Nyckelord

Minnen

Besöker

Eller vänta nu, det blir ju sex X. Nåja. Här kommer ett inlägg som är så barnförbjudet att det blir XXXXXX. *dramatisk musik*

Den här historien drar oss tillbaka till 1999, eller nåt i den stilen. Jag, min kusin, och några av hans kompisar låg i varsin sovsäck inne i en stor lada bredvid deras hus, och tittade på pornografi. För ni förstår, det här utspelade sig på den tiden då man sällan fick se sånt material live. Oftast var det kodat i negativform från TV1000, eller någon glimt från adult-sektionen i den lokala filmbutiken. Internet fanns knappt. Så det var spännande när man var 13 år vill jag lova.

Dagen efter, när jag vaknade och gick upp, så möttes jag av en hånflinande faster. ”Har ni tittat på porrfilm nu?” frågade hon. ”Naeaeeaae…” stammade jag, och pappa som stod bredvid sa bara att det inte är nåt att se. Sen minns jag inte vad som hände. Jag tror jag blackoutade totalt.

Bara ett av många traumatiska ögonblick i mitt ännu ack så korta liv.

En gång, när jag gick i femman, så hade vi klassfest. Jag var populär och dansade tryckare med alla de sötaste tjejerna. Inte minst med Emma, som jag var kär i på den tiden. Tätt intill varann gungade vi ihop, med hennes DATE-parfym långt upp i bihålorna och till tonerna av ”My heart will go on” med Celine Dion. Oj vad det pirrade i min späda pojkkropp när jag höll om henne.

När jag kom hem började jag storgråta. Jag visste inte ens varför just då, men såhär tolv år senare vet jag precis vad det var för känsla jag hade, som gjorde mig så förkrossad. Jag var övertygad om att jag den kvällen hade nått mitt livs höjdpunkt. Att jag aldrig skulle bli så lycklig igen. Att det bara skulle gå utför efter det.

Haha, den här morgonen har jag drömt mig tillbaka till 90-talet med några gamla dängor. Minns ni den här t.ex? Det gör jag!

Någon gång på 90-talet var jag tillsammans med min allra första flickvän. Vi hade blivit ihop kort innan jag skulle åka till Spanien med mamma. Jag hade skickat en klasskompis, helt i linje med hur man gjorde på den tiden, för att fråga chans åt mig. Chansfrågningen hade dock tagit en oväntad vändning då flickan i fråga – Ellinor – hade bett mig komma ut personligen. Så det gjorde jag, och med darrande ben följde jag med henne en bit bort. ”Ja” viskade hon i mitt öra, och jag stod paff kvar på skolgården och bara log.

En kväll var det disco på skolan. Med danstävling; det var det viktigaste. Det var en otrolig prestige i danstävlingarna när man var liten, åtminstone på min skola. Man skulle kunna dansa två sorters danser: En snabb, och sedan den fruktade tryckaren. Och man skulle bjuda upp en flicka att dansa dem med. Där hade vi som var ihop med någon helt klart en fördel, kanske inte helt olikt hur det är även i vuxenlivet. Bortsett från att man på den tiden inte visste vad klamydia är. Eller sex heller för den delen. Lika bra det.

Man skulle dansa hiphop. Så löd den oskrivna lagen. Som tur är så var inte stegen särskilt svårbemästrade, utan man hoppade mest runt med benen vitt isär, och sen var man klar. Då hade man potential att ta hem danstävlingen.

Sen dansade man tryckare med den tjej man tyckte bäst om, i mitt fall Ellinor. Tryckaren måste vara världens enklaste dans, man bara kramas och vaggar lite fram och tillbaka. Och det var ju inte heller så att vi barn inte behärskade tryckardansandets ädla konst, utan vuxna gör precis likadant. Den SKA vara så! Således – världens enklaste dans.

Hursomhelst, så var mitt 90-tal. Nåja, kanske inte hela, men den del jag minns starkast. Minns ni?

Med hänvisning till mitt tidigare inlägg tänkte jag nu berätta om min första kyss. Jag förstår om min framtida partner inte vill läsa detta. Då slipper hon. Men detta är trots allt en självutlämnande blogg. Så mitt påstående om att man inte talar om ex kvarstår. Det gör man inte, tycker jag… Förutom på sin blogg.

