Nyckelord

Pengar

Besöker

Kanske världens mest citerade rad. Känner mig som en klyscha, men det kan jag väl bjuda på. Snart är det ju i alla fall skatteåterbäring! Vad fick ni tillbaka (eller betala), och vad ska ni hitta på för pengarna?

Själv fick jag tillbaka en del, mest eftersom jag har bolåneräntor man får tillbaka på. Men våga inte påstå att jag inte är en ansvarsfull ung man! Jag är faktiskt vuxen nu. När jag får lite pengar över springer jag ju inte och slösar bort dem på onödiga saker. Nej för tusan! Jag investerar dem i vettiga och långsiktiga lösningar, med rejäl avkastning.

Så… Ska jag köpa ett Playstation 4 eller en Boba Fett-kostym?

… för det har jag förmodligen inte råd att betala längre.

Ni vet ångesten som uppstår när man stött på en alldeles för skicklig säljare, och slutligen gått hem med kontrakt på en säng som varit ca dubbelt så dyr som man tänkt? Ni känner inte till den känslan? Kan ni tänka er? Just det; så mår jag nu.

Nämen det blir nog bra. Det blev en 160-säng från SOVA, ordinarie pris 20 000 spänn men nedsatt till 14 500. Och så hade jag 1500 kr rabatt. ”Wow, 13 000 kr är ju helt okej!” tänkte jag i min naiva enfald. Sen tillkom det 790 kr för benen, 2700 kr för gaveln och 1400 kr för hemleverans. Det isade till i kroppen när han sammanställde allt på fakturan.

hildingsangen
Nåt i den här stilen blev det, fast med svarta ben. Här kommer the magic alltså att happena.

Med vänlig hälsning,
Daniel ”Ett lätt byte” Werner

AKA

Daniel ”Pracka på mig vad som helst bara” Werner

 

Nu är det lite tuffa tider för en drömmare, här.

En vecka efter löning, och jag har 832 kr kvar på kontot. Varav 790 kr ska tillägnas ett nytt SL-kort, så jag kan ta mig till jobbet för att tjäna ihop till nästa summa som även den troligen kommer att försvinna illa kvickt eftersom den kommer att vara mycket lägre än vanligt till följd av min tidigare psykiska ohälsa och således använda sjukdagar.

Det roliga är att jag inte ens köpt nånting för pengarna; allt är gamla fakturabetalningar från en månad tillbaka, då jag var ung och hade ekonomisk hybris. Så ja. Det kommer att bli kärvt ett litet tag nu.

Ovanstående rubrik står idag på Aftonbladets förstasida. Man får där läsa om hur de stackars arbetarna i Bangladesh tvingas jobba åt H&M för fullständigt inhumana löner. ”Tjänar kr i timmen” läser jag, full av avsky. KRONOR I TIMMEN!

KRONOR?! De måste ju betala ut lönerna i bangladeshiska Taka, för helvete! Annars måste ju arbetarna till Forex och växla pengar så fort lönechecken kommer den 25:e. Och vi vet ju vilka hutlösa växlingsavgifter de tar.

Jag har betalat av mitt topplån på lägenheten.

Nu förstår jag att ni knappt kan hålla fingrarna borta från min manligt lurviga kropp, men jag måste ändå be er att ta det lite lugnt. Jag gjorde det för att spara pengar i det långa loppet, inte för att vara sexig. Ni måste tro mig.

Nu gjorde jag det äntligen. Efter att hungrigt ha surfat upp hela internet i jakt på Mac-rykten så tryckte jag till slut på den där jävla knappen. Det här ska bli spännande.

… Typiskt mig. Istället för att vara glad över en stundande leverans av en dator jag längtat efter så har jag ångest på grund av det ganska omfattande minusbeloppet på kontot.

Fast äsch. Mat och boende är ändå överskattat.

Herregud, vilka saker man minns ibland. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, men saker från när jag var fem år, det minns jag minsann. Klassisk demens.

När jag gick på dagis fanns det en pojke som hette Martin. Jag har för mig att vi kallade honom Stjärtin, eftersom han var en av pionjärerna för tudelade hakor. Han hängde ofta ihop med Stuart, som vi kallade Dregelpelle då han alltid dreglade så förfärligt. Stuart ansågs annars som grymt exotisk eftersom hans pappa kom från England. Om jag inte minns fel jobbade pappan i fråga som flygkapten, så en gång hade Stuart med sig ett gäng små modellflygplan… varav jag snabbt stoppade ett av dem i fickan.

Jag var nämligen något av en kleptoman som liten, och det är ett litet minne runt det som jag kom att tänka på.

En vacker dag i början av 90-talet så satt Martin-Stjärtin och ett gäng andra barn i en liten ring på golvet. Jag minns inte vad de gjorde, förmodligen spelade de väl något. Det var då jag märkte det. Ur Martins mjukisbyxor hade en fin blank femkrona trillat ut, och låg nu på golvet och formligen skrek efter att få bli tagen av min giriga hand. En sån stor peng hade jag aldrig sett förut. Och minns väl att detta utspelade sig på 90-talet, innan inflationens tid. Jag menar, för fem kronor kunde man köpa en jumbojet, en leksaksaffär och ändå ha pengar kvar till tuggummi.

Inom bråkdelen av en sekund fann jag femkronan i min knutna hand, medan jag var påväg därifrån. Fråga mig inte varför jag tog femkronan, för det vet jag inte. Den fanns där! Den var obevakad! Jag var ung och dum! Jag hade sniffat lim!

Men säg den lycka som varar för evigt. Efter bara någon halvtimmes rikedom skulle Martin hem, och då blev det sura miner på dagiset ”Apelsinen” vill jag lova. Martin och hans mormor gick skallgång! Fröknarna frågade desperat om ”NÅGON hade sett Martins femkrona?!”

Och det var då jag var med om mitt livs första inre kris. Jag fick praktisk utbildning i etik och moral, helt enkelt. Efter en stund funderande och enormt dåligt samvete gick jag fram till Martin och triumferade: ”Titta vad jag hittade!”

Jag sa visserligen aldrig att jag snodde pengen, men jag känner ändå att jag vann över den mörka sidan där och då. Martin tog glatt emot sin kära femkrona, och gick hem. Och så slutade den dramatiken. Men Martin, om du läser det här: Förlåt. Det var jag som tog din femkrona.