Nyckelord

nintendo ds

Besöker

Ikväll har jag sådär dålig självkänsla igen. Det kommer ni att få leva med om ni ska följa den här bloggen. Just nu ligger jag i soffan och är sådär toktrött. Ni vet, så trött att man bara ligger. När man är så trött så man inte ens orkar ta de tunga stegen in till sovrummet. Ni vet så? Så trött är jag nu.

Och det är då det är som värst. Just nu ligger jag och funderar över ditt och datt. Över varför jag har en ständig känsla av ensamhet i kroppen. Över varför den där tjejen på helgon svarade en annan kille men inte mig när vi båda skrev i hennes gästbok för ett tag sen. Över om jag ska checka in på nåt rehab för mitt extrema sexberoende, som förstört ett förhållande och många sena kvällar, eller om jag bara ska acceptera att jag är man precis som alla andra män.

Kvällens lösning? Gå och lägga mig, spela Nintendo DS tills ögonen faller ihop, och vakna glad igen imorgon. Hade det här varit på facebook så hade jag skrivit ”Daniel Werner gillar detta”.

Jag har just återfått medvetandet efter en session Castlevania: Order of Ecclesia till Nintendo DS. Ett sånt fruktansvärt enerverande spel. Jävla japaner, förstår de inte att vi västerlänningar inte klarar av att spela med samma övermänskliga skicklighet som de gör?

Jag är i slutet av spelet, och försöker mig på en s k ”bonus dungeon” som det heter. Många hälsodrycker går åt innan jag äntligen når slutbossen, men jag har många kvar. Den här gången går det, det känner jag i hela kroppen. Bossen är en vampyr som skapar kloner av sig själv, vilka hoppar omkring som zombies med fjäderskor. 500 i liv har jag, så ännu behöver inte ytterligare en hälsodryck avverkas. Plötsligt träffas jag av bossen, 200 liv mindre. Av smärtan studsar jag mot en zombie som då givetvis skadar 400 till. ”AAAAAAAAAAAARGH!!!” låter det, och den späda hjältinnans kropp kastas i slow-motion mot marken. Game over-skärmen visar sitt ruskiga anlete, och jag biter ihop medan jag känner frustrationen i dess renaste form.

Jag stänger igen DS:et med en smäll. Pang! Där fick det, spelet. Hoppas det gjorde ont. Nu ska jag gå och kissa. Jag ska svära medan jag gör det.

Som många vet och andra inte vet är jag ett stort fan av Final Fantasy, så när jag fick höra om detta spel kändes det som Julafton2. Vilket det iofs alltid gör när det kommer ett nytt FF-spel.

SquareEnix verkar ha beslutat sig för att göra remakes på alla deras gamla NES- och SNES-spel. Originalet släpptes 1991 och blev en stor succé. Inte minst av mig, många år senare, som satt hemma vid min 450mhz:are och spelade allt på emulator. Hur som helst, nu har alltså SquareEnix släppt det senaste i serien. Final Fantasy IV. Och här kan jag bara säga att Matrix Software, som tog hand om det inte lika kända Final Fantasy III, har gjort det igen.

3D-grafiken är utmärkt för att vara på Nintendo DS, man får trots allt inte ha för höga förväntningar. Men allt fyller sin funktion. Ljudet är omgjort och låter väldigt bra. Det känns kul att höra de gamla dängorna i annat än midi-kvalitet. Storyn är i princip samma som i originalet (därav namnet ”remake”), bortsett från några nya sidospår man kan lalla runt i.

Finns det något att klaga på? Ja, möjligtvis att vissa bossar är inhumant svåra. Bland annat en viss Doktor Lugae där DSen faktiskt åkte i väggen vid ett tillfälle, och stängdes av och slogs ihop onödigt hårt vid ett annat (till ”svär-brorsönernas” fnissande). Men trots detta är det ett underbart spel.

Nu ser vi bara fram emot Final Fantasy V och VI i DS-format… Även trots en liten del av mig önskar att de skulle göra alla dessa remakes till Playstation 3 istället. Jag gillar absolut det portabla formatet, men det hade känts ännu bättre om de gick all-in helt enkelt.

Det blir hela fyra Bobbypoliser i betyg denna gång. Imponerande!