Nyckelord

Minnen

Besöker

Jag har köpt en klockradio, så på sistone har jag spenderat morgnarna och kvällarna med att vakna respektive somna till P3. Detta är nog det mest spännande som hänt i mitt liv på länge, och jag är nästan barnsligt glad över det. Det är ungefär som när jag var arbetslös och hade så lite att göra att jag blev uppspelt av att köpa en ny tandborste. Lite så är det.

Apropå det här med radio kom jag att tänka på ett gammalt minne som man borde ha lyckats förtränga vid det här laget. Men uppenbarligen inte. Och det var en liten händelse som utspelade sig när jag var en sisådär 7-8 år och sov i samma säng som mamma. Det är för övrigt nu som alla läsare äcklat låter mig veta att det inte är normalt att sova i samma säng som sin mor när man är så gammal. Men vadå, ni känner henne inte som jag gör! Ni är bara avundsjuka!!!

Vi brukade i alla fall lyssna på radio när vi skulle sova, ofta P1 då deras debattprogram vid nattkröken var enklast att somna till. Just den här kvällen var det dock något annat i etern, nämligen någon slags erotisk poesikväll. Varken jag eller mamma hade lagt märke till kvällens tema, utan det var först när programledaren började läsa upp en väldigt ingående erotisk novell som det började bli konstig stämning i sängen.

”… Det kändes som att hela ryggraden sprutade ut ur snoppen”, läste han medan våra klarvakna och mycket obekväma ögon förmodligen lyste där i mörkret. Efter det körde vi, i tyst överenskommelse, alltid P2 om kvällarna. Där spelades det bara klassisk – och högst osnuskig – musik.

Usch, med den där titeln låter det ju som att jag blev våldtagen av ett gäng rövare, eller något i den stilen. Riktigt så illa var det väl inte, men nästan.

Igår låg jag i sängen och tänkte på sånt där som man bara börjar tänka på när man ska försöka sova men det inte riktigt går. Och då kom jag på att jag inte har skrivit nånting om hur ångesten, kräkfobin och allt det där startade. Jag vet inte varför det har blivit så, jag är ju inte sen att lämna ut generande information om mig själv annars. Jag kanske ville förtränga alltihop. Nåväl.

Jag har alltid varit lite smårädd för att kräkas, och se andra göra det. Det följer med ända från barnsben tror jag; mamma är likadan. Så till följd av detta har jag inte kräkts så mycket, förutom Dublinresan så har jag nog inte spytt på… 15 år? Jag hade dock inga riktiga problem med rädslan förrän när jag skulle åka till Sydafrika, för ungefär ett och ett halvt år sen.

I November 2010 åkte nämligen jag och min morbror för att hälsa på min mamma där hon för tillfället bor, i just Sydafrika. För er oinvigda i min ego-krets så bor alltså min mamma där eftersom hennes mans jobb kräver det, och de kommer att flytta hem om ungefär ett år. Det skulle bli himla spännande; det längsta jag rest tidigare var till Thailand. Det här var nån gång runt år 2000, och jag var mer intresserad av att köpa billiga piratkopior på tv-spel än att besöka tempel och sevärdheter och annat vuxet. Så, andra dagen megashoppade jag upp alla mina pengar, och sen låg jag mest på hotellrummet och ägnade mig åt mental onani medan jag tittade på spelens omslag.

Men, nog om Thailand. Jag åkte till Sydafrika, och detta via ett flygbolag som jag inte är helt nöjd med valet av. SAS? Nej. Lufthansa? Åh nej. Ryanair då?! Pah, I wish! ”Nämen vi tar Ethiopian Airlines vettja, de är säkert bra!” Jag förväntade mig ungefär att åka i ett skakigt propellerplan, eskorterad av gamla ryska MIGs för att inte bli beskjuten av kongolesiska luftvärnskanoner.

