Nyckelord

Livet

Besöker

26 Mars 2015
Stockholm

Det är dystra tider för den här bloggen. Jag vill inte slå på stora trumman och säga att den är helt nedlagd, för rätt som det är får jag lust att dela med mig av nånting igen. Men just nu… not so much.

Anledningen är flera:

  • Jag har fått jobb som drifttekniker på NOCen (nätövervakningen) på det företag jag jobbat på de senaste fem åren. Awesome hittills. Om två veckor börjar jag köra nattpass en tredjedel av tiden. Får väl se hur det går, men än så länge känns det hur bra som helst. Dock tar jobbet en hel del tid.
  • Det händer inte så mycket spännande saker i mitt liv längre. Det är vardag, på gott och ont.
  • Jag har eventuellt lite andra webbprojekt att jobba med. Ett som kanske kan bli större och generera lite mer intäkter, vilket osökt leder mig in på den sista punkten.
  • Nu har jag bloggat relativt flitigt här i nästan åtta år. ÅTTA ÅR! Resultatet av det är ungefär 300 besökare om dagen. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli någon ny Kissie, men det hade varit roligt att bli lite mer känd i bloggosfären. Jag hade kanske behövt vara lite mer radikal, men varje gång jag skrivit något kontroversiellt har jag inte klarat av de negativa åsikterna. Jag skrev negativa saker om radikalfeminism för ett tag sen. Sen blev jag kallad kvinnohatare och fick flak från diverse håll. Nånstans där dog mitt intresse för bloggen, Birro-kränkt som jag ibland blir.

Och för att spä på hela denna misär, nu när vi ändå är igång, så kan jag med en klump i halsen meddela att det ICKE blir någon Eurovision Song Contest-liveblogg i år. Jag ska nämligen jobba natt den 23/5, när finalen sänds.

Jag kommer säkert skriva här igen nån gång, ska ni se.

För pressackreditering, intervjuförfrågningar och spontant nakenbildsskickande, vänligen kontakta:

Daniel Werner
daniel snejbel-ej danielwerner dått se

Hörru Daniel, din förbaskade spjuver, vad händer i ditt liv?

Ptja, man kan väl säga att det både är väldigt bra och superdåligt just nu.

Det bra:

  • Jag har en ung och mycket fager tös i mitt liv, vid namn Martina, som gör mig glad. Det känns verkligen jättebra fortfarande. Min smått pessimistiska framtidstro som ibland visar sitt anlete hindrar mig från att vara allt för sentimental, men jag skulle nog vilja påstå att det här är det som jag har längtat efter så länge.
  • I helgen var jag och Martina (samma Martina som ovan alltså; jag går inte omkring och samlar Martinor) hos min mamma. Mycket trevligt!
  • Jag har börjat plugga! CCNA, vilket står för Cisco Certified Network Associate. För den oingivde så handlar det om nätverksteknik. Insåg för nån månad sen att jag inte lärt mig grunderna. Har ju liksom jobbat som detta i snart fem år, och jag kan det jag behöver kunna. Men det slog mig att jag inte förstår varför vissa saker händer, och då började jag plugga. Planerar att ta certifikatet i början av nästa år.

Det dåliga:

  • Denna trötthet och yrsel. Herre min jävla gud vad jag mår dåligt ibland. Alltså… För att illustrera: Jag är så trött som en person skulle vara de sista veckorna i hens liv. För ett par veckor sen var jag hos läkaren, tog lite blodprov och gjorde vissa neurlogiska tester. Dessutom kollade de efter eventuella vaxproppar. Allt var fint, men yrseln och tröttheten består. Visserligen har jag fortfarande, efter många år, vissa ångestrelaterade problem kvar. Spänner mig väl kanske. Det känns bara så främmande att lite sånt kan orsaka total utmattning vissa dagar.
  • På grund av ovanstående är det väldigt jobbigt att få tid och ork till att plugga.
  • På grund av ovanstående känner jag att jag har fastnat på mitt jobb. Jag är redo att gå vidare nu, men det finns inte så jättestor efterfrågan hos de stora teleoperatörerna. 95% av alla jobbannonser är från bemanningsföretag som behandlar en som smuts. Jag har varit där; aldrig mer.

