Nyckelord

nätdejting

Besöker
smartphoneligga
Två telefoner – ragga dubbelt så snabbt.

Jag var på dejt häromdagen. Javisst! Pappa kan provida för himself, liksom! Och jag tyckte nog att vi klickade en del. Kanske ingen match made in heaven med änglakörer och små feta keruber med trumpeter, men jag hade ändå rätt trevligt. Efter en kort promenad skulle hon dock plötsligt hem, varpå jag anade oråd. Mina farhågor besannades givetvis; det blev dissen.

Det slog mig att det här var nog den första dejt jag någonsin varit på, som inte skett efter en tids chattande innan. Det var lite halvspontant, vi visste inte så mycket om varann. Och det här var nog första och sista gången. Alltså, det är ju det jag har sagt. Jag vill chatta ganska länge innan, just för att minimera risken att det inte stämmer när man ses. Jag tar hellre risken att bli rejält besviken på en dejt av tio, än går på tio dejter och blir besviken nio gånger av tio. Träffa mig inte om du inte är pretty jävla säker på att du är intresserad.

Men det är just det här som är kruxet nu för tiden. Varenda människa har smartphones, och få sitter vid datorn. Jag vill ju ha djupa diskussioner långt inpå småtimmarna, när man verkligen lär känna varann. Det blir lätt ganska ytligt och trist när man bara slänger iväg korta meddelanden fram och tillbaka. Det är svårt att verkligen PRATA på Facebook, SMS eller de där vidriga Kik och Snapchat.

För några månader sen skrev jag det här inlägget. En lång rant om hur jag tycker att vissa tjejer har en ganska äcklig syn på de fördelar de har när det kommer till nätdejting. Och absolut, man kan diskutera huruvida det bör klassas som fördelar eller nackdelar, hela den här grejen att tjejer i regel får massor av mail från sugna killar. Många män är konstiga äckel, det är inget nytt. Men inte alla. Vissa vill bara ha lite kontakt. Även dessa ratas på ett cyniskt och arrogant sätt.

Och idag läste jag det här inlägget, på Nanna Johanssons blogg.  Nanna är vad jag förstår nån sorts serieritare och krönikör, med en touch av feminism. Hon är tydligen nybliven singel och har således registrerat sig på en dejtingsajt. Så långt inga problem, vi ska alla den vägen vandra (om vi nu inte föredrar att sitta på krogen och pimpla). Men redan efter någon veckas medlemskap har hon börjat hänga ut mail från medlemmar.

Att man hänger ut otrevliga killar är helt rätt. Killar som kommer med sexuella anspelningar direkt efter ”hej”? Go for it! Killar som beter sig allmänt hotfullt? Absolut. Skit ska skit ha, så är det ju.

Men vad har egentligen den här killen gjort för ont?

Kille: Hej, måste säga det du redan vet, att du är jävligt snygg! 🙂
Nanna: Ja. Min far måste ha varit tjuv, eftersom han tog himlens vackraste stjärnor och satte dem i mina ögon.

Eller den här?

Kille: Kan jag vara något för dig?
Nanna: Det beror på. Föredrar du ”normalt” sex, utan bruk av t.ex clownskor? I så fall är jag inte intresserad.

Eller… Den här?

Kille: Tjaaa, allt bra med dig ikväll? Härlig bild du har, nice nice! 😉 Vad har du för dig då?
Nanna: Just nu umgås jag med min katt pluppan. Hon vill också hälsa på dig. Jag lyfter upp henne så hon får skriva själv. Här kommer hon: lmjkn xzcds
Kille: Haha! 😉 Hej Pluppan! Vad har du pysslat med ikväll då hottie?
Nanna: sdffsdb mölm,,, dfdvf nkn

Eller varför inte den här killen? Vad har han gjort för fel, mer än att han inte skrivit ett tillräckligt långt brev för att tilltala Nanna?

Kille: Sugen på att chatta?
Nanna: Okej, om du lovar att svara ärligt vad jag än frågar dig.
Kille: Självklart, förväntar mig detsamma av dig. Det skulle vara ganska tråkigt och meningslöst om vi satt här och ljög för varandra. Eller?
Nanna: Precis. Så, första frågan: Vad står det för siffror på ditt VISA-kort (inkl. de tre sista på baksidan)?

Sure, jag kan se det roliga i svaren. Även jag har sån där ”humor” som man ska ha nu för tiden. Men skrattet fastnar lite i halsen när det ändå känns som att det är en ganska tråkig människosyn som ligger bakom. Eller kanske snarare manssyn. Eller åtminstone man-på-internet-syn. Ja, många män på internet är dumma i huvudet. Men vissa söker bara lite kontakt. Man kan ju faktiskt tacka nej på ett snällt sätt.

Till de tjejer det berör: Bara för att ni är bortskämda med internet-uppmärksamhet så får ni inte tappa er ödmjukhet!

Ikväll var jag med om mitt livs första (tror jag) skamliga förslag från någon.

