Nyckelord

Mode

Besöker

Idag kan man verkligen säga att jag utmanade mina rädslor. Jag AVSKYR att vara fast med nån äcklig säljtyp i en kokhet affär, och känna mig upptryckt mot en vägg på ett ytterst osexuellt vis.

Så var det idag. Målet med kvällen var nämligen att köpa en rock. En sån där svart vinterrock, som man nog egentligen ska ha ovanpå en kostym – vilket jag skiter i och har den ovanpå skjortor och t-shirts. Kanske den enda sortens klädesplagg jag nånsin känner mig stilig i. Och det är ju inte kattskit, direkt!

Så jag gick in på Grosshandlarn. Tänkte att de säkert hade vad jag letade efter. DIREKT kom det fram en slemmig gubbe av säljartyp, och började att klä på mig både kavaj och två sorters rockar. Den ena var grå och såg ut som en gubbrock, så den blev det inte. Den andra var visserligen svart, men såg märklig ut upptill. Lite som en 70-talsskjorta. Så jag stod i spegeln och våndades, medan han berättade om hur alla rockar ser ut så, att det är ett bra pris, att det är den sista i min storlek, och att den passar perfekt på mig.

Till slut gav jag upp och sa det där klassiska som svensken säger när han inte vågar säga nej. ”Jag ska nog gå hem och fundera lite, jag kommer säkert tillbaka imorgon.”

Helvete att jag gör. Jag svängde in på Åhléns, och efter tio minuter gick jag därifrån med en rock jag var betydligt mer nöjd med. För er som bryr er om märken så blev det SIR of Sweden, vilket inte säger mig någonting. Det roliga var att jag googlade märket och fick fram att det är Peter Jöbacks märke. För någon sekund blev jag alldeles kall inombords, och tänkte att jag är den ende i hela Sverige som inte vet att SIR är ett allmänt känt märke som bara homosexuella män har på sig. Som att ha en gul näsduk i bakfickan för att signalera att man gillar att bli pissad på i sängen, typ (fråga mig inte varför jag vet detta).

Men sen insåg jag att det inte var så. Det var inte ens hans märke. Men det här visar ju ganska tydligt på hur lite jag kan om mode och kläder. Sist jag köpte byxor fick jag fråga expediten om de var unisex. Och varje gång jag köper jeans går jag ogenerat fram och förklarar att jag inte vet vad som är kill-jeans och tjej-jeans och att jag behöver lotsas genom deras sortiment som om jag vore förståndshandikappad.

Jag hatar kläder. Men nu har jag i alla fall en rock.

ÄNTLIGEN har det blivit dags för ”Dagens outfit” igen. Ni har längtat, eller hur? Ni behöver inte säga något. Jag ser det på era hungriga vattnande munnar.

Daniel Werner, anno 5/7 2013:

Hår: Ganska nyklippt, men jag har som vanligt legat på nyduschat hår vilket i sin tur orsakat en jävla SHITSTORM med alla mina virvlar.

Skägg: Ovanligt långt. Nu börjar vi snart nå det stadie där okända människor kommer fram till mig och ger mig pengar.

Accessoarer: Passerkort. iPhone. Hand i ficka. Penis innanför kalsong (som tur är).

T-shirt: En gråblå från outforskat märke, med någon text på som är ännu mer outforskad. Dessutom har tröjan en hel del spillda matrester på sig, men dessa säger jag hör till mönstret.

Jacka: Ben Sherman, modell okänd. Jag vet inte huruvida det är ett bra märke eller ej, men jag gillar den och fick den billigt på CDON (där människor brukar handla kläder).

Byxor: Mina trogna jeans. Det tog bara något halvår innan de blev hyfsat bekväma.

Skor: Svarta converse, som nu spelar på sista versen eftersom jag tydligen har missbildade fötter vars lilltår har skavt sönder skornas yttersidor. Som tur är har jag ett par exakt likadana som jag snart ska byta till (jag gillar inte mode, okej?!).

SOM NI HAR LÄNGTAT! Right? … Right? Hallå?

Hår: Relativt nyklippt. Från början blev jag väldigt missnöjd då håret var längre än det brukar vara efter en klippning, och dessutom var det så fullt av gelé att det mest liknade någon sorts tuppkam. Men efter lite tillrufsande medelst mina händer så blev resultatet ändå ”helt okej”.

Leende: Mycket märkligt, nästan perverst. Det vittnar även falskt om att någon sorts lycka bor djupt inuti denna späda manskropp.

Rock: Tillhör de få märkeskläder jag äger, det är en äkta Hugo Boss. Javisst. Fint ska det vara. Att insidan sen ser ut som Luffare 2000, det talar vi tyst om.

Skjorta: Nästan lika fint, kommer från Mr Price, en lågprisbutik i Sydafrika.

T-shirt: Blå, och inköpt på Dressmann. Jag tror att det var tre för 199 eller så.

Accessoarer: Passerkort från jobbet. Julmust från Apotekarnes, via Espressohouse. Smörgås med ägg och kaviar, från Espressohouse. Den sistnämnda – möjligen i kombination med musten – blev jag sedermera illamående av. Men i skrivande stund ännu ingen kaskadkräkning.

Byxor: Slitna jeans från vad jag tror är Lee. Jag orkar inte kolla eftersom märket sitter bak.

Skor: Mina Converse som nu börjar bli något alldeles fruktansvärt slitna. Dessutom har det uppstått hål i närheten av lilltån på båda skorna. Jag drar slutsatsen att jag har muterade lilltår.

Hår: Nyduschat och således nästan obehagligt fluffigt.

Skägg: Kliniskt och metodiskt nedtrimmat till exakt 4 mm, och sedan behandlat med en uppsjö av vårdande oljor.