… Och det var tamejfan inte långt därifrån. Vi åkte i ett skakigt Boeing 737, vilket är ett ganska litet plan med bara sex säten i rad – det är inte kul att åka i ett sånt plan i 14 timmar. Inte kul någonstans. Så när jag kom fram hos mamma, efter att ha varit med om enorm turbulens och sett en 15-åring på andra sidan gången spy i en påse, så var jag ganska skärrad redan där. Och det satte väl tonen för hela resan. Jag kände mig stressad och kunde knappt få i mig nån mat, övertygad om att varenda liten club sandwich skulle göra mig matförgiftad. Jag pratade med Dorthe, som var min flickvän på den tiden, på MSN, och tårarna rann av hemlängtan redan första kvällen. Det var väl inte det att jag var ledsen, men allt kändes så konstigt. Vips hade jag förvandlats till världens känsligaste person.

Men det var inte förrän hemresan som det slog bakut på riktigt. De två veckor jag varit borta hade långsamt brutit ner det stackars psyke jag än gång hade haft, och nu fanns det bara spillror kvar. Men sätta mig på Ethiopian Airlines sunkiga 737, och åka hem, det var jag tvungen att göra om jag nu inte ville stanna i Sydafrika och försörja mig med att spela näsflöjt på nån pub. Inte så lockande, så jag klev på och påbörjade färden hem. Sargad av näringsbrist och ångest satt jag och bara önskade att det skulle vara över, medan planet förvandlade timmarna till vad som kändes som veckor.

Efter några timmars flygning mellanladnade vi i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Vi lämnade aldrig flygplatsen, men maken till vidrigt ställe får man leta efter. Där fanns folk av alla möjliga nationaliteter, men den gemensamma nämnaren var att alla såg ut som smutsiga skurkar. Det kändes som att jag var på krogen i stjärnornas krig, på ett dåligt sätt. Det värsta packet från universums alla hörn hade samlats på ett och samma ställe, där de nu ölade och skrek. Själv låg jag på det kalla stengolvet i flygplatshallen och kände att mina dagar i stort sett var räknade. Jag skulle avlida där och då, och sedan skändas av afrikanska likplundrare.

Men  så blev det inte. Efter fyra timmars väntetid på stengolvet, följt av ytterligare tio timmars flyg där jag knappt var vid medvetande, så var jag hemma. Jag hade vid det här laget inte varit på toaletten på säkert ett dygn, och druckit ett halvt glas fanta på ungefär lika lång tid. Eftersom jag förmodligen var den som mådde sämst på hela Arlanda så var det såklart mina väskor som kom upp sist på rullbandet. Det är en sån där sak som alltid verkar stämma. När jag äntligen fått mina grejer så flydde jag mot hemmet per taxi där jag återupptog det jag sysslat med den senaste tiden – att försöka att inte kräkas, gråta eller flippa ur och börja vråla.

Det kändes som att jag hade varit förlorad i en annan värld i flera år. Jag öppnade ytterdörren, kramades med Dorthe som väntade där hemma, och konstaterade att jag klarat det.

På måndagen efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att gå till jobbet. Det gick inte. Jag stod med ytterkläderna på, famlade vid dörrhandtaget, och kände att det helt enkelt inte gick. Jag sjukskrev mig och skyllde på magproblem. Visserligen hade jag magproblem, men det var ju ångesten som var det primära hindret. Efter att ha varit hos min läkare fick jag en remiss till psykvården, en månads sjukskrivning, och ett gäng lyckopiller som, såhär med facit i hand, inte hjälpte ett enda dugg, men däremot förvandlade min penis till något som var lika sexuellt användbart som ett bokstöd. Tillfälligt alltså. Min penis är nu i fullt funktionsdugligt tillstånd sen jag slutade, om någon läsare skulle känna sig orolig.

Så började resan tillbaka till något slags psykiskt välmående. Jämför man med strokepatienter och de som varit med om riktiga trauman, så är ju inte mina problem ett dugg hemska. Men det har varit jobbigt ändå. Idag, efter att i princip ha haft någon form av ångest varenda dag i ett års tid, skulle jag vilja påstå att jag mår ganska bra. Till slut.