En 25-årig kvinna skrev till mig på det här onämnbara communityt för BDSM-folk som jag ibland besöker, på grund av min obotliga sjukdom som innebär att jag måste finnas på internets samtliga mötesplatser. Hon gick vid smeknamnet ”Miss_Sanna_BBW_Dominant”, och av hennes profilbild att döma är hon en kraftigt överviktig person. På presentationen kunde man läsa att hon lider av ADHD och letar efter en man eller kvinna i Stockholmsområdet att ha som slav.

Hennes mail lämnade inte heller många frågetecken.

Hur mår du?
Vill du bli min slav?
Exempel på saker du kommer få vara med om, städa, laga mat, hjälpa mej ändra om saker i min lägenhet, betala i visse mån, handla, göra saker med mej, sex slav, m.m.
Du kan läsa min profil, kinks & dagbok så vet du lite mera.
Du verkar som en hellt underbar kille, jag lär gärna känna dej utanför det här också.
Jag skulle uppskatta svar även om du inte är intresserad.
Miss Sanna.

Herregud. Jag orkar för fan inte ens laga mat till mig själv, ska jag göra det åt någon annan nu också? Gratis? Till någon jag inte finner attraktiv ens med en påse på huvudet och en pipa hasch i munnen? Endast med belöningen att känna att jag är en duktig slav? Och sen få den stora äran att betala henne pengar?

Nej.

Tänkte dock vara artig och svarade att detta tyvärr inte är nånting jag är intresserad av men att jag hoppas att hon hittar någon. Fick följande till svar:

Tacka fan att ingen skriver till dej, du är ju för fan bara rent slöseri med tid.
Hej då.

Sen blockerade hon mig. Där fick jag.

Jag vill bara säga en sak till er kvinnor, tjejer och töser där ute. Om det är den här sortens bemötande ni får av raggande killar så erkänner jag att jag har haft en romantiserad bild av internet-uppmärksamhet, och ber ovillkorligen om ursäkt.

Här kommer några tankar utifrån en killes synvinkel: Jag, i egenskap av att vara aktiv på ett gäng internet-communities och sociala medier, ser väldigt ofta samma sak från er unga tjejer som välsignats med ett icke alltför hemskt utseende. Observera att allt det här är generaliseringar, alla är inte likadana, plötsligt händer det, osv. Men ändock.

Det är ett väldigt gnällande på att män dreglar över er. Att män på stan tittar på er, visslar efter er, och behandlar er som lustobjekt. Och att män på internet skickar skamliga förslag via mail. Ibland visar ni till och med avsky mot att överhuvudtaget bli raggade på.

Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland. Män är ofta riktiga äckel, det är inget nytt. Jag fattar hela grejen med att det är störande att aldrig få vara i fred. Men jag skulle ändå vilja be er att uppskatta det ni har. Tänk åtminstone på saken. Jag hade bytt med er när som helst, om det innebar att tjejer raggade på mig. Tänk, denna outtömliga källa av bekräftelse! Och alla valmöjligheter sen! För nej, ni kan inte få mig att tro att det bara är ointressanta killar som hör av sig.

Jag ska berätta hur det är för mig. Jag är en sån där mellanmjölk-kille, på gott och ont. Jag tillhör inte de perversa, som presenterar sig med att berätta att de inte har några kalsonger på sig. Men jag tillhör inte heller alfahanarna, de som lyckas få en tjej intresserad genom ren utstrålning. Jag är någonstans mitt emellan, och försvinner ofta i mängden.

Är man mellanmjölk är det ganska knepigt i nätdejtandets värld, ska jag säga er. Det brukar se ut som följer:

  1. Jag snubblar över en intressant profil på valfri community eller dejtingsajt.
  2. Jag läser ovan nämnda profil.
  3. Jag skriver något till ägaren av ovan nämnda profil. Vad jag skriver varierar, mest beroende på vad det står på profilen (står det bara ”hej” där så förstår jag inte hur ni kan förvänta er djupare diskussioner än ett ”hej” tillbaka, eller möjligen ett ”hej, du är söt”).
  4. Profilägaren läser mitt meddelande.
  5. Profilägaren besöker min profil.
  6. Profilägaren låter bli att svara, eller svarar något väldigt kort för att markera sitt ointresse.

Såhär är det för mig och andra killar (även om min pessimism intalar mig att det är något som är unikt för just mig) hela tiden. Varje dag. Och vi måste ju fortsätta! Vi befinner oss på er marknad. Ni kan bara luta er tillbaka och ta emot mail efter mail av grabbar. Såna är reglerna. Spelar man inte efter reglerna så sjunker ens chanser att träffa någon från 0,5% till 0%.

Det som är tråkigt är bara vilka katastrofala följder det här får för självkänslan. Jag är aldrig så deprimerad som när jag varit aktiv på en dejtingsajt i några veckor. Detta eviga ratande. Det går helt enkelt inte att bibehålla någon form av självkänsla när det är så.

