Nyckelord

Micaela

Besöker

När jag var tillsammans med Micaela, anno 2013, så fick vi en idé om hur vi kunde tjäna extrapengar. Gambling! Det brukar ju alltid sluta bra, eller hur? Så under några veckor spelade vi roulette, och använde oss av det fullkomligt idiotsäkra systemet Martingale.

(Martingale går i princip ut på att satsa på rött eller svart, byta färg om man vinner, stanna på samma färg men dubbla insatsen varje gång man förlorar. 50 öre, 1 kr, 2 kr, 4 kr, 8 kr, 16 kr, 32 kr, 64 kr, och så håller det på. Så länge man har tillräckligt med pengar för att dubbla insatsen kan man spela vidare, och går enligt de stora talens lag plus till slut. Vinner man när man dubblerat insatsen får man ju tillbaka allt man satsat hittills. Enkelt, right? Problemet kommer när man når casinots insats-tak på typ 100 kr. Men det ska ju inte kunna hända. Jag menar, vad är oddsen på att pricka fel färg sju gånger i rad? 0,5^7 = 0,0078125 = 0,7% risk! IDIOTSÄKERT!)

Vi satte över en femhundring var. Inom några timmar var de båda borta. Då satte vi över en tusenlapp var. Det höll sig ganska bra, i några dagar, då var allt borta igen. Efter det satte vi ännu en tusing var, och var väldigt konsekventa i vårt spel.

En morgon, efter flera DAGARS spelande, hade vi drygt 8000 kronor på kontot. Några minuter senare 300 kr. Det var en bra dag. Men vi borde förstått bättre.

harnalSingel i snart fem dagar, och den akuta panikångesten har övergått till något som lite mer kan liknas vid apati. Men inte helt utan ångest-inslag, naturligtvis. Annars vore det ju nästan genomlidbart.

Tårarna kommer fortfarande då och då. Det kan vara en struntsak som utlöser alltihopa, som att se ett kvarglömt hårspänne. Eller en strumpa. Varenda liten sak jag ser är från en tid då det fortfarande fanns hopp för vårt förhållande. Jag finner mig själv med att önska att någon eller något ville trolla tillbaka mig till dagen då jag senast såg eller kände saken i fråga.

”Ta mig bara tillbaka till när jag jag hörde den här låten sist. Då fanns det fortfarande hopp. Då var det inte för sent.”

Det som känns allra jobbigast nu är känslan av att jag sumpade det hela. Att Micaela var min väg till ett mer socialt och aktivt liv, men att jag inte tog chansen eftersom jag ville sitta inne och glo på TV. Tänk om det var jag som hade fel hela tiden? Att jag nu har valt vägen till ett betydligt tråkigare liv? Att hon var unik som verkligen trodde på mig, och inte gav upp i sin strävan att dra med mig ut på äventyr, och att jag borde ha tagit vara på den möjligheten.

Jag har bara så svårt att se hur någon skulle orka ta sig an mig igen.

brokenheartI tisdags kväll blev jag singel igen, efter lite mer än ett halvår med Micaela.

Vi är helt enkelt för olika. Hon är aktiv, social och vill göra saker hela tiden. Jag är däremot både bekväm och föredrar den mysiga hemmakvällen. Jag vill på sin höjd göra sociala saker ett par gånger i månaden. Får hon bestämma så vill hon vara hemma ett par gånger i månaden. Jag har ju någon slags social fobi också, som såklart spelar in. Det är inte så lätt alla gånger, men jag har försökt. Jag har verkligen gjort mitt bästa, och följde med upp till Dalarna för att träffa hennes familj trots att hela kroppen skrek ”NEJ!”. Jag träffade hennes vänner, gick på krogen, och trotsade till och med min kräkfobi genom att äta nachos på Gröna Lund. Men hon fick vara ensam ganska mycket också, och förklarade att hon hade blivit olycklig till slut. Jag förstår det.

Så det fungerade inte längre. Vi hade varit i samma situation flera gånger, men stoppat huvudet i sanden. Förra gången vi gjorde slut ringde jag bara ett dygn efteråt och förklarade att jag inte kunde leva utan henne och så fortsatte vi som om ingenting hade hänt, men den här gången vet jag att det är på riktigt.

Just nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har aldrig någonsin känt sådan psykisk smärta förut. Idag började jag nästan att gråta på pendeltåget hem. Sen gick jag till affären och köpte en fryspizza till middag. Där, i Coops frysdisk, stod jag och grinade en liten stund. När jag samlat mig gick jag hem. Och nu sitter jag här och gråter medan jag äter.

Det är det här som kommer att bli min vardag ett bra tag framöver, och det känns så fruktansvärt dystert.

Micaela var den enda som verkligen kände mig. Den som alltid lyssnade och som alltid fanns där. En trygghet som jag definitivt aldrig upplevt förut. Hon fick mig verkligen att känna mig som en bättre människa, även om jag aldrig sa det till henne. Jag har i flera år fastnat i en negativ spiral av ensamhet, olust att göra nånting, och att ständigt vara väldigt hård mot mig själv. Hon fick mig att i stundom bryta det mönstret. Jag har extremt långt kvar till att ha något som kan jämföras med självkänsla, men det kändes som att jag var på rätt väg.

Nu är jag så ofantligt rädd att jag ska falla tillbaka i detta. Fastna i min ensamhet igen. Jag ska göra allt för att det inte ska hända.

Jag har absolut inga hard feelings gentemot Micaela, och jag ångrar inte en sekund av det halvår som har varit. Tack för de fina dagarna, och den bästa sommaren i mitt liv.

I morgon ska jag åka upp till Dalarna, och hälsa på Micaelas familj. Det känns väl… sådär roligt. Inte för att jag inte vill träffa hennes familj, utan mest för att jag är sjukt nervös. Samt det faktum att jag är en introvert eremit som är lika social som en marulk, typ.

Men det ska gå! För att inte skrämma slag på alla dalmasar och kullor däruppe så har jag bestämt mig för att det får vara nog med skägget nu. Jag har låtit det växa i ett par månader, fram till ett stadie som nu befinner sig efter ”Lodis” och strax innan ”Tomte”. Och idag ska det bort.

skagg-daniel

Jag och Micaela sitter i soffan. Hon pratar om något, och jag tittar på TV.

Micaela: Hm… Ska repa imorrn, måste åka 11.28.
Daniel:*30 sekunder senare* … Va?
Micaela: Va?
Daniel: Jobba? Du sa nåt om att jobba? Du vill inte jobba?
Micaela: Haha, jag sa att jag ska åka 11.28!
Daniel: Jaha! 28… Det lät som ”jobba”. *återgår till TVn*

Jag är en underbar ung man.

Micaela sitter och bloggar, och flög precis upp och letade febrilt efter sin telefon, eftersom hon trodde att någon ringde. Det visade sig vara vibrationerna från en eltandborste i en reklam på tv.

I lol:d.