Nyckelord

pendeltåg

Besöker

Jag blev nästan lite ledsen idag.

Det var på pendeltåget hem. Jag hade precis klivit på, och gått och satt mig vid ett fönster för att detaljstudera hur träd ser ut när de passerar i 120 km/h. Efter en stund tittade jag upp, och såg det enda här i livet som är vackert och hjärtskärande på samma gång. Ett ungt och mycket förälskat par, på sätet mitt emot. Tjejen hade blonda tillpiffade lockar, och sin hand på killens ena lår. De tittade på foton tillsammans, fnissade, och var sådär obehagligt nykära. Man kunde se hur hennes blick tydligt sade att det här var mannen i hennes liv. Han, och endast han, skulle få hålla om henne på kvällen. Stryka hennes hår. Och kanske, kanske varsamt föra in… ja, ni fattar.

Det tog inte många sekunder innan herr avund visade sitt anskrämliga ansikte.

Men å andra sidan… jag känner ju inte dem. De kanske har ett fruktansvärt förhållande, och just idag verkade de vara lyckliga eftersom de rökt braj hela morgonen. Annars kanske de mest spyr galla på varandra. Han kanske sitter i sina solkiga Y-frontskalsonger, och luktar Calzone och gamla hudavlagringar. Och hon kanske har konstant PMS, och pendlar mellan att vara sur och att vara ännu surare.

… Eller så har de världens mysigaste förhållande, byggt av kärlek och respekt. Där allt är rosa och fluffigt, och där ingenting känns svårt.

Idag såg jag en man med självlockigt hår. Jag vet inte vad det är, men jag blir arg när jag ser män med lockigt hår. Såna där jävla krulltottar. De ser ut som förvuxna bebisar. Bofinken är ett exempel. Blir förbannad bara jag ser honom. Jag kan liksom inte hjälpa det. Allt han gör stör mig, troligen pga hans hår. Han ska t.ex alltid vara först ur pendeltåget på morgnarna, så jag har satt det i system att alltid ställa mig ivägen bara för att vara ondsint. Det funkar för mig.

Nåja, dagens krullhåriga typ satt och twittrade på pendeln, och då jag som av en händelse satt snett bakom honom råkade jag se vad han skrev. Eller okej, råkade och råkade. Jag läste helt ogenerat det som stod på den lilla displayen. Jag halvstod i sätet och glodde med öppen mun. Mina ögon scannade texten som om de hela livet väntat på just denna uppgift. Är ni nöjda nu?!

Hursomhelst, det var ett roligt och lite tragiskt twitter-inlägg. Det var så Svensson. Det var som om det var skrivet av Roland från Torsk på Tallinn, som precis lärt sig twittrandets ädla konst och desperat försöker vara hipp. Det var vackert på sitt eget lilla sätt. Såhär stod det:

”Att sätta igång en skön låt i lurarna och låtsas att man är med i en musikvideo gör underverk i en svettig pendeltågsvagn.”

Poesi.

Idag klev det på en farbror på pendeltåget när jag skulle hem från jobbet. Han pekade på platsen framför mig och sluddrade fram att han ville sitta där. Det fick han, och det tog inte många minuter innan han brast ut i ljuv sång. Alla i vagnen slöt sina ögon och bara njöt av hur hans röst fyllde den. Någon friade till sin partner i stundens inlevelse, och inte ens jag kunde låta bli att känna glädje över att jag är människa. Resan blir ett minne för livet.

… Okej, riktigt så gick det inte till. Det var hemskt, okej? Titta själva.

Varför är det så fruktansvärt pinsamt att bli ertappad med att sova på pendeln? Det känns som man gjort något fult, något som inte är socialt accepterat. Man har haft mage att slappna av bland andra människor. Ve och skam.

Idag gjorde jag det. Upptäckte mig själv, efter halva vägen, med att sitta ungefär såhär:

Då blev det en märklig kombination av nyvakenhet och panik. Jag tittade omkring och smackade med munnen några gånger. Sen försökte jag i vanlig ordning att avleda folks uppmärksamhet genom att harkla mig lite. Smidigt.

