Nyckelord

Paket

Besöker

Idag, kära vänner, är jag INTE på gott humör.

Dagen har väl varit helt okej, men jag förvandlades till mitt hulk-alter ego när jag skulle gå på posten efter jobbet. Det är då jag blir en ung ilsken man, och inte riktigt känner igen mig själv. Det är då jag går lös på min omgivning, och släpper all den där hemska ilskan fri.

För det första hade jag grundat lite med att sova på pendeltåget, så jag var nyvaken och irriterad när jag klev av och påbörjade färden mot posten. Varenda människa tycktes vilja gå framför fötterna när jag gick, som en hemlig agenda dikterad från den hemliga underjordiska verksamhet som existerar enbart för att göra mitt liv så irriterande som möjligt.

När jag väl kom fram till posten tog jag upp telefonen, meddelande mitt fyrsiffriga paket-ID, och berättade sedan att paketet ska skickas tillbaka eftersom jag annullerat köpet. Jag beställde nämligen en ny webbkamera på lördagen, avbeställde den på söndagen (på grund av att den inte fungerar med mac – det lär bli macköp relativt snart), men likförbannat hade de skickat paketet på måndagen. Blir nästan arg bara av att tänka på det hela.

När tjejen i kassan hämtat mitt paket var det den mest diskreta avsändare jag någonsin sett. Jag köpte kameran från Pixmania.se men kartongen var helt omärkt och med en mumbo-jumbo-avsändare. Inte direkt som Webhallen, som klistrar polistejp med sin logo över hela paketet. Då vet man åtminstone varifrån det kommer. Men nu visste jag alltså inte vad det var i, och eftersom jag köper en del småsaker på ebay och liknande så kunde det vara i princip vad som helst.

”Alltså, jag vet inte vad det är för nånting”, sa jag och visade upp lika delar frustration och förvirring. Under några sekunder övervägde jag att helt enkelt öppna paketet, men då hade det inte gått att skicka tillbaka. Dessutom kanske det hade varit något helkonstigt sexhjälpmedel jag beställt under någon kåt-dimma och sedan glömt bort när nyktrat till. Så jag lät bli.

”Jag vet inte vad det är…” sa jag igen, medan gubben bakom började harkla sig och skruva på kroppen för att tydligt signalera att jag slösade hans alltför värdefulla tid. ”Nej… Det vet ju inte jag heller” sa kassörskan, vilket jag i min irritation upplevde som hånfullt. Vid det här laget kändes hela kroppen som den kokade av pinsamhet. Varför vet jag inte ens. Till slut bad jag ändå kassörskan att skicka tillbaka skiten, medan jag ilsket gick därifrån. Ett par glåpord åt den stressade farbrorn bakom mig hann jag även yttra. Förhoppningsvis inget han hörde.

Jag ville ju inte skicka tillbaka något jag inte visste var det var, så jag ställde mig bredvid en trave ölburkar, och försökte desperat hitta mitt bekräftelsemail från Pixmania. Hjärnan fungerade dock inte, eftersom jag är världssämst på att hantera stress, så jag fann mig med att öppna och stänga mail-appen några gånger.

Då blev jag så arg att jag bet mig själv i handen. Så nu har jag två fina tandrader formade som en ring vid ena tummen.

Efter en stunds letande hittade jag slutligen mailet, och kunde bekräfta att paket IDt hade samma sista siffror som kollinumret. Det var rätt paket. Ilskan hade dock ännu inte lagt sig, så jag fullständigt klampade därifrån. Jag var ett ”DUMMA MAMMA!” från att kunna kallas Lotta på Bråkmakargatan.

Nu sitter jag här och tröstäter potatissallad. Ibland hatar jag mitt liv lite.

Okej… Nu har jag tydligen beställt en sak på nätet. Kanske ett litet impulsköp, men ändå något jag velat ha ett tag.

Jag har köpt ett hantelset. Två hantlar á 18 kilo vardera. Jättebra. Jättekul. Nu ska Daniel Werner bli biff, minsann. Stå framför spegeln och lyfta skrot, alldeles naken. Slicka sig om munnen medan man blottar de blänkande och alldeles översvällande musklerna… Eh. Ja. Nämen, ja, det verkar ju finemang på alla sätt.

Ett litet ynka yttepytte-problem bara. Hur i helvete ska jag få hem paketet?! HERREGUD! Det kommer att levereras till ICA, typ en kilometer bort. Hur ska jag lyckas bära hem 36 kilo (tur att det finns miniräknare) för egen maskin, en fruktansvärd kilometer?! Jag har burit hem saker förut, så jag vet. Det tyngsta var säkert halva den här vikten, och bara det var hemskt nog.

Jag får beställa taxi eller nåt. Sätta mig i baksätet med min vidriga last, och be att få köras hem. Sen får jag väl be om något slags mirakel för att få upp paketet för trappan. När jag väl är framme lär jag väl inte behöva träna något mer.

Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.

Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.

Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.

Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.

Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.

Var på posten igår. Slapp den enögda tanten och pratade istället med en tös i min egen ålder.

Hon: Jaa, jag är lite ny här, det är bra att du kommer med just ett sånt där paket.
Jag: Jaså?
Hon: Ja, jag har inte tagit emot ett sånt förut. Det är bra att jag lär mig.
Jag: Haha… Jo, det var faktiskt din chef som sa åt mig att komma med det just idag.
Hon: Jaså? Var det?!
Jag: Nej… Haha.
Hon: Eh…? Jaha! Haha.
Jag: Skojade bara.
Hon: Hehe…

Kvinnor blir nervösa runt mig.

