Nyckelord

män

Besöker

De senaste dagarna har jag befunnit mig i vad som förmodligen är den största tristess någon människa upplevt. Till följd av detta fick jag för mig att testa Chatroulette. För er som inte är bekanta med den sidan så är alltså konceptet att man sätter igång sin webbkamera och sedan slumpas det fram en annan person som gjort likadant. Det kan bli vem som helst i hela världen, typ. Är man missnöjd med vem man fick fram så trycker man sig bara vidare till nästa person. Och så håller det på.

Det finns bara ett litet problem, och det är alla män. Ration på män och kvinnor är väl 30:1 eller något. Och nu är det visserligen inte männen i sig som är problemet, utan snarare den så kallade runk-ration. Den är skyhög. Över två tredjedelar av alla män sitter frenetiskt och drar i snoppen när man kopplas fram till dem.

Fyyyy fan vilket ÖVERGREPP jag var med om alldeles nyss.

Jag hade klivit av pendeln och var på väg till den lokala matvarubutiken för att köpa köttbullar, coca cola, semlor och ett paket jordgubbsremmar. Precis vid början av centrum finns det ett litet hörn där det står en soptunna. Den måste man så snajsigt som möjligt varva för att ta sig mot mataffären – ett exempel på underbar planering.

Så mitt i rusningstrafik mötte jag en man där vid soptunnan. Jag tänkte gå höger, närmast tunnan. Det tänkte han också. I någon sekund stod vi där, mitt emot varann. Eftersom jag tänkte undvika någon form av dansande så stod jag på mig. Varpå mannen tog tag i mig och LYFTE MIG ÅT SIDAN.

Jag tror aldrig att jag känt mig så förnedrad och fått sådana mindervärdeskomplex förut, som jag fick där och då. ”Fy fan vad otrevligt!” skrek jag genomilsket, med hörlurarna fortfarande i öronen. Men förgäves. Han är borta.

Sedan viskade jag könsord för mig själv i flera minuter.

I morse satt jag på pendeltåget, på väg till det som brukar gå vid namn ”arbetet”. Satt väl och lyssnade på någon Amy Diamond-låt eller så. Efter en stund fastnade blicken på en sån där reklamskylt som hänger ned framför halva fönstret i tåget. Det var läxhjälpsföretaget Studybuddy som gjorde reklam, i form av en ganska söt tös och ett mindre sött barn.

För någon sekund funderade jag lite. ”Hmm, man kanske borde anlita Studybuddy, om det kommer sådär fagra damer och hälsar på.”

Sen kom jag på mig själv. Och då menar jag alltså med betoning på ”på” och inte ”kom”, det hade varit märkligt annars. Jag kom på mig själv med vad jag precis hade tänkt. Att jag på fullaste allvar övervägde tanken att anlita ett företag som hjälper skolbarn med läxor, med någon slags baktanke om samlag.

Ibland blir jag så trött på dessa okristliga tankar. Ska man nöja sig med en så simpel förklaring som att jag är man och kokar över av testosteron? Nja, jag vet inte.

Förmodligen är jag bara sjuk i huvudet. *colgateleende och tummen upp*

Jag råkade se en lite tråkig sak idag, när jag planlöst surfade omkring på Ansiktsboken. I gruppen ”Vita kränkta män” hade följande urklipp publicerats, tillsammans med den sarkastiska kommentaren ”varför är tjejer så krävande? :(”

Jag vet, jag är kanske inte helt opartisk när det gäller sånt här. Jag har själv varit där; när man skrivit till någon som verkat jätteintressant och fått nobben på ett mer eller mindre brutalt vis. Eller när det hänt för tionde gången på rad. Då känner man att man vill lägga ner alltihopa. Jag känner igen känslan precis.