Jag kom att tänka på en kort anekdot här, som jag givetvis mot bättre vetande tänker dela med mig av.

Det här var när jag gick på dagis nån gång på vad jag gissar är nånstans vid 80/90-skiftet. Jag och några kompisar – om man nu ens kallade det kompisar på den tiden; man tolkade ju i princip alla som inte snodde ens pastellfärgade spade som vänner – var sådär ungt busiga och skulle kissa i kors. Det fanns nämligen ett stort träd längst ner i dagisgårdens högra hörn, bortom fröknarnas uppsikt och således perfekt för en gentlemannamässig session korskissande.

Problemet var att en av deltagarna, Tomas (som idag jobbar som reklamstrateg), gillade att kissa på mig. På mina byxor.

Så varenda gång vi varit där nere och kissat så kom jag tillbaka med nerkissade byxor. Hela dagiset trodde att jag var inkontinent, och det tog säkert tre gånger innan jag lärde mig att inte kissa i kors med folk man inte litar på. Och vid den filosofin lever jag än idag.

Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad.

Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge.

Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag.

Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario.

Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna.

Jag brukar inte tycka att saker jag gör är särskilt pinsamma. Alltså, de ÄR pinsamma, men jag tycker att… ja, jag har vant mig helt enkelt.

Men häromdagen kom jag att tänka på en liten episod, som jag tycker är riktigt pinsam. Där man kan säga att jag gjorde bort mig, och inte fattade nånting förrän långt efteråt.

Det hela utspelade sig för några år sedan, när jag var anställd på mitt förra jobb. Företaget var en ganska känd teleoperatör, som precis hade slagits ihop med en ännu större teleoperatör. Vår kundtjänst hade då flyttat till norrland, och således hade jag plötsligt fått ett gäng nya kollegor. Inom några månader började det talas om någon slags kickoff där uppe i Tjotahejti. Vi ”tekniker” från Stockholm skulle åka upp till callcentret, och dricka hembränt med vildarna från norr.

Själv hade jag börjat prata med en tjej som jobbade där. Hon hade väl frågat om någon felanmälan som jag haft hand om, och så hade vi börjat snacka om ditt och datt. Och det var alltså då jag gjorde det. Jag ställde frågan om det var okej att jag sov hos henne under norrlandsbesöket.

Konstig stämning uppstod. Jag må ha lättare Aspergers när det kommer till relationer, men jag borde ha insett att man inte kan fråga så utan att det tolkas som att man vill ligga med den stackars flickan. Det var inte alls så jag menade. Eller… jo, visst fanns det en del snaskiga baktankar, men det var inte som att jag utgick från någon vidare succé. Jag ville mest ha nånstans att bo,och jag tyckte att hon var trevlig nog.

Det slutade med att jag inte åkte med upp överhuvudtaget. Och det tog säkert ett år innan jag insåg min fadäs.

Just ja! Jag kom att tänka på en grej gällande min studentskiva som jag berättade om för några dagar sen.

Jag hånglade ju med en estettjej på skivan. Det roliga var att en klasskompis fotade hela spektaklet, och visade mig bilden dagen efter. Där satt jag i ett hörn, och såg ut som att jag försökte äta upp det lilla livet. Alla skrattade gott.

Jag försökte köpa bilden av honom, men han totalvägrade. Vet inte vad för slags perversa ändamål han ville behålla bilden för, men så blev det i alla fall. Hursomhelst var de väl bättre än mina egna; jag ville nämligen köpa bilden för att kunna ha som påminnelse om den där kvällen då jag fick hångla. Hur patetiskt är inte det, liksom? Det var nog lika bra att jag inte fick den.

Om några år kommer den väl auktioneras ut. ”Ung man slickar okänd kvinnas gom – budgivningen startar vid 300 000 pund.”

