Nyckelord

podcast

Besöker

Jag har precis kommit hem från jobbet, och alldeles nyss utspelade sig en liten händelse som jag tänkte berätta om.

Till och från jobbet åker jag pendeltåg, ungefär en halvtimme enkel resa. Alltid med hörlurar i öronen. Så eventuella kärleksförklaringar från folk i närheten hör jag inte. När jag inte lyssnar på musik så lyssnar jag på podcasts, och idag var en typisk podcast-dag. Jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat från ett par veckor sen.

Han hade precis berättat att man inte ska vara rädd för vad folk ska tycka när det bröts för lite pausmusik. Och värt att nämna är att när det kommer till podcasts så är oftast ljudet minimalt. Vilket kräver att man höjer volymen till typ 95% av max.

Precis innan jag ska gå av pendeltåget, och står tillsammans med resten av en knäpptyst vagn sekunderna innan dörrarna öppnas. Då fullkomligt DUNDRAR Sean Banans ”Copacabanana” ur hörlurarna, varav jag kastar mig efter telefonen för att sänka. Absolut ingen ”jag skiter i vad folk tycker”-känsla i den här kroppen.

Gardell skulle ha skämts.

Idag betedde jag mig som ett riktigt praktmongo på pendeltåget. Jag har för övrigt märkt att en stor del av allt jag bloggar om handlar om saker som händer på tåget. Man skulle kunna tro att jag är en nomad; men det är nog mest så att tågresan är dagens mest spännande händelse för mig.

Hur som helst. Jag satt och lyssnade på min nya upptäckt och glädjeämne i livet – Filip och Fredriks podcast (som visserligen funnits i två år, men je suis en retard). De pratade om att det går ett rykte om att Gösta Ekman skickade ett julkort där hans fru gav honom oralsex, och sen spann de vidare på vad de skulle vilja se på ett julkort. Jag fann mig själv med att sitta och skratta rakt ut, och att alla resenärer inom några sittplatsers radie vände sig om och tittade på mig. Blickarna sa inte direkt ”han lyssnar nog på Filip och Fredriks podcast”, utan snarare ”ringer man 112 eller 11414 för att prata med akutpsykvården”.

Så ja, det var ju succé som vanligt.