Nyckelord

O’learys

Besöker

Idag har undertecknad fyllt år, faktiskt hela dagen. Åtminstone stora delar av den.

Jag blev egentligen firad i söndags, så ikväll hade jag lite ensamfirande med hjälp av god mat jag inte annars brukar unna mig. Det blev oxfilé, pommes och bearnaisesås. Det var precis lagom efter att ha värmt upp med fasta hela dagen, och mina artärer tackade så mycket för middagen.

Att hämta ut maten, från O’learys, var däremot ingen vidare upplevelse att prata om. Jag har handlat där några gånger förut (faktiskt riktigt bra mat) och det är alltid kaosartad stämning. Stressen och springet är ungefär i klass med McDonalds, förutom att McDonalds faktiskt har koll på ens beställningar.

O’learys… not so much. Först ringde jag och beställde via telefon. En oxfilé med pommes och bearnaisesås, sa jag. Två stycken, sa han. Nej bara en, sa jag. Tack så mycket, började han, innan jag avbröt med att jag vill ha den well done. Annars hade de ju fått gissa sig till hur de skulle grilla den, och då hade jag garanterat fått den blodigare än en sätesbjudning.

Trettio minuter skulle det ta, vilket visserligen var lite i överkant på väntetid, men inte spelade så stor roll. Efter 25 minuter kom jag dit, och satte mig för att vänta på att betala. En servitris uppmärksammade det hela, och berättade att min mat var på gång. Efter en kvarts väntan började jag känna mig bortglömd. Sökte ögonkontakt utan gehör. Försökte undvika att ställa till med en scen, så jag höll mig lugn trots viss frustration och hunger.

När jag till slut fått betala kollade jag för säkerhets skull vad jag fått för mat den här gången, eftersom O’learys är ökända för att aldrig lyckas stoppa in rätt saker. Bearnaisen såg misstänkt vit ut, och jag hoppades att detta inte var resultatet av ”kockens överraskning”. Jag orkade dock inte vara finkänslig, så jag stoppade ner ena fingret och smakade. Mycket riktigt. Aioli, inte bearnaise. Jag berättade detta för servitrisen, och fick den rätta såsen.

”Du får den här på köpet idag då”, sa hon med en ton som lät ungefär som att jag skulle vara tacksam. Som att hon precis bedrivit välgörenhet, och nu förväntade sig att jag skulle gå ner på knä och suga på hennes tår, eller åtminstone bocka och säga ”tack goa direktörn”. Jag gjorde ingetdera, men bjöd henne ändå på ett tack innan jag gick.

O’learys. God mat, men bättre kan ni.

Jag måste nog beställa en magpumpning snart. Köpte mat från O’learys ikväll. Och det är absolut inte så att de är dåliga. Tvärt om, de har bra mat där. Men jag beställde en 200g oxfilé med pommes och bearnaisesås. Och min magsäck är så liten att den troligen är mindre än min pung. Inte för att min pung är abnormt stor. Men det vill ju inte ni tänka på, så det förstår jag inte ens varför jag skriver. Hej!

Efter hälften av oxfilén och ännu mindre av pommesarna började kroppen säga ifrån. När 75% var förtärt var det nästan att jag anade en klökning. Men det var samtidigt så gott! Inte ett dugg skulle gå till spillo. Så jag mumsade i mig. När de tre sista pommesbitarna var kvar fick jag ångest och var tvungen att ställa mig upp och stampa lite. Sen åt jag upp dem också.

Jag klarade det, men nu är jag död. Jag bara ligger i soffan och pustar som om jag ska föda barn ikväll. Det här är inte paltkoma, det är paltdöd.

Nä, nu måste jag väl gått och blivit tokig på riktigt. Idag beställde jag nämligen take away från O’Learys. Inte operakällaren direkt, men gott som stryk var det.

Vad beställde jag? Oxfilé med grönpepparsås och pommes frites. 249 kr.

Living the dream! … Eller inte. Det blir nog ingen vana. Om jag inte bestämmer mig för att fortsätta i samma stil förstås. Kanske borde jag göra det?

Vad tycker ni, party people? Skulle jag passa som brat?