Hemskt ledsen, men jag kan inte se vad signaturen ”Less Singel” har gjort för fel här. Han har beklagat sig offentligt, än sen då? Det enda som kan tolkas negativt är att han anser att tjejer är kräsna. Men kanske är det så? Varken jag eller han säger ju att det inte gäller killar också. Folk har blivit väldigt kräsna vad gäller dejting. Det är inte som på 40-talet då man träffades på logdans, delade en sockerdricka, och sen höll ihop hela livet.

Men tydligen väcker den här klagosången fruktansvärda känslor hos folk, främst då tjejer. Det finns vissa vettiga människor som faktiskt inser att det här inte torde gå under kategorin vita kränkta män, men de allra flesta kommentarer är av det hånfulla slaget, och försöker få det till att killen i fråga tycker att det är tjejernas skyldighet att dejta honom. Var har han påstått nånting sådant? Det kan åtminstone inte jag läsa i texten.

”Åh hjälp” säger en person. ”Hihi! Bittra vita män.” säger en annan. En tredje menar att ”det kanske är dags att ta sitt ansvar som kvinna och ställa upp på den dejt med ”less”, då.” varpå det bara fortsätter med ”Fan, insåg inte att jag hade skyldighet att dejta alla som vill dejta mig” och slutligen ”Jag skiter i hur synd det är om honom. Idén att det är kvinnors fel att män går ensamma är så jävla vidrig, så den åsikten ska hängas ut, pekas på och pissas på.”

Sedan orkade jag inte läsa mer. Det är ju skrämmande.

Ni kallar er feminister och jämställda (för vad jag förstår är ”Vita kränkta män” skapat under feminismens baner, som en pik mot traditionella medelålders män med lite halvsunkiga värderingar) men ändå är det just NI som är de värsta douchebagsen där ute.

Ni okränkta kvinnor föregår ju inte direkt med gott exempel när ni kommenterar som ni gör. Jag förstår att ni inte är vana vid hur det är att vara kille på dejtingsajter, men lite empati har ni väl? En kille får helt enkelt inte lika mycket mail som en tjej får. Baserat på vad jag läst och hört av bekanta så får de flesta tjejer en hel del. De flesta killar får det garanterat inte. De flesta killar har en mycket lägre svarsratio än de flesta tjejer, så är det bara.

Skärp er för fan, och försök sätta er in i hur det kan kännas för en person som i stundens hetta kände sig lite extra ratad, och ville få utlopp för detta. Det var förmodligen inte värre än så. Man måste inte tolka in patriarkatets förtryck och kvinnohat i precis allting. Kudos till er tjejer och killar som faktiskt försvarade insändaren, men er andra kan jag inte kalla annat än vita kränkta kvinnor.

Stort antiklimax idag. Stort.

Här har jag, under flera veckor, gått och samlat ihop till ett gediget semesterskägg, i tron om att det ser förjävligt ut. ”Kan vara en kul grej”, tänkte jag då jag lade ifrån mig trimmern senast. Jag tänkte inte en sekund på att det faktiskt skulle se okej ut, utan jag var helt inställd på att det skulle vara svinfult och föra tankarna till kakmonstret i Mupparna. Eller ännu värre, Alexander Bard.

Jag tänkte inte mer på den saken. ”Äh, jag rakar bort det nån dag i veckan” gick tankarna medan jag spankulerade gatan ner.

Sen var jag på möte på jobbet idag, varpå min chef plötsligt sa att skägget klär mig. Att skägget klär mig! Han var inte ens ironisk. Eller så var han det, men då talar han Ironi 2.0 – ironin som är så ironisk att den låter ärlig. Hur som helst blev jag ganska paff.

Jag lär nog fortfarande raka mig ganska snart, dock. Skägget kliar. Det känns som att ha en yllekofta i ansiktet. Jag önskar att jag hade fina strån i ansiktet, som lägger sig där man vill och som känns som pälsen på en kattunge. Men icke. Istället har jag välsignats med svinborst, där hårstråna är tjocka som trädstammar och har hullingar.