Nyckelord

Nötcreme

Besöker

Det var det. Jag trodde inte att den här dagen skulle komma fullt så snart, men det har den onekligen gjort. Skoningslöst kom den. Så idag hände det… Idag, kära vänner, blev jag av med min nötcreme-oskuld. Ja, ni läser rätt. Detta smått kulförklarade njutningsmedel som skänkt så många människor frid i såväl sinne som kropp. Jag har faktiskt aldrig fått smaka dess safter förut. Men idag, nyss, blev det äntligen min tur.

Vi har fått ett gäng enorma påskägg på jobbet. ENORMA. Det skulle säkert få plats ett avhugget huvud däri, och sedan ändå tillräckligt med godis för att täcka det. Nu hade ett av dessa påskägg – utan något avhugget huvud vad jag vet – tagit slut, och längst ner i botten råkade jag se något. Något som glimmade till, som en sjörövarskatt ungefär. Där, mol allena och ratad av allt övrigt godis, låg ett ensamt Nötcreme-paket och blev smekt av solen.

Jag funderade i några sekunder. Var detta verkligen rätt ögonblick? Ville jag få min första kontakt med nötkrämen såhär? Jag hade inte mer än tänkt dessa tankar innan mina fumliga händer nervöst omfamnade sitt mål, och transporterade det mot mitt skrivbord. Jag visste inte om jag var vid mina sinnnens fulla bruk, men det spelade ingen roll. Sen satte jag mig ner, tog ett par djupa andetag, och öppnade förpackningen. ”Frrp” lät det; dovt men ändå hörbart. ”Frrp” upprepade jag inombords, och bet mig i underläppen.

Det tog inte många sekunder innan jag försiktigt klämde ut lite av det ljuvliga nötinnehållet, och i en skälvande rörelse förde det mot min villiga mun. Nervositeten var nu total. Alla dessa förhoppningar. Dessa känslor. Dessa rädslor för att inte bli accepterad.

Min ivriga tungspets snuddade vid massan, och i samma stund var det som om alla mina sinnen omfamnades av varmt ljus från ovan. Som om en välgörande regnbåge bar mig på sina axlar, och berättade för mig att allt skulle bli bra. Jag blundade, och försökte undvika att ta in för många intryck på samma gång. Något som visade sig vara mig övermäktigt.

Nu är ögonblicket förbi, och jag har legat i säkert en halvtimme och bara tänkt. Gråtit. Mediterat. Och jag måste erkänna att… Nötcreme är tamejfan överreklamerat.

Just nu ligger Hanna i min säng och sover, och det tycker jag är en så jääääkla mysig tanke. Även om det inte var världens enklaste sak att slita sig i morse och springa till jobbet.

På pendeln såg jag en tjej som sög på en påse nötcreme. Jävlar vad hon sög på den påsen! Som om hon inte sett mat på fjorton dar. När hon var klar stoppade hon ner påsen i fickan. Det såg så sjukt äckligt ut, nötcreme till frukost… Hon borde skämmas. Tacka vet jag en röd rallybil och några löständer, som från den godispåse jag åt frukost.

Just nu sitter jag här och är… Ja alltså, jag är så sinnessjukt trött att mänskligheten aldrig sett dess like. Allt går i ultrarapid, det känns som jag lever i bullet-time. Det har varit såhär två-tre mornar på raken nu, vilket har fått flera vänner att tro att jag kanske håller på att bli sjuk. Men jag har nog aldrig känt mig såhär frisk förut.

Det är märkligt, i ett års tid har jag sagt att jag är sjuk medan andra sagt att jag är frisk. Och nu säger alla att jag är sjuk, medan jag säger att jag är frisk. Sånt händer bara in Soviet Russia, typ. Men det känns underbart.