Nyckelord

Pinsamt

Besöker

olivolja-sexIdag slog det mig plötsligt att jag aldrig berättat om mitt sämsta samlag i detta jordeliv. Hittills, vill säga. Så därför tänker jag nu ta tillfället i akt och göra det. Varför då, undrar ni? Dels för att den här bloggen en gång i tiden kallades för självutlämnande. Nu har det knappt skrivits om nånting sånt på väldigt länge, så det vill jag råda bot på. Och dels för att kategorin ”sex” är ödsligt tom.

Så okej! Det här bjuder jag på.

Varning! Nu har vi kommit till ett inlägg som vissa personer kan anse som stötande, och inte borde läsa. I denna skara innefattas bland andra mamma, pappa, mormor, vissa kollegor, eventuella radikalfeminister, samt RFSU.

Den här historien utspelar sig den 15:e Mars 2009, för att vara exakt. Jag hade snackat ganska mycket på nätet med en tjej som var väldigt på och ville ses. Och till slut gick jag med på det, som den kåte samarit jag är. Så hon kom över, och vi satt vad jag minns och såg någon film medan hon bjöd på hemmagjorda chokladbollar. Och alltså… Det var de äckligaste chokladbollar jag smakat. Typ bara smör! Och alldeles för mycket kakao! Det var som att äta en isterklump täckt av damm!

Men det var inte det värsta. Trots chokladbollarna så funkade vi väl ganska bra ihop, för inom kort hånglade vi för fullt där i soffan. Det var hett, och allt fortskred väldigt bra. Vi drog oss så sakteliga mot sovrummet. Och när det väl skulle bära av till sydligare breddgrader så… Nej. Verkligen NEJ. Det var verkligen… helt… snustorrt. Som fnöske. Inte ens en liten oas i denna till synes oändliga öken. Och det i sig är absolut ingen fara, det kan ju bero på nervositet, mediciner, eller att jag helt enkelt var helt sämst på att kyssas. Inget fel med det. Men vad ska man då göra i ett sånt läge?

Eftersom jag aldrig varit med om något liknande så fanns inget glidmedel i det Wernerska residenset. Vad göra? Va? VA?! Låta bli att ligga? Icke.

Det var då hon kläckte idén som i generationer skulle användas som skräckexempel på mänskliga tankar. Först var det Förintelsen. Sedan var det bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Sedan var det detta. Hon tyckte nämligen att vi kunde testa att använda olivolja. OLIVOLJA.

Det hela blev absolut inte bra. Det blev oljigt (no shit), fett, illaluktande och allmänt äckligt. Och då ska man också lägga med i beräkningen att flickan i fråga inte hade använt en rakhyvel i hela sitt liv. Jag är inte superkräsen på den punkten, men här snackar vi riktigt 70-tal. Så det, indränkt i olivolja, det blev liksom… Hemskt. Det såg ut som Gudrun Schymans förlossningsfilm! Jag vaknar fortfarande skrikandes vissa nätter.

På något sätt lyckades jag väl prestera i någon grad, så att det var över. Jag var absolut inte bra på någon punkt själv, något annat påstår jag inte. Men jag vill nog tro att jag var lite skärrad av hela situationen. Sen låg vi och stirrade i taket ett tag, innan hon åkte hem till sig.

Något halvår senare träffade jag på henne på pendeltåget. Kanske det stelaste samtal som ägt rum mellan två personer. Olivoljan hade förstört vår relation, och det var väldigt tydligt att det hela var oreparerbart.

Jaha, nu har jag gjort bort mig igen.

Skulle gå på lunch på jobbet för en stund sedan. Gick nedför trapporna, till entréplan. Inte en enda människa i närheten, så jag kände att jag var alldeles ensam. Började då att högljutt vissla på temat till ”Albert och Herbert”.

