Nyckelord

Macbook

Besöker

Nu går skam tamejtusan på torra land. Daniel Werner har köpt en ny dator av outforskad karaktär, och den fungerar helt tillfredsställande! Vad är haken?

När jag lärt mig lite mer hur man faktiskt använder den på ett icke-pensionärsaktigt vis ska jag blogga lite mer om det hela. Men hittills är jag väldigt nöjd.

Herregud vilken dag jag har varit med om.

Jag bestämde mig för att åka till Heron City efter jobbet, för att pilla lite på en Macbook Pro på Mediamarkt. Jag är ju trots allt en sån som gärna vill känna lite på sakerna innan jag betalar 19 700 riksdaler. Så när jag slutade för dagen tog jag en snabb koll på SL.se, och sedan tog jag snabbaste vägen mot Kungens kurva (ja, jag vet att det finns ett Mediamarkt även i stan, men jag gillar Kungens kurva, och så är det relativt nära hem).

Det visade sig bli något av ett äventyr.

Först tog jag tunnelbana till Fridhemsplan. Så långt allt väl. Bytte sedan till buss 77 mot Liljeholmen, fortfarande helt utan intermezzon. Men det var i Liljeholmen det uppstod lite problem. Det var tamejfan helt omöjligt att hitta rätt bussterminal! Det fanns en hel hop med olika, med bokstäver från A till O. Jag skulle placera mig på bussterminal J, tydligen. Och den var som bortblåst.

Efter att vilset ha vandrat omkring ett tag tittade jag på klockan och insåg att jag hade ungefär fem minuter på mig. Fortfarande ingen terminal att prata om. Det närmaste jag hade kommit var terminal F. Och där! Där plötsligt kom ju faktiskt min buss! Den stannade ungefär där jag stod, och passagerarna klev av. ”Var kan man kliva på den här bussen?” frågade jag chauffören. ”Nej! Absolut inte!” ropade han med en ton precis som om jag frågat om han kunde slicka mig i stjärten för femtio spänn. ”Jo, men VAR kan jag kliva på?” upprepade jag. ”Där nere” sa han och pekade mot ett av väderstrecken.

Jag, i min enfald, trodde att han menade åt det håll som alla bussar verkade åka. Nämligen ner i någon slags tunnel. Då jag inte kan minnas att jag nånsin åkt buss från Liljeholmen förut så trodde jag att bussterminalen fanns där nere. Jag började att gå längsmed väggen, ned i de onormalt ödsliga katakomber som jag trodde var mitt mål. Plötsligt hörde jag ett envist tutande bakom mig, och fann en annan busschaufför som ilsket gestikulerade att jag skulle vända och gå upp igen. Jag slog ut med händerna och signalerade att jag inte hade den blekaste aning var jag skulle nånstans, men han bara fortsatte att se ut som en arg fransman i en rondell.

Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag pekade finger åt chauffören. Jag såg honom i ögonen, och sen drog jag fram långfingret medan jag bet mig i underläppen. Jag tror nog mest att det var vilsenheten och irritationen som talade (plus det faktum att jag inte hade ätit nånting på hela dagen), men jag blev ändå ganska förvånad över mig själv. Och… lite stolt. Jag hade låtit mina aggressioner ventileras lite. Det var nästan så jag blev lite full i skratt när jag gick därifrån.

Sedan gick jag upp från bussgaraget (det stod nämligen på en skylt, det såg jag först när jag gick därifrån) och fortsatte jakten på rätt terminal. Nu hade jag missat min buss, men målet var mest att hitta rätt överhuvudtaget. Och efter att ha frågat två spärrvakter hittade jag äntligen min kära terminal J. Den var bredvid alla andra, på andra sidan bussgaraget. Det var inte alls långt bort, men med tanke på mitt usla lokalsinne hade de förmodligen behövt visa vägen med ljusslingor i marken för att jag skulle haft något hopp.

Så jag klev på bussen mot Kungens kurva, Heron City, Mediamarkt, och min kära Macbook. Den här busschauffören (jag verkar ha otur med sådana) körde som en galning, så jag gjorde en annan sak jag aldrig gjort förut. Jag satte på mig säkerhetsbälte på bussen. Genast blev jag 90 år gammal.

Efter vad som känts som flera timmar var jag äntligen framme, gick in i affären, och smekte datorn en stund. Den var fin. Vilken skärm! Ge mig!

Det tog nog bara en sisådär tio minuter innan jag var färdig och skulle åka hem. Det gick naturligtvis inte heller smärtfritt. Jag klev på buss 710 som enligt SL.se skulle föra mig mot hemmet. Det var bara det att jag inte läste ordentligt, utan tog bussen åt fel håll. Så jag åkte från Kungens kurva till Skärholmen. Vilket var slutstation. Alla klev av, men jag var så säker på att bussen skulle åka vidare att jag bara satt kvar och såg ut som ett fån. De andra passagerarna tittade konstigt på mig. Och jag tittade lika konstigt tillbaka på dem, tills jag insåg att bussen var tom. Då klev jag av och såg den rätta bussen på andra sidan vägen. Jag klev på den, åkte tillbaka till Kungens kurva, och sedan vidare hem. Herre-jävla-gud.

Kan man inte få en remiss på ett stycke ledsagare? Jag kan uppenbarligen inte resa på egen hand.

Idag hände nånting jobbigt. Fråga mig inte hur det gick till, men jag fann mig plötsligt med att vilja ha en Macbook Pro. Med retinaskärm och massa tillbehör, så prislappen till slut skulle hamna på en sisådär 22 lusentappar. Och det är ganska mycket pengar. Så nu har jag två val:

  1. Sälja av en massa saker. Exempelvis mig själv. Så… Samlag 500 kr, Puss på kinden 10 kr. Jag kan även vara sällskap på bjudningar, om ni kan leva med att jag inte äger någon kostym och troligen skulle få ångest.
  2. Att ni köper datorn åt mig, eftersom ni älskar mig så. Jag kanske borde fixa nån donationsknapp? ”Stöd Daniel Werner eller dö”. Jag menar, med en Macbook Pro skulle det kanske bli ÄNNU roligare att blogga! Jag skulle kunna sitta på ett café och dricka latte, och bara vara såååååååå New York!

Förresten så är skägget fortfarande kvar, för er som är oroliga. ”Ha kvar”-alternativet leder hittills med ett par röster, så än så länge får det vara kvar. Jag misstänker dock att ni bara inte sett tillräckligt mycket bilder av mitt skägg, så ni inser inte hur fult det är. Nåväl.