte jag hade någon lust med. Men när jag berättade att jag hellre vill jobba på självkänslan så ville inte min terapeut fortsätta. Historien hade upprepat sig. Jag fick till besöket idag på mig att bestämma mig vilken approach jag tycker att vi ska ha. Och idag var jag där, varpå samtalet gick ungefär såhär:

Terapeut: Så… Hur har du tänkt om det vi pratade om sist?
Jag: Jaa… Alltså, jag vill nog försöka jobba på det här med självkänslan. Det känns som det värsta, och jag tror att kräkproblemen härstammar från det.
Terapeut: Okej. *tydligt missnöjd med mitt val* Kan du komma med några konkreta exempel på när du har problem med självkänslan?
Jag: Njae, inte direkt, det är mer en känsla jag har. Jag känner mig dålig. Att andra killar är bättre än jag, speciellt när det kommer till relationer. Andra killar verkar vara större kap än jag.
Terapeut: Okej. Men du sa att din f.d flickvän dumpade dig pga självkänslan och för det här med kräkfobin?
Jag: Nja, kräkfobin vet jag inte. Men på grund av min låga självkänsla.
Terapeut: Hur då?
Jag: Jag fick ångest och blev väldigt bekräftelse-krävande en helg. Och så har det varit även tidigare. Liknande episoder. Jag förstår ju att det tär på förhållandet… Men det är inte bara i förhållanden som det känns jobbigt. Det är liksom problem även innan. Jag kan sitta på en dejtingsajt och se en tjej, och sedan känna att det inte ens är någon mening att jag skriver till henne, eftersom jag vet att hon kommer dissa mig ändå. Jag känner mig liksom som att jag spelar i en annan liga. En sämre liga. Korpen, typ.
Terapeut: Du tror inte att det här med kräkfobin bidrar till den känslan då? För jag tror att många tjejer skulle tycka att det är ett stort problem.
Jag: Jo, men. Ja. Jag känner inte att det är huvudproblemet.
Terapeut: Jadu. Det känns fel av mig att fortsätta den här terapin när det känns som att du inte riktigt är redo. En del av dig vill verkligen lösa det här, men sedan vill du ändå inte utföra de uppgifter som ingår i KBT.
Jag: Jaså? Jag vill inte äta lunch med dig, nej. Jag har inga problem med att göra hemläxor vad gäller självkänslan, men några sådana har du inte kommit med. Det har bara varit fokus på kräkproblematiken.
Terapeut: Jag tror att den är ett stort hinder, och gör att du känner dig dålig.
Jag: Men alltså, jag har haft låg självkänsla i många herrans år. Kräkfobin har jag haft i två.
Terapeut: Men det känns inte som att du är villig att utföra de uppgifter som behövs för att detta ska fungera. Du säger ju att du inte vill skriva till vissa tjejer eftersom du redan ”vet” att de är ointresserade.
Jag: Jo, men det är väl inte samma sak. Jag kan ju inte skriva till tjejer för skrivandets skull, det måste ju finnas något intresse från min sida också?
Terapeut: Att jobba på självkänslan skulle nog innebära att du skulle vara tvungen att skriva till fem tjejer varje DAG, en lång tid framöver. För att bryta dina mönster av att inte skriva.
Jag: Men jag har inga problem med att skriva till folk, men det är ju tankarna som ändå finns där. Varför känner jag att jag inte duger?
Terapeut: Jag tror att man måste lära sig att acceptera dessa tankar. Det vi måste jobba på är att inte AGERA efter dem.
Jag: Jaha… Eh. Ja. Jag hoppades väl nånstans att man skulle kunna jobba på att ändra sina tankemönster. Det klart jag kan skriva till folk, och lära mig att inte kräva bekräftelse när jag känner så, men jag vill ju helst av allt slippa ens känna så från första början. En sån terapi behöver jag nog i så fall.
Terapeut: Hur menar du?
Jag: Ja, en terapi där man kan prata och inte göra så mycket praktiska saker.
Terapeut: Då är nog inte KBT något för dig. Det jag är utbildad till är att exponera för det som verkar obehagligt. Det är inte alla människor som blir hjälpta av KBT.
Jag: *börjar nu bli irriterad på riktigt* Nä. Men det är ju bara det som vården har att erbjuda. KBT eller mediciner. Jag är så jävla trött på detta tjat om mediciner! Det är som att läkarna kommer i byxorna så fort de får skriva ut SSRI till någon. Då är det julafton för dem, liksom.
Terapeut: Ja… Mitt förslag är att du går tillbaka till läkaren och kräver att få byta behandlingsform. Det finns kognitiv terapi och psykodynamisk terapi. Och du torde inte behöva ta mediciner om du inte vill.

Sen tackade vi varandra för sex helt värdelösa timmar tillsammans, och jag gick därifrån mer bedrövad än nånsin. Jaha. Jahapp. Tjolahoppsan-fucking-sa. Då var man tillbaka på ruta ett.

