Nyckelord

pendeltåg

Besöker

Tänk er följande scenario:

En ung man på en sisådär 26 höstar sitter på pendeltåget hemåt. Han sitter med hörlurar i öronen, och ser med tom blick ut genom fönstret. Kanske tänker han på vad han ska äta till middag. Kanske tänker han på någon form av avföring. Det får vi aldrig veta.

Hur som helst har han begått ett stort misstag. Ett ödesdigert sådant. Han har glömt att sätta i hörlurarna i telefonen, så just nu strömmar musiken obehindrat från högtalarna och in i medpassagerarnas irriterade sinnen. Den unge mannen själv märker ingenting. Istället höjer han volymen, eftersom han tycker att ljudet är lite lågt. Allt till medpassagerarnas ännu större förtret.

Varför tycker jag att detta är det absolut värsta som skulle kunna hända? Nog för att jag lyssnar på rätt skev musik ibland, men… är det verkligen hela världen?

Jag tänkte först berätta det här via videoblogg, men eftersom iPhones videofunktion är så groteskt inzoomad hade det bara blivit ett enda stort skägg (som för övrigt snart kommer rakas bort). Så jag beslutade mig, efter att ha spelat in en version och sedan betraktat mitt misslyckande, att skriva det i text istället. Åtminstone till stor del.

För några år sedan var jag på väg till jobbet per pendeltåg, precis som vanligt. Det var vinter och enormt trångt på tåget; så trångt att man fick stå så nära att man i princip torrjuckade varandra.

Mitt i detta kaos hade jag spanat in en person av det täcka könet, som jag ville imponera på. Detta uppnåddes genom att spela Rammstein på ganska hög volym. Meningen var väl någonstans att hon skulle höra vilken tung musik jag lyssnade på, bli blixtförälskad och bara slita av sig kläderna i ett enda ryck.

Mitt under ”Tier” knackade det på axeln. Där stod en riktig Stockholms-brat. En sån där som ni icke-stockholmare tror att alla stockholmare är. Människan sa följande; jag citerar:

Slut citat. Och hela vagnen hörde alltsammans.

Till följd av detta fick jag såna skamkänslor, och sådan ångest på grund av det, att jag var tvungen att kliva av tåget. Det kändes som att jag skulle svimma. Jag skulle av två stationer senare, men fick gå av och ta tåget efter.

Ofta är det här med ålder en långsam historia. Man är ett berg som genom eoner av erosion vittrar sönder. Eller något. Men poetiskt lät det. Eller kanske inte ens det. Fuck you! Ni är inte min riktiga pappa! *smäller i dörren och gråter på sängen*

Så var det i alla fall inte idag. Jag kunde faktiskt säga exakt när jag blev gammal. Jag gick direkt från ungdom till gammal, utan att passera vuxen. Det hela hände när jag skulle nedför pendelstationens trappor. Grabben framför mig åkte längsmed barnvagnslisten. Själv gick jag ner. Samt höll i räcket.

I morse, när jag skulle kliva av pendeln, så gick inte det så bra. Det var alldeles smockfullt med folk, och en tant med barnvagn hade taktiskt nog ställt sig mitt i dörren och planerat att komma in med vagnen innan nån annan fått kliva av. Jag funderade på att gå fram till henne, klappa henne på huvudet, och ge henne en kaka. Sånt intelligent tänkande måste ju premieras liksom.

När jag sedan, 9 timmar senare, stod och väntade på pendeltåget hem uppstod barnvagnssituation nummer två. En annan tant kom gående mot mig, då hon lokaliserat någon vän till henne som stod bakom mig. Jag kände att det var på gång. Jag tittade på tanten. Tittade på barnvagnens hjul. Såg att kursen var alldeles för snäv; det här skulle inte gå. Men ändå vägrade jag att flytta på mig. ”Jag stod faktiskt här först”, tänkte jag grinigt. Och det var inte så att jag tog upp mycket plats direkt, utan jag stod i ett litet hörn av kurens utsida.

Mycket riktigt. BUMP, och så hade barnvagnen rullat över min ena fot. Inte ens en reaktion från tantens sida. Jag övervägde att gå fram och antingen stämpla henne på foten, fisa henne i ansiktet, eller göra en ful min så att barnet i vagnen börjat skrika. Nåt straff skulle hon ju ha, tänkte jag. Men jag lät bli. Jag är en sån god människa.

Kan man bannlysa dessa hemska krigsmaskiner på nåt sätt? Förbjuda dem i alla offentliga sammanhang? Tvinga föräldrar att vara hemma med sina barn tills ungarna själva kan gå?