När jag skrev om 2005 års kärleksliv så hittade jag en hel del roliga saker i min gamla privata blogg. Däribland ett litet inlägg från den 26:e Maj 2005. Då hade jag nämligen min studentskiva, och av den enorma godhet i mitt hjärta ska jag nu dela med mig av detta. Varsågoda.

Jag, Oscar och Linda hade kommit överens om att mötas vid tågstationen 18.20. Tåget skulle gå 18.32. Oscar kom 18.31. Nåväl, vi hann med och Oscar tog en hamburgare på vägen då han var så hungrig. Det borde nog jag också gjort, för jag var nära att krevera i väntan på maten. Maten som visade sig vara långt ifrån en höjdare. Det var nån sunkig biff med nån sunkig potatis som någon hade lagt ett par sunkiga grässtrån över. 350 spänn kostade det, fan vad underbart.

Men det var en trevlig middag faktiskt. Sådan gemenskap i klassen har jag inte känt förut tror jag. Även om det var töntigt med alla snapsvisor. Orka leka vuxen, jag känner mig fortfarande som jag går ut dagis, i stort sett. Men som sagt, trevligt var det. Jimmy höll tal om alla i klassen, vilket var väldigt tänkvärt. Trodde inte att folk såg mig på det viset. Det delades ut medaljer och några fula diplom där det kändes som lärarna valt motiveringar på måfå. Ska jag bli belönad för min ”Finurlighet och fiffighet”? Pfff. På medaljen jag fick stod det dessutom ”klassens cooling”. Jag menar; vad sjutton? Vissa i klassen hade helt klart inte varit med i den juryn, då hade det varit ”klassens kille-som-står-och-ser-allmänt-osäker-ut”.

Efter middagen så började själva skivan. Min kompis Simon kom ganska snabbt dit, och vi gick runt och minglade lite. Han hälsade på folk till höger och vänster medan jag hade ett sånt där klassiskt det-är-min-skiva-men-han-känner-fler-ansiktsuttryck. Efter ett tag kom även Mattias, också det en kompis. Han hade varit på förfest och hängde mest med en tjej som jag brukar vinka till i skolan. Kompis med en i klassen. Så även jag började prata med dem, och det blev att vi dansade och kramades och grejade. Hon är väldigt kramig av sig, sådant är trevligt.

Tja, allt eftersom ciderna (drack väl en 4-5 st, så var inga enorma fylleslag från min sida) och pengarna gick åt, blåsan fylldes och jag fick vänta i sju svåra år på att muggen skulle bli ledig (har ALDRIG varit så pissnödig förut, var redo att gallskrika att de skulle skynda sig ut) så blev man mer berusad och sådär. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt satt jag och hånglade med ovanstående tjej. Kändes kanske som fem minuter, men fick i efterhand veta att jag hade hållit på i en timme. Och ALLA hade sett det, och stått och tagit tid.

Hon fick mitt nummer, men jag tror inte att hon kommer ringa. Och ärligt talat så gör det inte så jättemycket. Hon är jäkligt söt, men tyvärr inte min typ (och vice versa). Jag är tråkig och hon är estet. Behöver jag säga mer?

Sedan, trots att minst tre pers ville slå ihjäl mig för att jag inte följde med henne hem, åkte jag hemåt med Oscar och Linda i en taxi. Det sista jag gjorde var att öppna taxidörren och skrika hej då till alla. Två gånger också. Oscar var berusad och sjöng högljutt på hela hemresan. Det var Oscars greatest hits tror jag, med godbitar som ”Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram”, Sovjets nationalsång eller varför inte ”Summer of ’69 (kan-30%-av-texten version)”.

Summa summarum så var det en trevlig kväll. Fler sådana i mitt liv och jag skulle bli en glad pojke!

Jag fattar fortfarande inte det där med klassens cooling. Jag var mycket när jag var 16-18 år, men INTE cool. Hur som helst, här kommer en liten bild från skolfotot några månader innan skivan. Haha! Jag hade dålig klädsmak redan då. Såg ut som den beigea mannen liksom.

Ja hualigen… Det var tider det.