Nyckelord

lindy hop

Besöker

Daniels danskurs fortsätter, fjärde lektionen av sex… Sex lektioner alltså, sex behöver jag inte lära mig. (Hörde ni det, damer? 😉 )

Idag var den stora grejen att vi skulle börja lära oss grundsteg i sextakt istället för åttatakt. Och det föll herr Werner på läppen minsann. Eller det var kanske snarare det faktum att vi bara lärde oss ungefär två dansfigurer till sextakten istället för typ sju olika till åttatakten. Detta gjorde så att det inte var lika svårt att välja vilken man skulle dansa, och då gick det mycket bättre. Ett tag dansade jag som en gud.

Det finns dock en tjej där jag verkligen inte tycker om. Vi skulle bara köra grundstegen i en hel låt, ingenting annat. Detta gjorde jag. Vilket hon hånade mig för. Sen ändrade jag riktning med grundstegen, och hon utropade då direkt ”wooow”, med en cynisk ton. Men men, hon kanske skulle skämta. Riktigt kul, tjejen. Nu kan du sluta, och gå härifrån istället. Ditt mongo.

Men annars är det bra. 🙂

Jaha, så var det klart. Och det kändes faktiskt… inte så jättebra denna gång.

Jag kom dit 50 minuter för tidigt (nytt rekord), eftersom vi flyttat med jobbet och jag var osäker på hur lång tid det skulle ta. Så därför helgarderade jag mig och gick en timme innan jag skulle vara där. Det visade sig att det tog 10 minuter att ta sig dit. Så jag stod i mina svarta kängor och svarta rock och svarta läderhandskar och gråa halsduk och kände mig allmänt stilig. Jag kunde verkligen dansa skiten hur vem som helst. Daniel, Lindy hop-mastah. Women want to be with him, men want to be him.

Men den känslan föll ju platt när det var dags att börja dansa. Jahapp, satt på pottan igen då. Det började med grundsteg följt av lite mer avancerade steg följt av ännu lite mer avancerade steg. Allt gick bra. Men sen var det kört. Man skulle snurra ett varv följt av en halvsnurr följt av en snurr igen följt av vanliga steg följt av vad man vill. Och jag vet ju aldrig vad jag vill.

Jag hatar att jag är kille och måste föra. Det är inte min grej att bestämma vilka steg vi ska dansa hela tiden. Om jag får välja så kör jag bara grundstegen tills låten är slut, och det säger jag också till tjejerna. Då skrattar de bara. Sen känner jag mig ändå tvungen att kruxa till det med några avancerade steg, tappar bort mig, och rodnar.

Mot slutet av lektionen var jag rätt grinig faktiskt, och ville bara gå hem. När flera tjejer efter varann gav mig tips på att jag ska släppa tidigare och hålla fastare och föra bättre, ja då sade jag bara med ett extremt tillgjort leende att jag snart ger upp. Jävla dans alltså. Men skam den som ger sig, jag är tillbaka nästa vecka.

Och den sötaste flickan var fortfarande borta, troligen med ny identitet någonstans i karibien. Med sig hade hon tagit den näst sötaste flickan som även hon emigrerat till sydligare breddgrader. Och denna gång var det åtminstone två nya tanter där. Jag börjar ana oråd. Nog för att tanterna gillar mig, men min smak är trots allt en något fastare… eh… byst. Inte för att jag tittar där. För det gör jag inte. Alltså, eh… Fan.

Lektion två. Av åtta eller nåt sånt, jag minns inte exakt.

Nervositeten innan lektionen var denna gång mycket värre än första. Det borde kanske varit tvärt om kan man tycka, men den här gången visste jag vad jag hade att vänta. Hemskt svåra steg tillsammans med söta flickor. Svettigt.

Eftersom jag var några minuter för sen förra gången så hade jag nu helgarderat mig, och var där ungefär 40 minuter för tidigt istället. Det är väldigt typiskt mig. Så jag gick på toaletten på McDonalds ett tag, och fördrev där tiden med att flexa framför spegeln och vattenkamma min blonda kalufs. När det var dags att stiga ut i kylan igen så fick jag först vänta med ett annat par i några minuter innan vi blev insläppta i danslokalen. Efter ett tag kom det mer folk, bland annat den näst sötaste tjejen (som jag bjöd upp förra gången) och hennes inte fullt så söta kompis. ”Hej” sa kompisen. ”Hej” sa jag. ”Hej” sa den näst sötaste tjejen och log. ”Hej” sa jag och fånlog. Nåja.

