Nyckelord

Pappa

Besöker

Det har varit påsk. Jag hade förberett ett riktigt kanoninlägg, men så blev jag så deppig över hela den här feministgrejen och tappade lusten. Men nu är lusten någotsånär återfunnen. Här är inlägget!

På påskdagen, dvs i söndags, skulle jag åka in till stan och träffa pappa och farmor. Då såg jag ut såhär.

Ganska rejält skäggig, och med ett mongolidt minspel som beror på att jag hade solen i ögonen.

Jag åkte tunnelbana för första gången på länge. Jag har inte varit inne i stan på flera månader, det är ju rätt sjukt bara det. Inte konstigt att mitt liv känns torftigt när jag bara pendlat mellan lägenheten och jobbet. Hur som helst, jag satt bredvid en tant som var iklädd en hel pudel. Det var lite obehagligt.

Väl framme hos farmor var det dukat bord. Jag föråt mig på ostar och vad jag tror var grekiskt lantbröd.

Här sitter vi och äter, allihop.

Pappa visade mig en lerskulptur han gjort som ung, som nu stod hemma hos farmor. Alltså… Skåda mästerverket! Om jag någonsin ska ärva något så ska det bli den här. Sen ska jag ta den till antikrundan, få den värderad till ett sjuttonsiffrigt belopp, men aldrig nånsin sälja den.

Blir faktiskt lite tårögd när jag tittar på figuren. Är den inte en klockren metafor för människans utsatthet och tillkortakommanden i en hotfull värld? Va? Är den inte det?!

Sen tog jag bussen hem. På sätet framför mig satt en tant, och jag spenderade exakt hela resan (36 minuter) med att fundera var jag kände igen henne från. Jag fick en isande känsla av att det varit i ett negativt sammanhang. Till slut kom jag på det. Postens företagscenter. Hon var tanten som sa åt mig att köpa blommor till Dorthe, den där gången hon fick bära hem alldeles för tunga paket därifrån.

Det gjorde jag för övrigt också. En hel ros kom jag hem med. Det var tider, det.

I morse var det spännande. Nitton minuter över elva väcktes jag av ett telefonsamtal. Sömndrucket plockade jag upp mobilen, och det var en mansröst i andra änden.

Jag: Aa, det är Daniel?
Han: Ja, hej. Det här är Vincent, Amandas pappa.
Jag: Ooookej?

Ungefär här började jag bli lite orolig. Det finns nämligen en tös som heter Amanda på mitt jobb, som jag tidigare spanat lite på (men av någon anledning går det inte att säga mer än ”hej”, ”hej då” och ”trevlig helg” till just henne – jag vet inte vad det är). Nu trodde jag, i nyvakenhetens icke-logik, att det var hennes pappa jag talade med. Han skulle bergis säga åt mig att sluta stalka, och hota med besöksförbud.

Han: Ja…
Jag: Eh… Vad gäller saken?
Han: Jag vet inte, jag kanske kommit till fel Daniel Werner? Du kanske inte har någon dotter som heter Erika?
Jag: Haha, nä, jag har ingen dotter överhuvudtaget faktiskt.
Han: Jaha. Oj. Eh. Då har jag nog kommit fel. Hej!
Jag:
Ingen fara. Hej!

Idag fyller min far år. Han fyller år samma dag som Hitler, men annars har de inte så mycket gemensamt.

Jag har däremot en hel del gemensamt med min pappa. Han är nämligen vida känd för en liten episod med en byggmodell, innan jag var påtänkt. Det hela utspelade sig i mina föräldrars dåvarande lägenhet, och pappa hade fått en byggmodell föreställande en bil, med sig hem från jobbet. Nån sorts reklampryl. Pappa gillar bilar, så den skulle givetvis sättas ihop ganska så kvickt samma kväll. När hans oerfarna händer fastnade i klister och modelldelar för femtionde gången, och alla tänkbara svordomar hade sagts, då fick pappa nog. Han slet sönder sin egen skjorta i vilt raseri.