Here goes.

Det här utspelade sig den 13:e November 2004. Sent för en första kyss, tycker ni? Ja, det kan nog vara så. Jag hade precis fyllt 18 år, vilket nu är ungefär fyra och ett halvt år sedan. Antar att det är relativt kort tid av upplevd kärlek; kanske därför jag inte tröttnat på det än.

Hursomhelst. Jag hade pratat en tjej som hette Clarissa i flera månaders tid. Vi hade setts en gång tidigare och gått på bio. Efter bion fick jag en puss på munnen, vilket då var det största jag upplevt i mitt dittills oerfarna liv. Efter det hade vi inte setts på tre veckor, eftersom hon skulle åka till en kompis i London. Denna kompis visade sig senare vara hennes ex som hon officiellt bara hade en paus med. Jag var bara någon hon var otrogen med, fick jag veta långt senare. Allt föll på plats ungefär när vi kramades i hennes säng, och hon började gråta för att hon saknade honom så mycket. Men det är en annan historia.

Vi hade vår andra dejt, och såg på den mycket romantiska filmen Dodgeball på bio. Bio två dejter i rad – han kan det här med romantik, vår Daniel. Nåväl, innan bion skulle börja ville hon ta en promenad, så vi vandrade till Adolf Fredriks kyrkogård. Det tog för övrigt lång tid innan jag kunde vara i närheten av den igen – första tjejen var svår att komma över. Men där, på kyrkogården, kysste hon mig. Hon smakade tuggummi, fast på ett bra sätt. Inte gammalt tuggummi man hittat mellan sätena på pendeln och stoppat i munnen för att man är i desperat behov av något som kan täcka ens morgonandedräkt. Nejnej, detta var nytt och fräscht tuggummi, säkert med fruktsmak eller något annat gott.

Jag var som sagt mycket oerfaren vid denna tidpunkt, så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig efter kyssen. Så jag gjorde det som kändes naturligt. Jag stod bredvid henne, med handen på hennes axel, och fånlog storögt. Sen skrattade jag nervöst och klämde lite på hennes axel. Jag minns inte ens hennes reaktion, jag var för mycket i min egen värld just då. På hemvägen fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så jävla konstig. Och det undrade jag också.

Så, boys and girls, min första kyss kunde säkert varit mycket mer romantisk, men just då var jag världens lyckligaste grabb… HAH!

Ja, jag tänkte dela detta minne med er, av ren kärlek och välvilja. Låter bra va? Jag skickar fakturan.

Året borde varit… 1994. Jag gick i andra klass, och var bästis med två tjejer. Det var ganska ovanligt på den tiden, och även om jag ibland blev retad av folk på skolgården så var det dem jag trivdes allra bäst med.

Jag var lite av klassens clown i skolan. Så en dag, i slutet av lektionen, kom jag på en rolig grej att göra. I ett obevakat ögonblick körde jag ner ena handen innanför byxorna, öppnade gylfen och lät stolt ena pekfingret hänga ut. Åh, det skulle bli en sådan succé, det såg jag framför mig. ”Titta här!” fnissade jag, och tjejerna tittade mycket riktigt på det som hade hänt mellan mina ben.

Jag minns inte om de skrattade eller fnissade eller bara var tysta, men inom kort kom den mycket stränga läraren Eva och tog ett rejält tag om nacken på mig. ”Hördudu!” röt hon till, och körde ut mig. Sedan minns jag inget mer, annat än att jag efteråt satt i kapprummet och snyftade. Jag hade ju bara försökt vara rolig, jag fattade inte varför alla blev så arga.

Efter en stund, när lektionen var slut, kom resten av klassen. ”Werner visade snoppen för tjejerna!” skrattade en klasskompis. Jag försökte protestera och få honom att förstå att det bara var fingret. Men det var lönlöst; skratten och stojet överröstade allt. Jag pratade aldrig mer med någon om händelsen.