De killar som är s k dejtingtrålare (ett ord att ta patent på minsann), och skickar mass-mail till varenda attraktiva tjej de hittar, tar ju inte så stor skada av det här. De har skickat samma sak till tusen andra, varpå den enskilda individens diss känns ganska lite. Men tillhör man oss som tar oss tid att läsa någons profil och sedan skriver i syfte att lära känna personen i fråga, då gör det ganska ont att få ett kort svar i stil med ”Tack men nej tack”.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Det är knappast som att jag kan ändra på något. Jag hoppas i alla fall att jag gett er tjejer någon form av insikt av värde. Det kanske inte är så farligt? Att få en busvissling eller ett och annat snuskmail i inkorgen kanske inte är hela världen, om man jämför med alternativet.

Som ni alla vet så har inte jag något liv. Än mindre ett sexliv. Och allra minst ett kärleksliv. Således har jag sen länge varit med i den här dejtingsajt-svängen, och testat ett gäng olika sidor. Detta i någon slags tro att det ska öka mina chanser att kanske, kanske få hålla lite hand igen. Efter att ha insett vilka fuffensmetoder Match.com använder sig av, så började jag istället att testa Mötesplatsen.se. Och de verkade ju vara lite småroliga sådär. En fräsch sajt med många medlemmar, varav inte alla är 50+ och korpulenta. Det bådade gott!

Ganska snart började jag att ana så kallade ugglor i mossen. Begravna hundar och hela köret. Det var nämligen så att jag inte fick några besök. Det var tamejfan som att jag inte existerade. Jag kunde metodiskt sitta och klicka igenom våg efter våg av unga kvinnor, utan att få ett enda besök tillbaka. Hallå? Syntes jag? Var jag i The Matrix? Fanns det någon sked?

Jag betalade 248 kr i månaden i åtminstone ett halvårs tid innan jag tröttnade. Det var väl något år sedan nu. Först för några veckor sen började jag ta en titt på det hela igen, och bestämde mig för att dubbelkolla med Mötesplatsens kundtjänst. Hade de gjort någon ändring i besöksfunktionen på sidan? Efter en stund fick jag svar.

Min profil var mycket riktigt osynlig. Jag hade betalat för något jag inte kunnat använda fullt ut, och jag hade ingen aning. Rent krasst kan jag ju faktiskt ha missat mitt livs kärlek, eller åtminstone ett helt gäng turer i halmen, på grund av detta.

Varför var då min profil osynlig? Det hade kundtjänsten först inget svar på. De försökte med att jag själv begärt att få mitt konto osynligt, men det hade jag då rakt inte. Snart kom de på varför, och det hade med mitt användarnamn att göra. Jag hade döpt mig själv till danielwerner. Det fick man inte göra, eftersom det är mitt riktiga namn. Man får inte ha några som helst kopplingar till användaruppgifter utanför sidan, eftersom man då kan låta folk träffa en utan att betala dessa enorma summor för ett medlemskap. Logiskt.

Och absolut, jag hade struntat i dessa regler. Det är dock inget unikt. 80% av medlemmarna på sidan har en diskret eller mindre diskret hint om deras mailadress eller facebook-konto. Det gör de minsann inget åt, men min personliga teori är att de struntar i att sätta dit kvinnliga medlemmar eftersom de är de stora dragplåstren (majoriteten av alla betalande medlemmar är och kommer att förbli desperata män).

Nåja, det var ett litet sidospår. Det väsentliga var att jag hade fått ett gäng mail av kundtjänsten, just gällande att mitt användarnamn är emot reglerna. Varje gång hade de frågat vad jag vill byta till, vilket jag naturligtvis inte svarat på eftersom jag inte är hur korkad som helst. Ingen skada skedd, trodde jag. Men nu visade det sig alltså att de hade gjort min profil osynlig på grund av detta. Ingen sådan information fanns i något mail från kundtjänsten. Inte heller står det något i reglerna om att de kommer att göra medlemmar osynliga om de bryter mot reglerna.

Om du bryter mot någon av ovanstående regler kan ditt användarkonto bli raderat. Detta gäller även om du är VIP-medlem. (VIP-avgift betalas ej tillbaka). Mötesplatsen äger även rätt att neka nytt medlemskap till de personer som tidigare fått sitt konto raderat.

Radera mitt konto, ja. Inte göra mig osynlig utan min vetskap, så jag kan fortsätta att betala medlemsavgiften utan att veta att jag inte ens syns på sidan! Det är rent bedrägeri. Just det här skickade jag som svar till kundtjänsten, och efter en del bollande (och slutligen tvång på att byta användarnamn) så lade de på 12 + 20 VIP-dagar på mitt medlemskap. Jag är inte nöjd. Det är som att hitta en avsågad penis i filmjölkspaketet, och få ett presentkort på filmjölk som plåster på såren.

Lika lite som en filmjölkspenishittare är sugen på mer filmjölk, är jag sugen på mer Mötesplatsen.se.

Jag loggade in på Mötesplatsen.se (ja, jag har inget liv, är desperat, är patetisk, har aids osv) och såg att jag hade fått ett mail! I ett enormt adrenalinrus klickade jag mig fram till meddelandet, bara för att se att det var en bekräftelse på att min prenumeration är förnyad.

Skitliv.