Nyckelord

Pendel

Besöker

På pendeln hem idag fick jag en impuls att klappa till en tant. Jag gjorde det givetvis inte, men den där korta känslan – även om den nu bara varade en tiotusendels sekund – gjorde mig rädd.

Scenariot var som följer. Hon sitter och läser aftonbladet. Jag kommer och sätter mig framför henne, och börjar läsa en väldigt intressant artikel om en kvinna som nästan blev mördad av en okänd man. Hela tiden tycker jag mig känna hur tanten blir obekväm med att jag läser. Som att jag vajolejtar hennes pörsonal spejs när jag olovligen smygläser hennes tidning.

Efter ett tag viker hon ner tidningen, så jag nu ser början av den artikel hon läste, medan hon läser vidare där nere. Så behövde hon ju inte göra! Jag tar det hela som en oerhörd förolämpning, och stirrar argt på henne. Och det är då jag får denna kortvariga men ändå obehagliga lust att bara ge henne en örfil och säga att hon ska ge fullständigt faan i neka mig mig att parasitera på henne.

Detta kan inte vara helt normalt va? Jag skyller på att jag har jobbat över, och är trött.

Jag förstår inte att vissa människor totalt tappar både omdöme och hyfs så fort de åker kollektivt med andra. I morse blev jag så grinig att jag bara ville strypa någon. Kollektivtrafik på måndagar är en stor prövning, ska jag säga.

När jag klev på pendeln mot jobbet så var där en massa människor. Jag missbedömde var dörren skulle hamna när tåget stannat, så jag kom in sist. Alla hittade en ledig plats utom jag. Men tro inte att det inte fanns lediga platser, åh nej, för det gjorde det. Det var bara det att vissa människor var idioter.

En familj hade tyckt att det var en bra idé att ställa sin barnvagn på en lite annorlunda plats än vanligt. Vanligt folk ställer sina barnvagnar vid dörrarna, där det finns gott om plats. Den här familjen hade ställt sin i gången uppe på en platå, där folk ska sitta. Så resultatet blev att ingen kunde komma förbi och sätta sig på de lediga platserna.

Själv fick jag dock syn på en annan plats, bredvid en tant. Dock hade hon lagt sin apoteket-påse och sina kryckor där. ”Okej, inga problem för henne att ha dessa i knät” tänkte jag och närmade mig.

”Ursäkta…”
Inget svar.
”…”
Tanten tittar överallt utom på mig.
”Ursäkta!”
Fortfarande inget svar, och jag känner mig väldigt dum.

Nu hade de tredje idioterna, som ställt en stor väska framför en ledig plats, märkt mig. De flyttade fnissande på sin väska och lät mig sitta där. Pluspoäng till dem, de slipper spendera lika mycket tid i skärselden som de andra pendelidioterna.

När jag väntade på att kliva av tåget fick jag en stor lust att forma händerna som en megafon och skrika ”VAXPROPP!” i örat på tanten. Men det gjorde jag inte… eftersom jag är så väluppfostrad.

Hörni, jag har funderat över en sak… Varför anses pendeln så ”ful” och exempelvis gröna linjen så fin?

Även om man har 30 min till centralen så är det högre status än 12 min med pendel, som jag har. Visst går den bara varje kvart, och gröna linjen var tredje minut, men så svårt är det väl inte att tajma?

Igår på pendeln var jag med om en ganska obehaglig sak. Det satte sig en man, typ 40 år gammal, framför mig. Efter ett tag märkte jag att han satt och tittade på mig med en väldigt äcklad min. Alltså, det här var inte diskret. Han tittade på mig och såg väldigt väldigt äcklad ut.

Jag började då titta tillbaka för att få honom att sluta. Men icke, han tittade tillbaka. Så vi satt nog där i åtminstone 20 sekunder och bara tittade in i varandras ögon. Han med en äcklad min och jag med en oförstående min. Sen var jag tvungen att titta bort, och börja dra med fingrarna över näsan då jag var övertygad om att det var nån kråka där eller så. Men icke. Ingen kråka där inte. Varför såg han då ut sådär?

Slutsats: Mannen på tåget blev blixtförälskad i mig, och fantiserade om att få pussa mig i nacken. Men då hans lekamen var så till åldern kommen äcklades han över detta, och insåg där och då att det aldrig kan bli vi.

Så måste det ha varit.