Nyckelord

mellanstadiet

Besöker

En gång, när jag var en sisådär 12 år och gick i sexan, så bestämde jag mig för att göra ett spontant practical joke mot en kompis. Oscar hette han, och vi gjorde alltid sällskap till skolan. Idag, när jag går typ 50 meter till pendeln, så kan jag inte förstå hur jag under hela skoltiden gick fyra kilometer varje dag. Galet.

Hur som helst. Det här var på den tiden då man lånade ut datorspel till varann. Jag var på väg till Oscar för att möta upp honom, inför promenaden till skolan. Jag fick alltid stå och vänta innanför dörren, medan han sömndrucket och ofta med mjölkmustasch letade efter ytterkläderna. Ibland hade han inte ens vaknat när jag ringde på.

Den här gången hade han relativt nyligen blivit storebror för andra gången. Jag kom över, och hade med mig ett spel som han skulle låna. Och det var i och med detta som jag skulle skämta till det lite. Jag hade tagit med två CD-skivor, varav den ena var sönderrepad och trasig. Planen var att plötsligt bryta sönder skivan inför Oscars förvirrade uppsyn, och sedan lämna över den riktiga. Sagt och gjort. Men när jag bröt sönder skivan så gick den inte i två eller tre delar. Nej. Icke. Den gick i två eller tre delar, och sedan i miljarder småflisor över hela hallgolvet.

Oscars pappa tittade på mig. Sedan muttrade han att det där inte var så smart gjort, med Oscars lillasyster som kröp omkring och hade sig. Jag hade nu blivit utskälld av en kompis förälder, vilket var något av det värsta som en tolvåring kunde få uppleva. Oscar tog fram dammsugaren, och började irriterat att köra med den medan jag bara stod som ett skamset fån och tittade på.

Det blev en knäpptyst resa mot skolan. Och det, mina vänner, var sista gången jag försökte göra något spontant.

En gång, när jag gick i femman, så hade vi klassfest. Jag var populär och dansade tryckare med alla de sötaste tjejerna. Inte minst med Emma, som jag var kär i på den tiden. Tätt intill varann gungade vi ihop, med hennes DATE-parfym långt upp i bihålorna och till tonerna av ”My heart will go on” med Celine Dion. Oj vad det pirrade i min späda pojkkropp när jag höll om henne.

När jag kom hem började jag storgråta. Jag visste inte ens varför just då, men såhär tolv år senare vet jag precis vad det var för känsla jag hade, som gjorde mig så förkrossad. Jag var övertygad om att jag den kvällen hade nått mitt livs höjdpunkt. Att jag aldrig skulle bli så lycklig igen. Att det bara skulle gå utför efter det.

I morgon är det tydligen tio år sedan prinsessan Diana dog. De visar nån sorts drama/dokumentär om det på tv nämligen, annars hade jag inte haft någon aning. Det är konstigt det där, man minns precis vad man gjorde när man fick veta det. Jag var inte ens nåt fan av henne, visste troligtvis knappt vem hon var då det begav sig.

Minns ni vad ni gjorde? Själv låg jag i mammas säng, 11 år gammal, och tittade på Bröderna Fluff på fyran, när det kom en informationsremsa om ”extrainsatta nyheter med anledning av prinsessan Dianas död” på skärmen.

11 år… Då gick jag i femman alltså? I femman blev jag mobbad av problembarnet Jimmy (som numera ses på gatan sent om kvällarna, där han skär folk i ansiktet efter han rånat dem). Efter ett tag började jag bokföra alla elaka saker han gjort på en dag. Droppen gick när han brutit av min fina blyertspenna i glansiga färger; då blev det hemringning. Efter ett tag blev jag uppringd, mamma svarade och gav mig luren. Där var Jimmy som bad om ursäkt för allt han gjort… Fy fan vilket nederlag för en ghetto gangsta som honom. Märkligt att han inte försökt hämnas än.

Ja, jag vet inte. Det känns bara inte som att det var så länge sen, när man minns allt så väl.