Nyss skulle jag bygga modell. Jag samlar på små japanska tv-spelsfigurer (jag har alla utom en – ni får ta på mig) och en av dem är lite vinglig. Så jag köpte en ny sådan. De kinesiska barnarbetarna som gjort modellerna har tyvärr en något begränsad känsla för kvalitet, så hål A där man skulle fästa del B var för stort, och orsakade att del B hela tiden föll ut. Det gick helt enkelt inte att få till, så jag orkade inte mer. Jag tog modellen i handen, krossade den, smulade sönder den mellan fingrarna, och kastade den sedan i soporna. Sen spottade jag på resterna. Två gånger.

Jag är min faders son.

Vad är det för fel på mina hjärna under sömn?

Dröm nummer ett: Jag var på firmafest med ett gäng arbetskompisar, och blev rejält berusad. Ragglande gick jag och mitt jobbgäng mot pendeln, varpå ett annat gäng börjar mucka gräl med oss. En fjortistjej kliver fram och börjar putta på mig. Jag puttar tillbaka, och hon stapplar några steg bakåt. Sen går vi in i pendeltåget och allt blir suddigt. Nästa dag vaknar jag kraftigt bakfull i en grisig lägenhet som visar sig vara min egen. Inom kort ringer det på dörren, och in stiger tre poliser som handfänglsar mig. På stationen får jag veta att jag misshandlat fjortisen i fråga. Jag blir visad en video filmad av en övervakningskamera, där jag fullständigt går crazy, står och skriker och svär och pucklar på folk. ”Det där är inte jag!” skriker jag, och vaknar sen.

Dröm nummer två: Jag och mammas man skulle flyga nånstans, och då han är militär inser jag efter jag stigit på att det är någon slags militär testfarkost. Alla resenärer befinner sig i en gigantisk gummiboll med fönster åt alla sidor. Ett jetplan fraktar gummibollen och släpper den sedan när det är dags att landa. Bollen rullar sedan sista biten, varpå 90% av resenärerna kräks. Jag vaknar och känner mig rädd att jag själv ska spy.

Dröm nummer tre: En gammal barndomskompis har tagit bort mig på facebook utan anledning. Jag blir så arg och bitter över detta att jag går ut och skriker på stadens torg att denne barndomskompis är ett, citat, ”idiotmongo”. Sen kommer hans pappa och är skitarg och ska slå mig. Då låtsas jag som ingenting. Sen vaknar jag.

När jag gick i lågstadiet fick vi en bok. En bokstavsbok var det, där vi skulle lära oss skriva. I den fanns det ett blad för varje bokstav, en sida med några rader och en sida med en tom ruta. På raderna skulle man komma på en mening där alla ord började på bokstaven i fråga. I den tomma rutan skulle man rita det hela.

Jag var hos pappa när jag nästan var klar med boken, och hade bara Ö kvar. Jag frågade vad jag skulle ta för mening, och pappa fick mig att skriva: Överviktige Östen önskar östrogen. Sen ritade jag någon lämplig tjockisbild till. Jag hade ju ingen aning om vad östrogen var när jag var sju år.

Undrar vad min lärare tänkte när hon såg det. Just detta sitter jag och skrattar lite åt nu.

En gång, när jag var sex-sju år, och var uppe i landstället i Dalarna med pappa, så lekte jag med en gammal frisbee vi hade där. Solifer stod det på den, vilket var (och är) ett företag som sålde husvagnar. Pappa jobbade där i början av 90-talet, och hade fått reklamartiklar med sig hem.

Pappa försökte spika fast nånting en bit bort, men det gick inte så bra. Han svor för sig själv. Rätt som det var skickade jag iväg frisbeen åt hans håll – lite väl nära. ”Akt…” ropade jag, men det var för sent. Pang! Rätt i huvudet på min far. ”Aaaaaj! Jäävla unge!” skrek han; eller det var väl snarare frustrationen över spikandet som skrek. Snyftandes gick jag och hämtade frisbeen. ”Förlåt” sa pappa, men det spelade ingen roll. Skadan var skedd.

Jag tror aldrig att jag riktigt kommit över det.