Nyckelord

Pendel

Besöker

På pendeln hem idag så hände en märklig och ganska… otäck sak.

Jag klev på tåget som vanligt, och fick direkt syn på ett ledigt tvåsits-säte. Eftersom jag i allmänhet ska åka lite längre än genomsnittet (de flesta går av vid centralen, jag åker ett par stationer till) så gillar jag att sitta vid fönstret så jag slipper ”oroa” mig för att någon ska knacka mig på axeln för att gå förbi när jag snarkar som bäst.

Precis när jag skulle knipa åt mig platsen så hann en annan man förbi och satte sig precis där jag hade siktat in mig. Jag suckade djupt och muttrade ”fan också”. Varför det här var en sån big deal vet jag inte ens, men nu var det så jag reagerade.

Istället satte jag mig på motsvarande plats på andra sidan av vagnen, mitt emot den andra mannen. Han var 25-30, hade rakat huvud, ett gäng tatueringar, och såg rent allmänt ut som någon som bär skor med stålhätta. Efter en stund möttes våra blickar. Han såg oerhört arg ut, men jag höll kvar blicken (tittar man bort så förlorar man, det är allmänt känt). Det tog kanske sju sekunder, sedan drog han fram ena handen och pekade finger mot mig. Vi hade ögonkontakt hela tiden, så det kan knappast vara mot någon annan. Sen tittade han ner på det han hade i knät, en iPad eller liknande.

Han gick av två stationer innan mig, men innan dess så hann vi titta på varann en gång till. Denna gång vände jag dock bort blicken efter ett tag. Minns att min gamla SO-lärare – som hade ett förflutet som mentalvårdare – sa just det: Det värsta man kan göra när man möter en psykopat är att se honom i ögonen, och det bästa man kan göra är att sätta sig ner. Jag satt visserligen ner, men jag kände att jag ändå inte skulle utmana ödet mer.

Jag hann tänka en hel del saker under den där resan. Såg framför mig hur han skulle gå av samtidigt som jag, och sedan följa mig ända till dörren där han slutligen skulle ”hunta mig down”. Jag funderade på om någon annan i vagnen skulle skyddat mig om han plötsligt hade gett mig en snyting. Eller hur många tänder han skulle hinna slå ut innan någon hann ingripa.

Det är inte utan att man sitter här och är lite skärrad. Ett litet ”fuck you” med handen och jag sitter här och känner mig som att jag precis blivit våldtagen. Dessutom kan jag inte hjälpa att känna lite självförakt för att jag inte stod upp för mig själv. Jag borde inte tittat bort. Jag borde pekat finger tillbaka. Jag borde gett honom en snyting. Fan!

I morse uppstod det en lite märklig konversation på pendeltåget. Jag satt där, i knappt vaket tillstånd, och skulle bara åka några stationer till innan avgång och jobbgång och möjligen motgång.

Då klev det på en tjej på pendeln, i ungefär min ålder. Hon gick en sväng förbi och satte sig bredvid mig, men innan hon hunnit sätta sig så klirrade det till på golvet. Jag plockade upp vad det var, och fick se att det var en liten påse med extraknappar. Jag vände mig mot henne och höll upp dem. Det hela verkade förmodligen väldigt konstigt ur hennes synvinkel; en galen karl som presenterar en bunt knappar som någon sorts kärleksgåva. Hon tittade på knapparna och sedan på mig, innan jag insåg att jag kanske borde säga något.

Jag: Öh, jag tror att du tappade den här.
Hon: Oj… Fel märke, men ändå! Tack!
Jag: Haha, skumt… Nåja, nu har du ju om du skulle köpa nåt med det märket!
Hon: Ja, haha!
Jag: … Jag TROR att det var du som tappade dem i alla fall.
Hon: Ja…

Sen klev jag av tåget, och vi sågs aldrig igen.

I morse på pendeltåget klev det på en lite missnöjd dam. En sådär 3-4 år var hon väl, och höll pappa i handen. Mamma hamnade lite på efterkälke, och den lilla människan uttryckte då sitt starka missnöje över det hela. ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill sitta MAMMAS knä!!” lät det i vagnen.

Dramat fick mig att fundera över vilken ålder man börjar bry sig om vad andra människor tycker. När börjar man inse att man kanske bör vänta med att gallskrika tills man åtminstone är i enrum med sina föräldrar? Jag menar, jag är 25 år och ni ser inte mig storgråta ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill LIGGA!!” i tid och otid.

I fredags var det kaos i kollektivtrafiken. Det hade kommit lite snö, och SL stod som vanligt helt lamslagna inför detta. ”Vafalls?! Snö? I februari?” kan jag tänka mig att det lät på deras kontor.

Men så var det. Enorma mängder snö, bitande iskyla, och dessutom en nedriven kontaktledning på det. Resultatet blev att folk satt fast på iskalla pendeltåg i fem timmar på morgonen, och på kvällen var det fortfarande problem med förseningar.

Så där stod jag, fast på perrongen med halva Stockholm, och mådde tjyvens. Vankade av och an, som en äggsjuk höna, för att inte spontant utveckla kallbrand. Suckade högt. Hoppade lite på stället. Efter en stund kom då äntligen tåget; fruktansvärt enormt jättefullsatt precis som förväntat. Men jag lyckades tränga mig in, och nu visste jag åtminstone att jag var på väg hem. Stod och fokuserade blicken på en kvinnohandske, och försökte låta bli att görgås av köld, uttorkning och allmän olust att vara där. Tåget krängde, och som jag hatade mänskligheten.

Men det var inte förrän jag, efter någon timmes tågfärd, en inköpt kebabtallrik, och en påbörjad vandring mot hemmet, som jag märkte det värsta av allt. Något riktigt fasansfullt. Nämligen mina bröstvårtor. I synnerhet den högra. Status på den var nu extremt kritisk; bröstvårtsstatus röd skulle man nog säga. Min skjorta, i dess sträva fejk-bomullsmaterial hopknåpat av kinesiska barnarbetare, tillsammans med kylan hade skapat en ENORM friktion. Så… det var inte skönt. Jag fick hålla i skjortan för att den inte skulle nudda bröstet på mig.

Jag har fortfarande, såhär två dagar efteråt, någon sorts skorpbildning på den högra bröstvårtan. Var går man om sådant? Måste jag beställa mammografi nu, för att säkerställa att inget är permanent skadat?

Varför skriver inte medierna mer om manliga bröstvårtsproblem?

I morse, på pendeln, såg jag en tvättäkta jätte. En rese! En titan! En riktig mastodont bland oss vanliga dödliga! Han var så stor att han inte kunde gå upprätt i tågvagnen. Faktum är att han var så stor att han inte bor i ett hus, utan i ett hangar. Så stor så att när han tog sitt första steg så bildades medelhavet.

Det är lite störigt, det här med Svininfluensan.

I morse satt jag på pendeln och kände att jag behövde nysa. Och för första gången kände jag verkligen de oskrivna restriktionerna. Alla i vagnen sneglade på mig när de såg hur det började killa i näsan, och de tänkte nog samtidigt att de kommer slå ihjäl mig om jag nyser på dem. Så det gjorde jag inte. Jag nös istället i armvecket för första gången i mitt liv.

Jag vek mig för grupptrycket.