Nyckelord

misär

Besöker

Okej, efter ett mail till kundtjänsten har mitt WOW-konto blivit upplåst. Åtminstone en sak att stryka från misären. Jag är fortfarande socialfobisk och ogift dock. Var mailar man om sånt?

Och eftersom jag nu anser mig ha en regelrätt 25-årskris så måste jag börja bete mig som någon som har det.

  • Skriva ett bittert blogginlägg om att den biologiska klockan tickar
  • Färga håret rött/grönt/blått
  • Pierca ögonbrynet
  • Tatuera in ”born to kill” över hela bröstet
  • Börja skejta i parken med de coola kidsen
  • Spruta in botox i både ansikte och stjärt
  • Skaffa tupé
  • Adoptera en taiwanesisk unge

Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.

En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.

Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.

”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.

Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.

Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.

Nu är jag i Umeå! Har nog aldrig varit så högt upp i landet förut. Och resan hit var ju ett litet äventyr i sig. Herr Mage tyckte ICKE om det. Men det gick! Inga kaskadspyor över bord och bänkar.

Ändå… Jag är en ganska tragisk människa. Jag har inte ens varit här ett dygn, och jag börjar redan oroa mig för hemresan.

Jag spelade precis lite Wii Fit igen. Heter det spelade när det handlar om ett träningsspel förresten? Knepigt. Vad säger SAOL?

Hur som helst. Efteråt var jag så trött att jag inte riktigt var vid mina sinnens fulla bruk, men jag ville ändå försöka stoppa i mig något. En banan direkt efter träning ska ju vara bra sägs det. Tyvärr har jag ingen sådan på lager, så jag tänkte ”next best thing” och tog några nävar chips. På grund av ovan nämnd trötthet råkade jag dock slå till hela påsen, så allt givetvis åkte ut på golvet.

Så de stackars själar som eventuellt råkade se in genom fönstret på Casa de Werner fick ikväll skåda en svettig man iförd endast kalsonger och strumpor, som åt chips från golvet. Det är det som kallas misär.

Att klockan ett på natten komma på att man vill raka sig, men bittert erfara att batteriet till rakapparaten är slut och dess sladd varken räcker till badkaret eller handfatet, och då tvingas stå i hallen böjd över en gammal Lego-kartong och raka sig.