När jag kommer nedför den sista trappan ser jag att det sitter ett helt gäng med kostymnissar där, och väntar på något. Helt knäpptysta, och tittades på mig. ”Hej!” ropar jag glatt medan jag helst vill gå hem och lägga mig. Sen fortsatte jag att vissla lite, för att inte pinsamheten skulle märkas lika mycket.

Bara ännu fler brända broar.

Nu kom jag att tänka på en av mina många pinsamma episoder igen. Denna gång var jag hos frisören; en av få jag faktiskt kan tänka mig att småprata lite med. Det hela var väl några år sedan.

Jag: Så, du har inga planer på att plugga vidare?
Hon: Eh… Nä alltså, jag är ju utbildad till frisör.
Jag: Jaha… Heh.
Hon:
Jag:

Efter det var den märkliga stämningen så tjock att man kunde klyva den med yxa. Jag hade kallt utgått från att frisör, det var nånting man var högst temporärt. Nu vet jag bättre. Men ändå; vilken vidrig människosyn. Jag blir äcklad av mig själv. Usch!

Idag känner jag för att berätta lite om en episod ur Daniel Werners liv, med de skakande tankegångar som ingår.

Jag var inne i den lokala leksaksaffären (okej, jag inser att det redan här låter oroväckande) för att köpa lite lego (… och det räddade ju inte situationen). Det är roligt att bygga lego, och jag ville ha något att bygga. Helt enkelt. Problemet är att jag tycker det är pinsamt att köpa lego. Det är som en tonåring som köper kondomer, fast omvänt.

Jag köpte mitt lego. Betalade. Sedan ville jag på ett diskret sätt visa expediten att jag inte skulle ha det själv. Så jag stannade vid paketinslagningen, visade med hela kroppen att jag funderade på om jag skulle slå in ”presenten”, och sa sedan ett tydligt ”äh” och gick vidare.

Inga misstankar.

Nu ska jag berätta en kul grej jag sitter och fnissar åt. En grej som hände för två-tre år sen nu. Det var inte så kul , men såhär i efterhand var det rätt komiskt faktiskt.

Jag hade åkt på min enda ”allvarliga” sjukdom i livet (peppar peppar, jag vill inte ha fler tack – nej inte ens Lupus), nämligen bitestikelinflammation. Inte så farligt, lite värk och svårt att gå bara. Även om jag själv vid den tidpunkten var övertygad om att min sista stund på jorden var kommen, i sedvanligt manligt manér. Allt ordnade sig dock efter lite antibiotika. Jag vill även passa på att flika in att jag inte hade gjort något för att få inflammationen; det är något som bara kommer. Så jag hade inte legat med kanadagäss eller nåt.

Nåja. Till det roliga. När jag skulle bli undersökt fick jag ta av mig byxorna och sätta mig på britsen. Läkaren närmade sig mig, och utropade direkt ”oj, ja jag ser att det är jättesvullet!”. Det visade sig att mina ben hade klämt ihop pungen så ena kulan befann sig ovanför benen. På grund av detta såg den ENORM ut. ”Nej nej” sa jag, precis som om jag trodde att han skulle ta fram skalpellen inom sekunder. Jag särade lite på benen, och vips var allt normalt igen.

Denna lilla situation finner jag faktiskt ganska kul. Sen kan man ju såklart tycka att det roliga ligger i att tre manliga läkare (en undersökning, ett återbesök och en praktikant) har pillat på min pung, men det kan jag fortfarande inte riktigt se humorn i…

Haha, jag råkade ta någon annans varukorg i affären precis. Jag tog den, gick iväg med den ungefär tio meter, insåg att det inte var min korg eftersom det låg apelsiner i den, fick då panik och sprang iväg tio meter till bakom ett hörn, ställde ner korgen och sprang och gömde mig bakom ett hörn en bit bort. När kusten var klar gick jag visslandes fram och tog min egen korg igen.

Bäst jag drar ner persiennerna; tror SÄPO är mig på spåren.