Dessutom har jag smått ångest pga den här bloggen. Jag har verkligen tappat lusten TOTALT, samtidigt som jag önskar att jag hade mer energi att blogga. Det är den där känslan att man vet att man försummar nånting som egentligen är väldigt bra. Oh well, det kommer väl tillbaka när det känner för det. På det stora hela har livet varit mycket värre. Så cheers!

ccnaplugg

mini-babybelIbland skrämmer mitt närminne mig nåt så fruktansvärt. Det är stundtals helt obefintligt.

Tidigare idag var Micaela ute och handlade, och köpte ett paket Mini Babybel (ostarna i bild; typ miniatyrostar som mest smakar hushållsost men som man köper dubbelt så dyrt ändå eftersom det känns lyxigt). Sedan åt vi middag framför TVn, där ”A beautiful mind” visades.

När både middagen och filmen närmade sig sitt slut kom vi ihåg att vi hade några ostar kvar, och jag gick mot köket för att hämta dem. Med mig tog jag mitt glas, eftersom jag tänkte fylla på det, eftersom Sprite-flaskan stod i kylen.

”Vill du ha mer Sprite?” frågade jag. ”Ja litegrann bara” svarade Micaela.

Jag tog med mig Sprite-flaskan, hällde upp ett halvt glas till henne, och undrade sedan var mitt eget glas var någonstans. Inte stod det på bordet, inte. Hade det ramlat ner? Nä, det skulle ha hörts. Kanske hade jag ställt det i köket? Jag gick tillbaka och kollade. Icke. Inget glas där heller. En vända till i vardagsrummet, för att vara på den säkra sidan. Men glaset hade inte återuppstått.

Jag kliade mig i huvudet, innan jag öppnade kylen, och där stod glaset på översta hyllplanet. Jag fyllde på det, samtidigt som jag skämtade (eller?) om att jag garanterat kommer att få Alzheimers. Sen kom jag att tänka på varför jag hade gått till köket från första början – Osten!

Två bitar fanns kvar, men busig som jag är tänkte jag jäklas lite, och stoppade den ena i fickan. Planen var att ge Micaela den ”sista”, så hon skulle få känna vilken martyr-pojkvän hon har. Problemet var bara att jag glömde bort allting – både att busa med Micaela, och att ge henne den sista osten. Så istället satt jag och värmde den (min kyl har typ gått sönder, så allt blir till is) i ungefär tio minuter för mig själv.

”Har du redan ätit upp din?” frågade jag efter ett tag, utan minsta tanke på mitt misstag.

”Nä, jag har inte fått någon” var svaret.

”Nä just ja!” utbrast jag, plockade upp osten ur fickan, och räckte över den.

Än så länge är min demens mest rolig, men vänta bara tills folk får byta mina blöjor.

Om jag precis städade ur kylen? Ja.

Om jag hittade en gammal bunke guacamole från Dackefejden? Ja.

Om den var helt svart? Ja.

Om jag tänkte ”fy helvete, det där vill jag inte komma i närheten av”? Ja.

Om jag skulle skölja ur bunken? Ja.

Om vattnet hade ett sånt tryck att guacamolen stänkte upp rätt i mitt ansikte? Ja.

Om jag svor? Ja för fan.

Här kommer en liten summering av min ytterst produktiva dag:

  • Packade upp min nya switch.
  • Placerade den i min hall.
  • Tyckte den passade fint där.
  • Kom på idén att flytta all min nätverksteknik från vardagsrummet till ovan nämnda hall.
  • Kopplade ur alla nätverkskablar.
  • Rullade ihop en 100 m lång nätverkskabel.
  • Svor långa ramsor över hur kabeln hade trasslat in sig med alla andra kablar i dess närhet.
  • Letade efter ett ställe att placera ovan nämnd kabelrulle.
  • Gömde ovan nämnd kabelrulle i min hallsoffa.
  • Drog loss en massa onödiga kablar som jag dragit bakom soffan i vardagsrummet.
  • Flyttade all teknik till hallen.
  • Kopplade in allt.
  • Satte mig ner och pustade ut.
  • Surfade lite.
  • Ångrade mig.
  • Kopplade ur allt från hallen.
  • Flyttade tillbaka allt till vardagsrummet, där det stod tidigare.
  • Drog om alla kablar bakom soffan.
  • Plockade fram 100m-kabeln från hallsoffan och kopplade in den igen.
  • Satte mig ner och skrev detta.

Allt inom loppet av ca 2 timmar. Så det jag faktiskt har ändrat idag är att jag har bytt min gamla switch. Förmodligen helt utan prestandaskillnad.

Om man ska summera tidigt 2000-tal i ett ord så blir det tamejfan KABLAR. Dessa kablar.

