Nyckelord

ost

Besöker

whocutthecheese En gång när jag gick på dagis så åt vi någon sorts mellis. Där det serverades mackor med diverse pålägg, bland annat smör och ost. En barndomskompis – som för övrigt växte upp till att bli ett as – körde ner smörkniven så djupt i smörpaketet han kunde. Den unge Daniel Werner, cirkus fem-sex år gammal, tänkte ”det där såg kul ut” och gjorde detsamma. Fast i den stora biten ost som stod på bordet. Sen fick den unge Daniel Werner skäll av fröken.

Och ja, på den vägen är det när jag har försökt ta egna initiativ i livet. Varje gång jag gör nånting så visar det sig att jag har tänkt fel, och så uppstår katastrofala konsekvenser. Som när jag i fjärde klass slog ihop bänklocket rakt i huvudet på en klasskompis, så hon började grina och sprang till läraren. Eller när hela gruppen på mitt förra jobb hade spenderat dagar med att skjuta gummisnoddar på varandra, och mitt första och ända skott landade i en kollegas öga. För att inte tala om snopp-incidenten i lågstadiet.

Nu för tiden gör jag ingenting överhuvudtaget, det slutar ändå alltid i tragedi.

mini-babybelIbland skrämmer mitt närminne mig nåt så fruktansvärt. Det är stundtals helt obefintligt.

Tidigare idag var Micaela ute och handlade, och köpte ett paket Mini Babybel (ostarna i bild; typ miniatyrostar som mest smakar hushållsost men som man köper dubbelt så dyrt ändå eftersom det känns lyxigt). Sedan åt vi middag framför TVn, där ”A beautiful mind” visades.

När både middagen och filmen närmade sig sitt slut kom vi ihåg att vi hade några ostar kvar, och jag gick mot köket för att hämta dem. Med mig tog jag mitt glas, eftersom jag tänkte fylla på det, eftersom Sprite-flaskan stod i kylen.

”Vill du ha mer Sprite?” frågade jag. ”Ja litegrann bara” svarade Micaela.

Jag tog med mig Sprite-flaskan, hällde upp ett halvt glas till henne, och undrade sedan var mitt eget glas var någonstans. Inte stod det på bordet, inte. Hade det ramlat ner? Nä, det skulle ha hörts. Kanske hade jag ställt det i köket? Jag gick tillbaka och kollade. Icke. Inget glas där heller. En vända till i vardagsrummet, för att vara på den säkra sidan. Men glaset hade inte återuppstått.

Jag kliade mig i huvudet, innan jag öppnade kylen, och där stod glaset på översta hyllplanet. Jag fyllde på det, samtidigt som jag skämtade (eller?) om att jag garanterat kommer att få Alzheimers. Sen kom jag att tänka på varför jag hade gått till köket från första början – Osten!

Två bitar fanns kvar, men busig som jag är tänkte jag jäklas lite, och stoppade den ena i fickan. Planen var att ge Micaela den ”sista”, så hon skulle få känna vilken martyr-pojkvän hon har. Problemet var bara att jag glömde bort allting – både att busa med Micaela, och att ge henne den sista osten. Så istället satt jag och värmde den (min kyl har typ gått sönder, så allt blir till is) i ungefär tio minuter för mig själv.

”Har du redan ätit upp din?” frågade jag efter ett tag, utan minsta tanke på mitt misstag.

”Nä, jag har inte fått någon” var svaret.

”Nä just ja!” utbrast jag, plockade upp osten ur fickan, och räckte över den.

Än så länge är min demens mest rolig, men vänta bara tills folk får byta mina blöjor.