På pendeln hem idag så hände en märklig och ganska… otäck sak.

Jag klev på tåget som vanligt, och fick direkt syn på ett ledigt tvåsits-säte. Eftersom jag i allmänhet ska åka lite längre än genomsnittet (de flesta går av vid centralen, jag åker ett par stationer till) så gillar jag att sitta vid fönstret så jag slipper ”oroa” mig för att någon ska knacka mig på axeln för att gå förbi när jag snarkar som bäst.

Precis när jag skulle knipa åt mig platsen så hann en annan man förbi och satte sig precis där jag hade siktat in mig. Jag suckade djupt och muttrade ”fan också”. Varför det här var en sån big deal vet jag inte ens, men nu var det så jag reagerade.

Istället satte jag mig på motsvarande plats på andra sidan av vagnen, mitt emot den andra mannen. Han var 25-30, hade rakat huvud, ett gäng tatueringar, och såg rent allmänt ut som någon som bär skor med stålhätta. Efter en stund möttes våra blickar. Han såg oerhört arg ut, men jag höll kvar blicken (tittar man bort så förlorar man, det är allmänt känt). Det tog kanske sju sekunder, sedan drog han fram ena handen och pekade finger mot mig. Vi hade ögonkontakt hela tiden, så det kan knappast vara mot någon annan. Sen tittade han ner på det han hade i knät, en iPad eller liknande.

Han gick av två stationer innan mig, men innan dess så hann vi titta på varann en gång till. Denna gång vände jag dock bort blicken efter ett tag. Minns att min gamla SO-lärare – som hade ett förflutet som mentalvårdare – sa just det: Det värsta man kan göra när man möter en psykopat är att se honom i ögonen, och det bästa man kan göra är att sätta sig ner. Jag satt visserligen ner, men jag kände att jag ändå inte skulle utmana ödet mer.

Jag hann tänka en hel del saker under den där resan. Såg framför mig hur han skulle gå av samtidigt som jag, och sedan följa mig ända till dörren där han slutligen skulle ”hunta mig down”. Jag funderade på om någon annan i vagnen skulle skyddat mig om han plötsligt hade gett mig en snyting. Eller hur många tänder han skulle hinna slå ut innan någon hann ingripa.

Det är inte utan att man sitter här och är lite skärrad. Ett litet ”fuck you” med handen och jag sitter här och känner mig som att jag precis blivit våldtagen. Dessutom kan jag inte hjälpa att känna lite självförakt för att jag inte stod upp för mig själv. Jag borde inte tittat bort. Jag borde pekat finger tillbaka. Jag borde gett honom en snyting. Fan!

Dagens pendel-äventyr: Daniel Werner sätter sig på en ledig plats. Snett bakom denna plats sitter det en lodis. Bredvid lodisen, dvs bakom Daniel Werner, finns lodisens väska. Väskan är av outforskad karaktär och med okänt innehåll. Daniel Werner åker någon station, innan han märker hur det börjar krypa fram små kackerlackor i närheten. Daniel Werner utgår från att dessa kommer från lodisens väska. Daniel Werner genomgår sin livs största rysning, och springer därifrån. Daniel Werner vrålar inombords.

Resten av kvällen upplever Daniel Werner att det kliar överallt på hans kropp.

Igår, på pendeltåget hem, satt det tre fjortiskillar och drack alkohol. De tjoade och tjimmade. ”PANG” lät det plötsligt. Jag ryckte till och tittade vad det var, och såg att en ölflaska åkt i marken och nu rullade mot ett hörn vid dörrarna. Jag knöt näven i fickan, men det var inte som att jag hade gått fram och skällt ut dem.

Nåväl. Jag tänkte inte mer på saken. Förrän efter några minuter, då det inträffade en sak som skulle få mig att visa ett oanat hjältemod. Flaskan som tidigare rullat runt hade nu fastnat precis vid dörren, så den gick inte att stänga. Jag satt och tittade på hur pendelföraren förtvivlat (antar jag, han eller hon satt ju i sin kur så jag såg ingenting, men jag kan ju ana hur denne slet sitt hår i stor ångest) försökte stänga dörrarna och fortsätta färden mot mitt hem. Men icke.

Till slut gick jag fram och tog bort flaskan, kastade ut den på perrongen, varpå dörrarna stängdes och vi började rulla vidare. Jag gick och satte mig igen, och väntade nästan på applåder (som aldrig kom). Och det var då jag kände det. Det som Karl-Bertil Jonsson så vackert säger på julafton.

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund varpå samhället vilar.”