Sedan följde väntande. Jag satt och var nervös så jag nästan skakade, egentligen utan att veta varför, samtidigt som jag låtsades läsa Metro för att den näst sötaste tjejen skulle se hur kultiverad jag är. Det gjorde hon inte, för hon satt bakom en vägg. Så den operationen misslyckades ju kan man säga.

Efter lite nervöst bläddrande kom då slutligen ledarna. Det var några andra än de som var förra gången, och dessa var mycket bättre. De lärde inte ut allt så nedrans fort, utan tog det långsamt och förståeligt. Så efter en stund hade jag förvandlats till Lindy hop-mastah , feared by many and admired by all… Eller något i den stilen åtminstone. Nämen ärligt talat så gick det riktigt bra, minus att jag inte fattade vissa danssteg så kändes det bra.

Och den sötaste tjejen på stället? Ja, hon var naturligtvis inte där. Kanske sjuk, kanske på semester, kanske med ny identitet och besöksförbud av mig. Men det känns helt okej ändå. Dessutom kom det en ny tjej som inte var där förra gången, och som hädanefter kommer kallas ”den tredje sötaste tjejen”. Mycket djupa blickar där, även om sånt i regel inte betyder intresse. Eller?

Fortsättning följer…

Så var då första lektionen avklarad och det finns egentligen bara ett faktum som höjer sig till skyarna, som jag känner att jag inte kan annat än att skrika rakt ut…

Stor skillnad mot buggkursen när det gäller tösutbud! Stooooooor skillnad!

Jag kom dit, smått nervös, hängde av mig mina grejer och gick ner mot dansgolvet där alla stod i en stor ring med lärarna i mitten. Vi började med lite olika uppvärmningssteg, och jag kände mig pinsamt nära de där idrottslektionerna i mellanstadiet. Men jag hoppade runt ett tag där tills det var dags att bilda par. Jag gick fram till en rätt söt flicka längst bak, hon sa ”Jaha, oj, okej” och jag funderade på om det var för att hon hade spanat in nån kille hon hellre ville dansa med eller om det var för att hon kände sig ovärdig att få dansa med bildsköna jag. 50/50 säger vi.

Hursomhelst, stegen satt efter ett tag och det var efter några parbyten jag insåg hur sjukt många söta töser i min ålder det faktiskt fanns där. Det var speciellt en blond tjej där som jag tyckte var löjligt vacker, så det var roligt. Men håller oturen från buggen i sig så sitter hon troligtvis på planet till Kuala Lumpur nu, i hopp om att undkomma mina danssteg of doom.

Det enda som var negativt var väl att jag har så nedrans svårt för att föra. Jag tycker inte om att bestämma på det där viset, och är det då en hyfsat bestämd tjej så vill hon gärna säga hur jag ska göra. Och då tycker jag hon ska ta sig i brasan. 😀 Annars var det najs, jag ska definitivt dit nästa gång.

Ptja, kortfattat så var väl det mina första intryck. Very nice. Jag håller er uppdaterade.

Jakten på ett aktivt liv fortsätter… Idag anmälde jag mig till ännu en kurs, nämligen Lindy hop. Alias jitterbugg. Ska bli spännande, och de som trodde att dans-Werner hade försvunnit från denna värld kan känna sig ack så dragna vid näsan.

Ja, det var nog bara det jag skulle skriva. Det, och att jag var med om en läskig sak på T-centralen idag. En gubbe föll ihop, och blev liggande med ögonen uppspärrade. Det såg ut som att han tvärdog. Alla sprang fram och försökte få liv i honom, och efter ett tag gick det. Då andades han jättekonstigt, som om han snarkade. Jag vet inte hur det gick med det där, det stod så mycket folk runtikring. Det kom ett gäng sjukvårdare efter ett tag, som antingen tog honom till sjukhuset eller bårhuset. Jag såg inte. Väldigt läskigt var det iaf, och jag hoppas att det gick bra.

Chockad av händelsen gjorde jag hursomhelst det som kan förväntas av gemene man efter en sådan händelse… Jag gick och köpte ett Whopper meal på Burger King tio meter bort.