Nyckelord

mobiltelefon

Besöker

Herregud. Det borde vara nån slags varningstext på mobiltelefoner.

Idag satt jag på jobbet (ja, jag jobbar helg en gång i månaden – tyck synd om mig och all den smaskiga OB-ersättning som jag får ta del av), lite snett och ledigt på stolen. Vänd mot kollegan. Plötsligt fick jag ett mail, varpå mobilen vibrerade till. Tyvärr lät det exakt som att jag släppte mig åt hennes håll. Och tyvärr insåg jag detta och försökte rädda situationen genom att övertydligt kommentera mailets innehåll. Och tyvärr började jag att skratta åt alltsammans, vilket bara fick mig att framstå som ännu skyldigare.

iphone-7-128-gb

Det blev inte alls det jag tänkte. Ingen blank svart, utan matt svart. Och ingen Plus, utan en vanlig. Lika bra det.

Måste säga att det här gick över förväntan. Telefonen skulle släppas 09.01, så jag satt redo – såhär efter månadens sista nattpass – och uppdaterade sidan. Först 09.12 gick det att komma vidare, och alltså… förutsatt att Apple följer turordningen så måste jag vara bland de 100 första att få min. Det tog bokstavligen mindre än en minut från att de öppnade portarna till att beställningen var klar. Förväntade mig att det inte ens skulle gå att komma in, men det gick inte ens segt. Något går som jag vill; vad är detta?!

iphone-7-plus-jet-black

Köpsuget blev plötsligt enormt! En iPhone7 Plus får det bli. I Jet Black. Den lär ju fullständigt sluka fingeravtryck, men det får det väl vara värt eftersom den är så sinnessjukt snygg. Blir nästan lite erigerad här.

Efter att ha haft sexan i två år är det hög tid att uppgradera, och jag tror nog att jag känner mig redo att gå upp en storlek. När jag uppgraderade från iPhone 5 till 6 var den nya skärmen som att ha bott i en garderob i fem år och sen flytta till en etagevåning. Den kändes nästan för stor. Men det tog inte lång tid innan jag vande mig, och nu vore det ganska najs med mer plats. Att använda en äldre telefon går inte alls. Mamma har femman, och det känns som… en leksak. Som en sån där plasttelefon med godis inuti, som man kan köpa i diverse kiosker i Grekland. Typ.

Nackdelen är väl priset, förstås. Med 128 gb utrymme kommer det krävas ett smärre banklån för att få sig en Plus. Lär väl sluta på en sisådär 9 eller 10 tusenlappar när Sveriges alla väl använda skatter är på plats. Apple är ju också så pass smarta/motbjudande att de tagit bort möjligheten att få 64 gb. Det hade varit precis lagom för mig. 128 gb är för mycket, men 32 gb är på tok för lite. Alltså blir det 128 gb.

Nu är bara frågan om jag kommer behöva sälja båda mina njurar eller om det räcker med en.

soffhelvete
Soffhelvete.

Igår blev det lite dramatiskt här hemma. Jag och Micaela skulle precis lägga oss; klockan var väl en sådär halv ett på natten och jag kände mig lite småfebrig. Först skulle vi bara leta reda på varsin mobiltelefon som brukar finnas lite varstans i hemmet, sen kunde vi få sova. Det är märkligt det där; människan har kunnat gå på månen, men vi kan fortfarande inte uppfinna mobiler och fjärrkontroller som inte försvinner.

Micaela har dock för vana att lägga sin mobil i soffan, så även ikväll. När jag såg det bestämde jag mig för att busa lite, och sa att jag inte visste var telefonen var men att den kanske låg i sovrummet. När hon gick efter den så passade jag på att sno åt mig telefonen och gömma den. Trodde jag. Den hade halkat ner mellan två dynor, och när jag pillade till den så åkte den djupare ner… rätt mellan soffans två delar. Ni förstår, min soffa består av en huvuddel och en schäslong-del, och tamejsatan att telefonjäveln hade lyckats ta sig ner i springan mellan de två delarna. Cirka 1,5 cm bred.

Först övervägde jag att låta den vara där. Det är väl bara att prata mot dynan om nån ringer? Fasttelefoni får en helt ny innebörd! … Okej då, kanske inte.

Så… Vad göra? Jag gick efter nånting att försöka lirka upp telefonen med, vilket fick bli en penna och en kniv. Jag försökte på nåt sätt gripa tag om mobilen mellan dessa två saker, och få upp den ur soffan. Men icke. Totalt omöjligt! Hur jag en gjorde lyckades jag bara rucka lite på den, så den sådär retsamt preciiiiiiiiis var utom räckhåll för fingrarna. Jag hämtade två gafflar istället. Ingen skillnad. En pincett. Nä. Efter en halvtimmes lirkande gav jag upp, svettig, arg som ett bi, och iförd bara kalsonger.

Plan B var att trycka ner telefonen så långt det gick, så att den skulle ramla ned på undersidan. Trodde jag ja. På den sidan var det givetvis en pytteliten tröskel i springan, så att telefonen lade sig vackert fastkilad. Det var nu jag svor långa ramsor, och började avreagera mig genom att hugga i en dyna med gaffeln. MIO (där jag köpte soffan) och kinesiska barnarbetare fick sig några svärord, även de. ”Ska vi behöva åka till Byggmax och köpa ett specialverktyg för det här?!” skrek jag.

Till slut lyckades vi lyfta på schäslong-delen av soffan, medan jag pillade upp telefonen från andra sidan, lagom så att Micaela kunde få tag i den med sina flinka kvinnofingrar. SUCCESS! Äntligen kunde vi gå och få vår välbehövliga skönhetssömn. En liten detalj bara. Nu var MIN telefon borta istället! ”Den kanske också har åkt ner i soffan nu” skrattade jag. Och mycket riktigt.

Det blev en lång natt.

Jag har en iPhone 4!

Helt tokigt. Den släpptes igår, och jag hade inte en tanke på att jag faktiskt skulle få tag i en. Men jag tänkte att det var värt att testa, och traskade ner när jag trodde den lokala Telia-butiken öppnade. Det visade sig vara en timme tidigare, men jag ställde mig i kö ändå.

En timme senare hade jag min telefon; en av de sista de hade. I rule!