Först tänkte jag ha ”Jag lurade Bofinken” som rubrik, men eftersom de flesta inlägg börjar med ”Jag” så lät jag bli. Man skulle ju kunna tro att den här bloggen är extremt egocentrerad. Och det är den ju… eh… inte.

Jaha, så vem är Bofinken? Eftersom ni tjatar så oerhört så ska jag berätta. Det är en kille/man som alltid tar samma pendel till jobbet som jag gör. Han är av outforskad ålder, har ett hårsvall som ser ut som att någon har tagit en stor boll av krull och kastat mot honom, och läser alltid facklitteratur. När han inte har näsan i boken sitter han alltid och tittar på folk. När han tittar så rör han liksom på hela huvudet, och varje titt tar bara någon sekund. På så sätt rör sig hans huvud konstant i ett slumpmässigt mönster, precis som på oroliga fåglar. Således… Bofinken!

Idag lurade jag Bofinken. Visserligen omedvetet, men det var roligt ändå. Jag och Bofinken går alltid av på samma station, och reser oss alltid direkt efter meddelandet (”Nästa: Din pappa”) ljuder. Men idag var det så mycket folk vid dörrarna, så jag passade på att börja röra mig när tåget stannat på stationen innan. Jag hann bara ta ett par steg innan Bofinken fick panik. Han antog att vi var framme, eftersom jag hade rest på mig. Man kunde se ångesten i hans ögon! Han höll på att missa stationen! Han skulle åka för långt! Han skulle aldrig hitta tillbaka, utan vara vilse i Stockholms förorter i resten av sitt liv!

Bofinken rörde sig i ilfart mot de snart stängande dörrarna. Då och då försökte han lokalisera stationen genom att slänga snabba blickar genom tågens fönster, givetvis på sedvanligt Bofinksmanér. Det var dock för mycket folk i vägen, så först vid dörrarna insåg han sitt misstag. Skamset gick han tillbaka till sin plats, medan jag hela tiden hade stått bredvid, och lugnt tittat på.

Sorry, Bofinken. You got Werner’d.

Jag har blivit så sjukt trött. Jag vet inte om det beror på att jag håller på att bli gammal (jag ska ju trots allt dö om ca fem år… om jag hade bott i Swaziland), att jag är allmänt otränad, eller det faktum att jag somnar efter tolvslaget varje natt. I vilket fall så går jag som i koma mest hela tiden. Jag gäspar säkert hundra gånger om dagen, somnar på soffan när jag kommer hem, och kan inte ens se en film utan att vakna till testbildens sinustest flera timmar senare.

Idag var inget undantag. Jag satt och blundade på pendeln till jobbet, med musik i lurarna. Plötsligt höll jag på att somna till och fick en hypnagogisk ryckning. Ni vet, det fenomen som uppstår när man preciiiiis håller på att somna och upplever att man rycker till, ser eller hör något som inte finns, eller gör ett ofrivilligt ljud. Det sistnämnda gjorde jag. Jag ryckte till så jag nästan sparkade tjejen mittemot, och skrek ”AAH!” rakt ut.

Alla tittade på mig, någon sekunds pinsamhet uppstod, varpå jag harklade mig för att maskera hypnagogin som en simpel hostning eller avbruten nysning. Jag harklade mig två gånger till för säkerhets skull. Phew. Jag hade kommit undan med bara förskräckelsen… Eller?

I morse såg jag en afrikansk kvinna som petade tänderna och sedan näsan mitt på pendeln. Det var en ganska märklig upplevelse. Hon tittade på mig, sen petade hon, sen tittade hon på mig igen. Och mina ögon drogs ju naturligtvis till det hela. Som en bilolycka, ni vet.

Vidare så har jag och Dorthe klarat New Super Mario Bros Wii i helgen. Det fanns en hemlig värld med helt tokigt svåra banor. Jag säger då det… Hon hade inte sett en vuxen man gråta förut.