Uppsyn: En blandning mellan ”jag försökte skapa en sensuell pose” och ”jag är så trött att jag inte vet var jag är”.

Telefon: iPhone 4S. När femman släpps blir det en femma.

Passerkort: Tillhörande ett svenskt telecomföretag.

T-shirt: Team Liquid-motiv. Starcraft 2 alltså. Datorspel alltså. Nörderi alltså.

Skjorta: En grågrön historia inköpt på den exklusiva märkesbutiken ”Mr Price” i Sydafrika.

Skärp: Ett slumpmässigt utvalt läderskärp, inköpt då det gamla skärpet var så slitet att det spontant gick av på mitten.

Underkläder: Hotpants med spets, från Gina Tricot.

Byxor: Jeans, inköpta på JC. Jag gillar JC när det gäller jeans. Annars gillar jag dem inte.

Strumpor: Svarta. Kolsvarta faktiskt. Jag tror de kommer från Dressmann.

Skor: Mina Converse, som jag faktiskt – tro det eller ej – är ganska nöjd med. Trots bestyren när jag skulle inhandla dem.

Nu trodde ni allt att jag stod och heilade på bästa bloggartid! Usch. Sjuka jävlar.

Nä. Istället är det dags för det ni gillar bäst. Gillar gillar gillar allra bäst. Nämligen dagens outfit. Och här är den!

T-shirt: Starcraftmotiv från Team Liquid, specialbeställd från USA. Lite för att vara cool, lite mer för att jag gillar Starcraft, och mest av allt för att jag är lat nog att vilja få alla mina kläder levererade till brevlådan.

Passerkort: Ett mycket vackert, från en känd teleoperatör som vi inte ska nämna närmare vid namn. På passerkortet finns en bild på mig, men på grund av dålig utskrift så är hela jag i en grön nyans. Jag ser ut som en leprechaun, minus guldet.

Skärp: Det syns inte på bilden, så det var ju onödigt att ta med. Men nu gör jag det ändå. Det är nog samma skärp som sist jag gjorde ett sånt här inlägg. Köpt någonstans för extremt länge sedan. Jag köpte ett skärp för några år sedan, men det råkade jag dra i för hårt, så det gick av på mitten.

Byxor: Ett par stackars trotjänare till jeans, inköpta på JC med hjälp av en säljkåt expedit.

Nyckelkedja: Inköpt i London, av min far. Extreeeeeeeeeeeemt länge sedan.

Strumpor: Svarta. Dressmann. Jag brukar köpa mina underkläder där.

Kalsonger: Inte heller de syns, som väl är. Men de är också från Dressmann. Svarta boxershorts. Det står ”Man Basic” på dem, och det är ju lite som jag. Jag är en man, basically.

Skor: Svarta converse. Wow, de enda märkeskläder jag äger. Vill ni hångla med mig nu?

Så kom då dagen. Dagen som ingen trodde skulle vara här, typ, någonsin. Djävulen har fått prostatit av att sitta på sin iskalla tron i sitt förfrusna helvete. Ja, det är sant. Undertecknad skulle köpa nya skor.

Jag har haft mina skor i en sisådär tre-fyra år nu. Kanske mer. De har för länge sen upphört att kunna kallas ”skor” (åtminstone inom EU), eftersom de nu snarare är någon form av tyg/gummi-blandning med ett par skosnören instoppade lite här och var. Sulan ser ut som ett minfält. Nu har jag tröttnat på att slita sönder hälen på SAMTLIGA strumpor eftersom skornas bakre delar är söndertrasade, så igår skulle jag alltså bege mig ut och köpa nånting nytt. Ett par svarta, låga, Converse hade jag tänkt mig. Jag vill bara poängtera att det inte har något med märket att göra. Jag tycker de är snygga, och för min del är det bättre ju mindre av märket man ser. Folk skulle ju kunna tro att jag försökte vara ball.

Jag var i stan och letade runt bland alla butiker med lämpligt innehåll. Det visade sig ju bli betydligt svårare än jag trott, eftersom jag totalt saknar allt vad modekänsla heter. Jag har ungefär lika stor koll som Stig-Helmer, och att jag ska gå och köpa nya skor är ungefär som att en treåring ska skaffa sig en aktieportfölj.

Först gick jag till Intersport, och såg skorna jag ville ha. De stod under damavdelningen. ”Street Dam” stod det. Då blev jag osäker; jag kan inte gå och köpa tjejskor. Där går gränsen. Jag såg framför mig hur jag köpte skorna för att sedan bli totalt utskrattad. Hur alla viskade bakom min rygg; ”där är killen med tjejskor”. Hur alla i hela världen visste att just DEN modellen enbart var för tjejer. Hela världen utom jag.

Så det blev inget. Istället gick jag därifrån, och in på Stadium som låg precis bredvid. Jag tänkte väl att det bara var en engångsföreteelse. Men icke. Samma sak där; damavdelningen. Inte vågade jag fråga någon heller. När jag stod och betraktade skorna såg jag i ögonvrån hur en expedit närmade sig. Då började jag att låtsas titta på löparskor, för att inte väcka några misstankar. Jag är en sjuk människa.

Jag valde till slut att lägga det hela på is, och gick till en mindre affär efter jobbet idag. Jag frågade försynt om de hade skorna; jag nästan viskade ut ”Converse”. Jag kunde lika gärna varit en riksdagsledamot som frågat om de hade någon hästporr, ungefär så lät det.

Tjejen i kassan plockade fram skorna. ”Unisex” stod det på kartongen. Efter några minuter gick jag därifrån. Med nya skor. Nu är jag kanske coolast i stan.