Nyckelord

morgon

Besöker

neuronJag har blivit så fruktansvärt fumlig. Börjar ana att det är MS eller nån annan degenerativ nervsjukdom, det brukar ju ofta börja med sånt. Men… strunt i det nu!

Fumligheten artar sig i… ja, fumlighet. Jag kan inte greppa i saker längre. Tappar saker jag håller i händerna. Och det roligaste är den där sorten där jag t.ex sitter vid ett bord och ska klia mig i huvudet – det är sällan som handen låter bli att slå i undersidan av bordet påväg upp.

What’s wrong with me?!

I morse fick det hela mig att svära rakt ut på pendeltåget. Tre svärord i en snabb ramsa blev det, alldeles för högt för att inte märkas av resten av vagnen. Anledningen var att jag lyssnade på musik, och hade placerat iPhonen i innerfickan. När jag skulle dra ner handen igen så passade den på att fastna på insidan av hörlurarnas klyka, ni vet, så att de rycktes ur mina öron. Då blev Daniel lite förgrymmad.

I morse uppstod lite märklig stämning i det Wernerska residenset.

Jag vaknade ovanligt utvilad, under mina två täcken (jag ligger under det ena och kramar om det andra när jag ska somna – extremt löjligt förmodligen). Alldeles tyst var det i lägenheten. Och utanför. Uh-oh. Tittade på klockan och såg till min förskräckelse att klockan var kvart i tolv! Jag hade försovit mig!

Strax började jag dock fundera lite. Jag skulle jobba idag. Varför har ingen ringt mig? Varför har ingen SMSat? Varför har ingen saknat mig? Jag föll tillbaka i sängen och gjorde mig beredd att höra av mig till jobbet när jag plötsligt… vaknade. Och tittade på klockan. Hon var 06.00. En timme innan klockan skulle ringa.

Det var en underbar morgon.

Idag blev jag nyst i ansiktet. Jag borde ju sett det komma, men det är lätt att vara efterklok. Så mycket man borde ha gjort. Så mycket man borde ha sagt.

Det var på bussen som det hände. Jag hade satt mig intill gången, bredvid en stackars tös som tydligt visat att hon inte ville ha sällskap genom att placera sina väskor på sätet. Detta hade jag dock ignorerat, och alltså satt mig bredvid ändå.

Där satt jag i godan ro, och lyssnade på någon fräsig låt från Spotify. Och det var då det hände. En medelålders man stiger bussen, och börjar att gå längs gången. Jag tittar på honom, och ser till min förskräckelse att han har den där klassiska Downs Syndrom-looken. Öppen mun, tungan lite utanför, och en liderlig min. Jag anar vad som komma skall, men hinner inte riktigt reagera.

Och mycket riktigt. Lagom till det att han är så nära mig han kan komma, så nyser han mig rätt i plytet. Han går vidare, och jag sitter paff kvar.

Det var en trevlig morgon.

Året är 2011. Morgondimman ligger tät. En ung och mycket viril gosse har precis klivit av bussen och ska börja färden mot arbetet, när en främmande människa plötsligt träder fram ur dunklen och ropar på honom.

Okänd tant på gatan: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå*
Okänd tant: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå men möter hennes blick och ser att hon tittar på mig*
Okänd tant: Hallå!
Jag: Eh, hej?
Okänd tant: Är du möjligen sugen på att byta jobb?
Jag: Nej.
Okänd tant: Eller är intresserad av…
Jag: Nej.
Okänd tant: Men du kanske vill ha en liten frukostpåse ändå?
Jag: Ja!
Okänd tant: *lämnar över en kasse med en festis och en bit knäckebröd i*
Jag: *utan att se efter vad som är i* Tack!
Okänd: Jag lägger ner blanketten i påsen.
Jag: Ja, gör det! Hejdå!