Jag ska försöka SKRIVA lite mer på den här bloggen. På sistone har jag funnit Twitter och undermedvetet har således bloggen förvandlats till nåt slags simpelt postande av bilder eller klipp. INTE okej.

Nånting jag däremot ska göra i klippväg är att filma Matlagning med Daniel, del… vad blir det nu… sex? Ja, sex blir det (som flickan inte sa). Jag kan avslöja att det kommer att handla om japansk snabbmat som jag köpt på nätet. Det kommer att bli fullständigt awesome. Dessutom fick jag ett bra tips från en kollega: att göra hemmagjord pizza! Det finns liksom oändliga möjligheter att misslyckas! Underbart!

Problemet med allt det här är bara att jag är så fruktansvärt trött. Sådär abnormt trött. Jag minns inte exakt när det började, men det har varit så i säkert 1½ år nu. Och ”äh, lite trötthet har väl alla människor” tänker ni säkert. Ja, absolut. Men det här är inte trötthet; detta är en Muterad Supertrötthet, smidd i Domedagsklyftans eldar! Från dess att jag vaknar klockan 7, tills ungefär 20-tiden på kvällen, fullkomligt SVIDER det i ögonen av trötthet. Och huvudet bara snurrar. Och det är svårt att fokusera blicken. Och jag känner mig slö och tänker långsamt. Det är som att vara bakfull. Som att man inte sovit på typ en vecka. Då vet man att det inte är normalt.

Vad kan då detta bero på?

  • Kroniskt trötthetssyndrom. Låter kanske extremt, men det är faktiskt en relativt normal sjukdom. Det debatteras en del om huruvida orsakerna är fysiska eller psykiska (i stil med fibromyalgi, det är en liknande sjukdom fast med smärta), och jag kan helt och hållet köpa om det är psykiskt. Men det är lika verkligt för mig för det.
  • Ångest. Ångest är en klassisk pryl som kan orsaka trötthet. Och jag har visserligen vissa ångestproblem. Däremot är det inte ens i närheten av att vara lika jobbigt som för två år sedan. Men tröttheten består.
  • Usla mat- och sovvanor. Alltså sure, jag äter ganska lite på jobbet. Lite = en (ganska stor) macka om dagen. Men äter jag mer än så blir jag illamående, så det är ett lätt val att göra. Hemma äter jag dock som en häst utan att symptomen försvinner. Och gällande sömn så vet jag inte heller. Jag lägger mig allt från 22 till 01, utan skillnad. Går upp runt 7 varje morgon. Det intressanta är att om jag går och lägger mig kl 21 och sedan går upp 7, så är jag trött. Men går jag och lägger mig 01 och får sova till 11, då är jag inte trött. Samma antal timmar! Enda gången jag inte är trött är alltså på helgerna, när jag får sova ut.
  • Sexuell undernäring. Man kan dö av sånt har jag hört.
  • Annan sjukdom, typ cancer, AIDS, Lupus, analfistel, eller rabies. Jag har ingenting av det där vad jag vet. För ungefär ett år sen gjorde jag en genomgående hälsocheck, och då var alla värden perfekta. Förutom att jag hade lågt D-vitamin, men det har å andra sidan de flesta. Jag tar vitamintillskott nu, for the record.
  • Sömnstörningar, typ snarkning eller sömnapné eller något sånt skoj. De som genom åren haft turen att få sova bredvid min lekamen har inte sagt nåt. Jag pressar tydligen tänder litegrann, men inget extremt.
  • Coca cola. Denna djävulens dryck som har mig i sitt våld. På vardagarna dricker jag en, högst två burkar om dagen. Det är inte extremt på något sätt. Koffeinet kan knappast orsaka såna här problem; de flesta vuxna dricker kaffe som innehåller koffein av en helt annan magnitud. Och sockret… ja, det är mycket socker. Men det känns ändå extremt. Jag är väl inte den ende som konsumerar mycket socker? Och två burkar? Come on.

Så som ni förstår är det ganska knepigt att ta sig tid att spela in ett avsnitt, klippa allting, ladda upp det på youtube, och skriva ett sånt här inlägg, när man mår som en zombie. Nåja. Mer matlagning ska det bli inom kort. Det kommer bara ta lite längre tid.

Den som kan komma på vad jag lider av vinner ett fint pris. Kanske ett porträtt av mig. Kanske någon form av erotisk upplevelse. Kanske ett skohorn.