Nyckelord

macho

Besöker

Fyyyy fan vilket ÖVERGREPP jag var med om alldeles nyss.

Jag hade klivit av pendeln och var på väg till den lokala matvarubutiken för att köpa köttbullar, coca cola, semlor och ett paket jordgubbsremmar. Precis vid början av centrum finns det ett litet hörn där det står en soptunna. Den måste man så snajsigt som möjligt varva för att ta sig mot mataffären – ett exempel på underbar planering.

Så mitt i rusningstrafik mötte jag en man där vid soptunnan. Jag tänkte gå höger, närmast tunnan. Det tänkte han också. I någon sekund stod vi där, mitt emot varann. Eftersom jag tänkte undvika någon form av dansande så stod jag på mig. Varpå mannen tog tag i mig och LYFTE MIG ÅT SIDAN.

Jag tror aldrig att jag känt mig så förnedrad och fått sådana mindervärdeskomplex förut, som jag fick där och då. ”Fy fan vad otrevligt!” skrek jag genomilsket, med hörlurarna fortfarande i öronen. Men förgäves. Han är borta.

Sedan viskade jag könsord för mig själv i flera minuter.

Jag har insett att jag avskyr vuxna män som väljer ordet ”tja” när de hälsar på andra. Eller, det är okej om de hälsar så när de är med sina grabbpolare. I en kontext där alla leker machomän.

Men när de går in på posten, säger ”tja” till den unga tösen bakom disken, och sedan nonchalant börjar mala på om deras ärende utan att ens lyssna på svaret… Jag vet inte vad det är, men jag tycker det låter så fruktansvärt larvigt. Det låter som att de försöker spela tuffa. Ett sånt litet ord, liksom.

Ja, herregud. Daniel Werner är trött ikväll. Vi ska nog ta och lägga Daniel Werner snart, tror jag.

Jag pratade lite med en twitterkompis idag. Och när man pratar med en twitterkompis så innebär det att man utbyter oneliners på 140 tecken.

Hon berättade att hon, på grund av vissa livsval, fått glåpord om att hon inte är lika mycket kvinna för det. Och bekräftade att hon visst var kvinna. ”Pics or didn’t happen” skämtade jag, på det sätt som jag – på gott och ont – brukar göra. ”Haha”, skrev hon, och så pratade vi vidare om annat.

Efter ett tag kom hennes man in i bilden, och twittrade han också. ”Kom hit och försök ta bilderna själv, jag behöver något att få ur mig aggressioner på.”

”Whoa”, tänkte jag, men anade att det kanske var på skoj det också. Sen kom nästa tweet: ”Jo, men snälla, kom hit och försök ta snuskbilder på min fru. Jag lovar att du får en överraskning på köpet! :)”

Och ungefär där gav jag upp den diskussionen och förklarade mig. I samma veva hade han även skrivit de bevingade orden ”självömkande jävla meskuk” på sin egen twitter, vilket jag också antar är riktat mot mig.

Jag är mycket väl medveten om att kvinnan i fråga är gift. Hon förstod att jag skämtade; det gjorde inte han. Absolut, jag kan respektera att man som äkta man kan bli upprörd om någon tokraggar på  ens fru. Men även om jag nu hade gjort det så tycker jag att det är hemskt är att man då direkt ska börja hota med stryk. Så urbota larvigt. Vad är det för stenålderstänk? ”Du dum, jag slå dig.”

Det som om möjligt är ännu larvigare är hur många annars vettiga tjejer som vill ha den här sortens killar. Hur det är i just detta fall ska jag inte spekulera i, jag känner inte dem mer än den här lilla fadäsen, men det är ändå ett ganska vanligt fenomen. Många kvinnor vill ha män som kan skydda dem. De vill oftast inte ha män som slår andra män på käften, men de vill ha män som kan slå andra män på käften. Och det är så fruktansvärt äckligt.

Därför vill jag passa på att vända mig till alla tjejer som i någon verklighet kan tänka sig intimt umgänge med mig: Jag kan inte skydda er. Jag är kort, svag, feg och konflikträdd.