Jag skäms lite för att säga det, men det verkar som att mitt humör sakta men säkert blir allt värre. Idag var det dags igen.

Jag var på posten och skulle hämta ut två paket som jag, på grund av dess storlek, negligerat alldeles för länge. Detta visade sig bli ett litet äventyr, som befarat.

När jag kom dit så var det en fruktansvärd kö. Fruktansvärd. Posten finns nämligen inne på Coop, och kön var så lång att den hade ringlat sig ända in bland mejerihyllorna. ”Skitliv” tänkte jag, men ställde mig lydigt och väntade. Och väntade. Och sen väntade jag lite till. Sen var det min tur.

Jag läste upp de båda kollinumren, och förklarade att jag inte vet om jag kommer att kunna få med mig båda två. Tjejen sprang iväg på lätta fötter och hämtade snart en stor kartong som hon placerade framför mig. ”Det finns en till som är lika stor” sa hon. Jag provlyfte kartongen och konstaterade att det nog skulle gå vägen trots allt. Tjejen hämtade det andra paketet och ställde det bredvid. Det visade sig dock att hon måste ha världens officiellt sämsta ögonmått, ty det andra var dubbelt så stort och ungefär tusen miljoners kvadriljarders gånger tyngre.

”Helvetes… Det här kommer inte att gå”, förklarade jag, ”ni får lägga tillbaka den mindre kartongen så länge”. Tjejen och hennes kollega, för nu hade det blivit så stora paket att hon behövt be om förstärkning, förklarade att det inte gick att göra så. De båda paketen tillhörde samma försändelse, och då måste man minsann hämta ut dem samtidigt. ”Går det bra?” frågade en av dem. ”Ja, det måste ju gå bra” hörde jag Herr Otrevlig i mig säga, mer irriterat än det var menat. Jag försökte lyfta båda kartonger samtidigt, men satte ner dem efter någon sekund. Det gick inte. Åtminstone inte med min fysik, som rent generellt lämnar en del att önska.

Efter en del tjafs fick jag till slut gå hem och lämna paket nummer ett, och sedan komma tillbaka för att hämta det andra. Då var jag inte snäll. Jag spottade och svor, där bland annat en oskyldig tant fick sig en känga. Hon gick framför fötterna i vad som skulle kunna liknas vid slowmotion. ”Ingen brådska för min skull” flåsade jag spydigt, medan jag kånkade på Sveriges just då tyngsta paket.

Stackars tanten.

Det är farligt att ta kontakt med mig när jag är på väg någonstans, det är kallt och jag är trött. Då finns det risk att man möter Herr Otrevlig igen.

Idag fick en stackars försäljare erfara det hela. Jag hade varit på postens företagscenter, som ligger några kilometer bort. De envisas nämligen med att skicka mina paket dit, till mitt stora förtret. Så nu var jag på väg hem, och hade precis gått ovanstående kilometer i konstant motvind. Sen hade jag, med paketet under armen, köpt lite lunch på McDonalds också.

När jag börjar närma mig säljaren ser jag redan på avstånd att han uppmärksammat mig. Han börjar gå mot mitt håll. Redan här blir Herr Otrevlig i mig irriterad. Låt mig bara vara. Men icke. När han sträcker fram sin fula lilla lapp med extrapris på vad-det-nu-var, då exploderar jag. Jag dödar honom, på öppen gata, genom att hugga McDonalds-sugröret i ögat.

… Nej okej, så var det inte. Men jag sträckte ut med armarna för att visa att jag hade händerna fulla. ÄNDÅ gav han sig inte, utan sa att han kan stoppa ner lappen i min påse med hamburgare. Aldrig i helvete att jag ville ha hans otvättade lodisfingrar bland min mat. ”Nähej du tack!” skrek jag så det nästan ekade mellan husen. Åtminstone kändes det så. Samtidigt drog jag bort min lilla påse, som om det var ett kuvert mjältbrand han ville lägga däri.

Sen gick jag.

Jag fick ett telefonsamtal när jag stod på pendeln. Det var smockfullt av folk, så jag stod och svettades. I överrock och med handskar och allt lät jag alltså mina tankar vandra. Och tankarna de for precis som de ville, och ingen hade kunnat gissa sig till vad för slags tankar jag hade, och det var väl bra det.

Eh.

Jo! Just ja. Det ringde. I luren fanns ett bud från FedEx, som klockan 16.37 stod utanför min dörr och undrade om jag var hemma.

Han: Du är hemma eller?
Jag: Näe… Jag är hemma om ungefär en halvtimme.
Han: Så länge kan jag inte vänta.
Jag: Kan ni lämna paketet utanför min dörr då?
Han: Nej, vi behöver en underskrift. Är du hemma imorgon?
Jag: *börjar bli irriterad* Nä, jag har ett jobb… som vanligt folk.
Han: Okej. Men skriv en lapp med paketnumret på dörren…
Jag: *svettigare och mer irriterad* Alltså, jag har ingenting att skriva på. Jag står på pendeltåget.
Han: Okej. Men då kommer vi förbi imorgon, så får vi se om du är hemma.

Sen lade han på. Jag blir så förundrad. Varför levererar dessa företag alltid dagtid? Varför kan de aldrig ge en närmare tidpunkt? Tror de att HELA Sveriges befolkning är arbetslösa eller? Och för oss som inte är det; är det meningen att vi ska behöva ta ledigt en dag, bara för att ta emot ett satans paket?