Nyckelord

pressbyrån

Besöker

Mycket rolig episod i den lokala pressbyråaffären idag. Jag var där för att inhandla den numera dagliga dosen av ”tranbärstankar” och Wasa sandwich, eftersom jag har påbörjat mitt nya hälsosamma liv. In kommer en liten grabb, sisådär sex år, och vad jag antar är hans mamma, 30+.

Grabben kommer med en godispåse i handen, och beger sig genast mot glassboxen. ”KOLAGLASS!” utbrister han. Mamma säger nej. ”Jo, kolaglass!” säger pojken och öppnar locket på frysboxen. Mamman stänger den. ”KOLAGLASS!!!” skriker han så det ekar i affären. Fortfarande inget medhåll från hans mor. Då börjar pojken skrika och hoppa jämfota. Sen kör han sparken-kortet; något som är nytt för mig. ”DU FÅR SPARKEN!” skriker han, vilket får mig att fundera på om det är hans mamma överhuvudtaget, eller någon sorts lyx-nanny.

Mamman/lyx-nannyn går därifrån, varpå pojken grabbar tag i en kolaglass. Sen går han mot chipsen och vill ha sådana också. Där går gränsen, så det får han inte. Han lägger ifrån sig godispåsen och tar chips istället. Då är det OK. Sen beger hans sig mot utgången. Mamman protesterar och pekar på kassan, där jag och ett gäng andra människor står i kö. Pojken går emellan folket och ställer sig näst först i kön. Protester från hans mor igen. Till slut ställer hans sig sist i kön med sin kolaglass och sina chips.

Medan allt detta utspelar sig står jag bara och skrattar.

Det här är en före detta macka med kyckling och bacon, inköpt på en Pressbyrå här i stan. Den smakade skit redan i munnen. Jag kände för att delge er denna information.

Anledningen till att jag bara köpte en macka till lunch idag är att jag fattat det tunga beslutet att sluta äta mat överhuvudtaget. Åtminstone nästan. Igår köpte jag nämligen nachos med tre dipsåser från det lokala O’learys. Medan jag väntade så såg jag en bild i en tidning, föreställande en gubbe som åt hamburgare. Då tyckte jag det såg så gott ut så jag beställde en hamburgare också.

Jag åt upp både burgare och nachos, trots att kroppen sa ifrån redan efter hälften. Sen avled jag inuti. Jag låg i soffan och kved för döva öron, vaknade mitt i natten och kallsvettades, för att i morse vara övertygad om att jag skulle förära pendeln med en liten spya. Men jag klarade mig, och ska nu aldrig någonsin äta mer än ett salladsblad på sin höjd.