Dags att ringa vårdcentralen imorgon, och vara tillbaka i detta underbara ekorrhjul. Först får man vänta minst en vecka på att få tid hos en läkare. Sen kommer de att säga att jag antingen får ta mediciner, eller vänta i någon oändlig vårdkö medan jag jobbar vidare under konstant ångest. Allt enligt Försäkringskassans rekommendationer. Experterna på hur just jag mår.

Välkommen till svensk psykvård, Daniel!

Ni vet när man sitter vid datorn en kväll. Så blir man plötsligt sugen på nånting att äta, och reser sig för att scanna genom kylen på jakt efter något att stoppa i sin ack så utsvultna mun. Man bestämmer sig först att inmundiga en coca cola eller annan likvärdig läskedryck, men kan sedan inte riktigt bestämma sig för vad man ska äta till den. Resultatet blir att man står och håller i colan, varpå den blir iskall i handen och det gör ont.

Ni vet det? Det tycker jag är jobbigt.

… eller tja, nånting är det i alla fall.

Jag tänkte precis ta en dusch. Klädde av mig (andas, kvinnor, andas!). Men så blev jag så sötsugen, så jag gick och nallade från en gammal godispåse.

Då var jag tvungen att äta upp godiset innan jag gick in på toaletten, eftersom jag tycker att det är hemskt ofräscht att äta på toaletten. Men samtidigt var godiset så gott att jag bara ville ha mer. Så då åt jag mer, trots att jag ville komma iväg och duscha.

Så nu står jag i princip helnaken i köket och äter godis rakt från skåpet. Jag kommer inte därifrån.

Livet. Ska det vara såhär jobbigt att bara leva? Att bara ta sig igenom dagarna?

Ibland känns det som att jag bara kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Att varje dag är en kamp. Inte långtråkig eller händelselös, utan en kamp i ordets rätta betydelse. Skulle jag vara Super Mario så hade jag hoppat mellan block med frågetecken på, jagad av ett dussin flygfiskar och ett annat dussin eldbollar. Men å andra sidan, hade jag varit Super Mario hade det troligen inte känts såhär.

Först och främst är jag trött nästan hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, för jag är trött ändå. Sover jag för lite är jag trött på grund av det. Sover jag för mycket blir jag trött på grund av det. Så jag går runt som en zombie och känner hur ögonen svider av trötthet i stort sett hela dygnet, förutom ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Ironiskt.

Så jag går upp fem i sju varje morgon, småstressar på mig kläderna, dricker ett glas vatten, och går till tåget. Sedan sitter jag och nickar till i en halvtimme innan det är dags att gå av. Väl på jobbet så är cirkusen igång. Jag tycker mitt jobb är fruktansvärt intressant, och kollegorna är toppen. Men ibland känner jag mig verkligen som en fullständig idiot, som när jag inte fattar varför jag inte kan pinga från en svart IP-adress till en DIST utan att använda VRF. Och ibland känns det som att min stresstålighet har flytt sin kos; flera gånger har jag nästan klökts bara för att det funnits mer än en sak att göra.

Luncherna på jobbet är ett problem. Det fanns en tid då jag skippade dem helt, men detta har jag arbetat bort. Däremot kan jag inte äta som förut. Då åt jag som en häst, och tyckte inte det var några problem. Nu äter jag en fralla eller en barnportion husmanskost, och sedan är jag proppmätt – på gränsen till illamående – i tre timmar eller mer.

Sen åker jag pendeltåg hem. Det brukar vara förenat med antingen ångest i form av kräkfobi (jag vet inte varför jag fått för mig att jag ska kräkas på tåget) eller på senare tid en slags zombiedvala där energin är nere på noll. Jag har märkt att det oftast är i proportion till hur mycket jag har ätit under dagen. När jag kommer hem lägger jag mig på soffan, och orkar inget annat än att se på tv eller slösurfa.

Efter några timmar av att göra ingenting så är det dags för sängen, och det är oftast kvällens höjdpunkt. Det är så skönt att lägga sig, och jag somnar oftast väldigt snabbt. Sömnen är nog det enda i livet som fungerar utan problem (och det är jag tacksam för). Efter vad som känns som en kvart vaknar jag av att klockan ringer, och det är inte utan att jag hatar livet litegrann.

Så… Ska det vara såhär? Upplever någon annan där ute i etern att det är såhär? Är det det här som var livet, eller finns det något mer?

Jag har varit hos läkare flera gånger då jag misstänkte att jag hade blodbrist eller leukemi eller nåt annat hemskt, men icke. Alla vitaminer var på topp, inga leukemi- eller andra cancermarkörer fanns i blodet, och allt såg ut precis som det skulle. De skickade mig till en terapeut då de anade att alltihopa är ångestsymptom. Och jag säger inte emot, det är möjligt att allt är psykosomatiska uttryck. Men vad tusan har jag ångest över? Förutom de små kräkfobiska tillfällena så känner jag mig varken deprimerad eller ångestfull. Eller är det något annat fel på mig? Äter jag för onyttigt? Tränar jag för lite? Dricker jag för mycket coca cola? Är jag sexuellt undernärd? Har jag MS? Har jag fibromyalgi? Har jag aidscancerrabies?

Vad tror ni?