Det mest traumatiska är att jag fortfarande inte vet om tjejerna jag visade fingret för trodde att det var snoppen eller inte. De kanske fortfarande tror att jag stod där och rakt uppochned visade kuken för dem. De kanske är rädda för snoppar pga den perverse 8-åringen som visade könet mitt på lektionen. Vad har jag gjort?!

Del 1: One-Winged Angel
Offer: Elinor
Plats: Högstadiet
Tidpunkt: Omkring år 2000 e.kr.

I mellan- och högstadiet var jag kär i en flicka som hette Elinor. Hon gick i min parallellklass. De är förrädiska, de där parallellklasserna. I vilket fall gick vi på vissa ämnen tillsammans. Jag tror det var sy- och träslöjd, NO-ämnena (ja barn, så hette natur på den tiden), och lite sådant. Haha, jag minns särskilt sexualkunskapen i skolan förresten. Det var bara tragiskt. Hade jag följt lärarens teckning över var allt sitter så hade jag fått många örfilar.

I alla fall! Den här tjejen, Elinor, pratade med sina klasskompisar som gick i samma NO-grupp som jag. De snackade om vad hon hette på Lunarstorm. ”Lunarstorm?” tänkte jag. Så fick jag veta namnet. Smidigt skrev jag upp det på en lapp, lite halvdolt under bänken. När jag kom hem sökte jag på lunarstorm, och det var så jag blev medlem. Neo Gilgamesh kallade jag mig på den tiden. Jag sökte iaf upp henne och skrev, utan att få svar.

Under den här tiden passade jag även på att lägga lappar i hennes skåp. På alla hjärtans dag skrev jag ”te amo, formosos femina”. Det är latin och betyder ”jag älskar dig, vackra kvinna”. När jag tänker tillbaka på detta är det inte utan att jag undrar om jag var en idiot när jag var liten. Jag skrev under som ”The one-winged angel”. Detta var allt enligt min stora plan. Vi gick nämligen på samma syslöjd också, och där hade jag broderat en kudde jag skrivit samma sak på.

Efter några dagar utan svar på Lunarstorm (jag vill passa på och påminna om att jag hade trånat efter den här tjejen i typ ett år) skrev jag, citat:

”Men jag älskar ju dig…”

Men jag älskar ju dig… Hahaha! Visste jag var kärlek var på den tiden? Visste jag vad det innebär att älska någon? Vet jag det ens nu för tiden? På den sista frågan så hoppas jag i vilket fall det. Men på de andra två; förmodligen inte. Hon svarade och undrade vem jag var, jag sade det inte. Helt plötsligt skrev hennes närmaste klasskompis och frågade om jag var Daniel från 7B1. Det var jag. Men jag frågade varför hon trodde det. Då skrev hon: ”Därför att du är Daniel!”. Under ett tillstånd av allmän sinnesförvirring svarade jag då ”Okej, om vi säger såhär då… Hur vet du det?”. Det var all information hon behövde. Hon svarade inte mer. Däremot såg jag, snokande som det var brukligt att vara på den tiden, att en nätkompis hade sett mitt inlägg och frågat Elinor vem jag var. Då kollade jag svaret i nätkompisens gästbok. Aj.

”Haha, det är typ pluggets största tönt som tror han är kär i mig.”

Pluggets största tönt minsann. Under hela min skoltid var jag mer eller mindre en relativt tillbakadragen tönt, det kan jag gå med på. Men pluggets största? Nej. Sånt där gör ont när man är 13-14 år. Jag kan för övrigt tillägga att nu för tiden skulle jag inte kalla mig tönt överhuvudtaget. Nörd är okej, men det är på ett bra sätt.

Dagen efter kom jag till skolan som vanligt. Det första som hände var att jag mötte hånleende människor. Sedan mötte jag en av hennes klasskompisar, som var något av en värsting (senare hamnade vi i samma klass i gymnasiet, men denna händelse nämnde vi aldrig, och jag tycker faktiskt han är ganska okej nu för tiden). ”Tjena Neo!” skrattade han rått. Då visste jag vad som hänt. Mitt liv var över.

Det tog många år innan allt var relativt normalt igen i den lilla förorten.