Nyckelord

museum

Besöker

Inatt drömde jag en sån där dröm där man tror sig ha drömt drömmen förut. Och när man vaknar är man osäker på två saker. Dels är man osäker på om känslan av att ha drömt drömmen förut OCKSÅ är en dröm, och dels är man osäker på om någon av drömmarna har någon som helst anknytning till verkligheten.

I drömmen är det vinter. Snön faller med sådär stora flingor att min svarta rock blir vit på bara några sekunder. Jag är påväg hem från jobbet, och det verkar som att jag jobbat över rejält eftersom klockan runt elva på kvällen. Det är kolsvart ute, men gatlamporna och snön får det att vara ganska upplyst ändå. Själv sitter jag och sover på tunnelbanan. Fråga mig inte varför, men jag verkar ta röda linjen hem. När jag vaknar så är jag i Norsborg… tror jag iaf. Jag fick titta på tunnelbanelinjerna såhär i efterhand, och Norsborg är det som jag känner igen bäst av drömmen.

Tusan, tänker jag, och går ut i vinternatten en stund, medan tunnelbanan kyler ner sig i väntan på att åka tillbaka. Där, i skuggorna, står en tjej. Hon har en svart kappa och långt mörkbrunt hår. ”Hej” säger hon, och vi börjar prata. Namnet uppfattar jag aldrig, inte så mycket av dialogen vi har heller, men trots detta inser jag att jag har träffat henne förut. Och det är här jag är osäker på om jag drömt om henne förut eller om det också är en dröm. Jag får en flashback av att jag har sett henne på andra sidan gatan, att vi pratat och haft jättetrevligt, men att hon sen försvunnit innan jag fått veta vem hon är.

Nu möts vi igen, och går tillsammans in i tunnelbanevagnen. Vi åker till gamla stan och går upp för någon av dess trappor. Jag har ingen aning om var vi är, men det verkar vara något museum eller stort bibliotek. Tjejen tar fram en stor guldnyckel och börjar låsa upp den stora trädörren. Jag undrar varför hon har nyckeln dit, och får veta att hennes mamma jobbar på ett annat museum och att nycklarna går överallt. Dörren öppnas.

”Du! Kan jag inte få din MSN?” ropar jag innan vi går in. Och det får jag. Hon skriver med röd tuschpenna över hela min vänstra arm. ”liveit”, ”readit”, ”playit” eller något liknande ”@hotmail.com” står det.

Sedan flummar drömmen till på riktigt. Museet/biblioteket består av hundratals rum vi måste samla föremål från. Efter nån timmes samlande har vi massor av föremål, och måste klara nivåns slutboss för att få med oss alla saker ut. Tjejen har spelat förut så hon är en fena på det där, men jag springer kors och tvärs och blir spöad av bossen. Tjejen suckar lite, och vi är tillbaka på ruta ett.

Sen vaknar jag. Eftersom jag fortfarande inte riktigt vet om jag är i drömmarnas land eller inte, tittar jag på min vänstra arm. Men där står ingen adress i rött. Fan. Det är andra gången hon glider ur mina händer.

Tillbaka från en sjukt mysig helg, med höjdpunkter som dessa:

  • Cirka fem timmars vandrande på Nationalmuseum. Gammal och ny konst i olika färger och former. Mysigt värre, men med helt döda fötter som biverkning.
  • Jag impulsköper Jello i den lokala matvaruaffärens exotiska sortiment och inser kort därefter att man inte fick med någon form. Jag häller då ned Jello-massan i ett champagne-glas. När den stelnat har jag plötsligt fått en röd ätbar dildo som jag snaskar på medan jag försöker få den att inte glida ur händerna. Allt detta till Mimmis stora skratt.
  • Tacos!
  • Salahuddin försöker rymma när jag har fönstret öppet under en längre städ-session. Plötsligt står han ute på fönsterblecket och ser orolig ut. Rymningsförsök eller självmordsförsök – you be the judge!
  • Vi ser både Star Wars episod V och episod VI. Även fast Mimmi somnar under VI. En dödssynd som jag är villig att se mellan fingrarna på, eftersom det är efter museum-dagen.
  • Jag skjuter en man i Reno, bara för att se honom dö.