Nyckelord

polisen

Besöker

Jaha, ja.

Jag känner mig inte deprimerad längre. Det var ganska länge sen jag var sådär, ni vet, på botten av botten. Men ibland gör det hela sig påmint, och det är främst när jag blir besviken eller möter motgångar. Motgångar som egentligen inte är så stora, men för mig känns som att de gäller hela livet.

Idag hade jag tagit en halvdag ledigt från jobbet för att åka till Flemingsberg och hämta ett nytt ID-kort. Med min utmärkta framförhållning hade jag bara idag på mig, eftersom det pass jag använt i två år går ut imorgon. Så jag kom dit, knappade in mitt personnummer på datorn, och fick svaret att det inte fanns någon bokning. Testade igen; ingenting. När jag dubbelkollade SMS-bekräftelsen såg jag att jag, på grund av idioti, hade bokat till Södertälje. Det tar väl en halvtimme dit, och det hade jag inte hunnit på fem minuter såvida de inte hade nån polishelikopter att låna ut.

Så det var bara att åka till jobbet ändå, och boka om allting. Fruktansvärt nedstämd. Nästan nära gråten ett tag där, väldigt oklart varför om man tänker på det. Det är väl en världslig sak?

Den 11:e ska jag dit igen, och så får mamma intyga att jag är jag. En vecka som papperslös måste jag dock klara av först; vi får se hur det går.

Jag trodde inte att jag skulle få se min lilla kisse igen. Men idag ringde polisen och berättade att de tyckte att katten skulle ha det bättre hos mig än på polishuset. Det brott som jag eventuellt har begått (vilket jag inte har gjort men ändå) har sedan länge preskriberats, så det är inte längre fråga om ett polisärende. Om ”ägaren” vill ha tillbaka katten så måste de stämma mig, och då får saken lösas i civilrätten. Men jag hoppas verkligen inte att nåt sånt händer, nu när de vet att katten har haft sex bra år hos mig, och att jag vill fortsätta ha honom.

Så efter jobbet var jag och hämtade Salahuddin på polishuset, där han var inlåst i ett rum bakom åtminstone tre säkerhetsdörrar. Han måste klassats som en rejäl fara för allmänheten, den saken är säker. Han låg och tryckte i ett hörn av buren, och hade inte ätit nåt av maten han fått. Men när jag sträckte fram handen så kom han fram på en gång, och började jama. Lycka!

Nu har han precis fått lite käk här hemma, och blivit borstad ett bra tag med favoritborsten. Jag tror att han känner sig ganska okej, efter omständigheterna, men att han tycker att det där hotellet inte var något vidare.

Jag vet att det bara gått ett dygn, men jag var verkligen säker på att jag inte skulle få se honom igen, och det kändes obeskrivligt jobbigt. Är man inte van vid att ha djur så förstår jag att det kan låta märkligt, men han är verkligen en familjemedlem. Ett stort tack till alla som har stöttat, och till polisen i Flemingsberg som varit supertrevliga och förstående hela vägen.

salahuddintillbaka

Alldeles för kort inpå uppbrottet med Micaela har alltså nästa bakslag kommit. Nu verkar det som att jag kommer att behöva ta farväl av Salahuddin, min katt sedan snart sex år.

Varannan vecka har jag städning här hemma. Jag orkar inte ta någon diskussion gällande vilken onödig lyx detta är, jag tycker att det är skönt och något jag kan kosta på mig. I vilket fall var städerskan här idag, och när jag kom hem så var katten helt försvunnen. Jag letade i säkert en timme. Detta har hänt en gång förut, och den gången var katten utestängd på balkongen. Jag ringde och skällde på städfirman, som skulle återkomma med en förklaring, men de ringde aldrig tillbaka. Strunt samma, tänkte jag.

Åter till ikväll: Lite senare satte jag upp lappar nere i porten, och blev uppringd av en granne. Hon berättade att de lämnat in katten till polisen i Flemingsberg. Så jag ringde dit, och här kommer kruxet.

Jag äger inte Salahuddin på pappret. Han var bortsprungen, och bodde under en hammock i Arboga, hos en vän till min morbror. Katten hade bott där i säkert ett år utan att någon rådde om honom, och min morbror gjorde bra reklam för hur kelig han var. Så jag gick med på att ta hand om katten, och de skjutsade honom hela vägen upp till mig. Och vips hade vi börjat älska varann. Det här var 2007.

Efter något halvår såg jag att han var öronmärkt, och kollade upp numret på ett kattregister på nätet. Där fick jag veta att han egentligen heter ”Snose”, och är född år 2000 och registrerad 2001. Inget mer. Ingen som helst info om vem som är ägare, eller hur man kontaktar hen. Därför mailade jag registret, och meddelade att katten fanns hos mig. Men jag fick aldrig något svar, och tänkte inte mer på den saken. Jag antog att ägaren antingen var död eller helt ointresserad av katten.

Så ringde jag alltså polisen ikväll, där jag fick information att de hade kollat upp ägaren och kontaktat henne. Och att hon vill ha tillbaka katten, efter så många år. De ska åka upp på lördag, och hämta hem honom. MIN katt. MIN Salahuddin.

Det känns oändligt tungt just nu. Imorgon ska det ringa någon djurrättsexpert från polisen, och försöka medla mellan mig och Arbogapersonerna. Om båda gör anspråk på katten så måste det här gå till rätten, men det känns ju inte som att jag har lagen på min sida. De äger katten, men det är jag som är hans husse. Han är snart 14 år gammal, och jag hade tyckt att det vore mest humant att han fick spendera sina sista år tillsammans med mig, men alla ser det inte så.

Det ser ganska mörkt ut, men än har jag inte gett upp hoppet om att få hem min Salahuddin. Min partner in crime, sen så många år.