Nyckelord

ligga

Besöker

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med en tjej på en dejtingsajt. Vi började prata och hon gjorde det väldigt snabbt tydligt att hon ville träffas nästa gång hon kom upp till Hufvudstaden (vilket var planerat att bli några veckor senare). Träffas och idka sweet sweet love. Dock inte på en bädd av rosenblad och med tusentals tända ljus, lyssnandes på Barry Whites dova stämma. Nej, något mycket grisigare och mörkare. Det kan ju visserligen vara trevligt ändå, men jag vill nog ha mer.

Av nyfikenhet frågade jag hur hon kan veta att hon bara vill ligga och garanterat inte ha något mer. Hur kan man VETA, liksom? Egentligen var det väl skitsamma, men jag ville ha bekräftelse på att jag var intressant nog för något djupare. Så jag förklarade lite kring mina nojor. Om hur jag inte ville vara någon hon låg med och sedan använde som avskräckande exempel för sina väninnor. Varför man nu skulle göra nåt sånt vet jag inte, men jag tänker mig alltid det värsta möjliga scenariot. Om någon attraktiv person visar intresse så är det förmodligen dolda kameran, liksom.

Hon hade ingen förståelse för de här känslorna utan avböjde vidare kontakt. Så jag nojade med andra ord sönder det hela. Hon förklarade att hon inte kände samma intresse längre och att detta har gått åt helt fel håll. Och sen sa hon det jag så ofta får höra, och som gör mig lika ledsen varje gång: ”Det är oattraktivt med låg självkänsla”. YOU THINK?! Så jag bad henne fara och flyga. Det var ju rätt larvigt gjort, men det var ångest-adrenalinet i mig. Ångest som kom från känslan av att jag hela tiden förstör för mig själv.

Alltid samma sak. Jag är så jävla RÄDD! Först nojar jag järnet över huruvida tösen är intresserad eller bara skojar. Sen nojar jag järnet över huruvida hon kommer att se ut eller bete sig som ett grottroll när vi ses. Sen nojar jag järnet över vad hon kommer att tycka om mig. Sen nojar jag järnet över att jag har gjort vederbörande på smällen. Jag kallar det ”de fyra stadierna av dejt-nojighet”.

Daniel Werner – nojar sönder potentiella samlag since 1986. 😀

Idag hade vi en stunds lugn på jobbet, och spelade ett flashspel (det här, om nån är intresserad).  Jag råkade av en händelse ta en titt på poängligan.

Jag: Herregud, 3300 poäng! Nån italienare, tydligen. Han kan inte ha mycket till liv… Haha, titta! ”Age: 21, Sex:” och så är det tomt! Han får inte ha sex alls, eftersom han bara spelar.
Några kollegor: Hehe.
Jag: … Varför skrattar jag? Det är ju samma här, jag får inte heller ligga.
En annan kollega:  Och italienaren har åtminstone spelet.
Jag: Ja… Jag har ingenting att leva för! Härligt.

Det speciella med mina blogg-groupies är att de inte vill ligga med mig. Måste säga att jag känner mig lite blåst på konfekten.

Liksom, här skriver jag texter, dag ut och dag in. Allt för er njutnings skull. Och hur tackar ni mig? Genom att rapa och gå från bordet, som hunden från spyan. Ni bara går. Inte ens ett litet slick längs penisroten får man. Fy fan, säger jag. Jag vet inte hur ni är uppfostrade, men det är faktiskt kutym i såna här sammanhang.

Det finns bara två saker att göra. Antingen skaffa fejk-rustning och decimeterlång tunga, det fungerade ju för Gene Simmons. Eller så får jag ta en bild där jag ligger i en soffa, insmetad med bajs. Det fungerade ju för Jockiboi.

I morse på pendeltåget klev det på en lite missnöjd dam. En sådär 3-4 år var hon väl, och höll pappa i handen. Mamma hamnade lite på efterkälke, och den lilla människan uttryckte då sitt starka missnöje över det hela. ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill sitta MAMMAS knä!!” lät det i vagnen.

Dramat fick mig att fundera över vilken ålder man börjar bry sig om vad andra människor tycker. När börjar man inse att man kanske bör vänta med att gallskrika tills man åtminstone är i enrum med sina föräldrar? Jag menar, jag är 25 år och ni ser inte mig storgråta ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill LIGGA!!” i tid och otid.

Den 23 December 2004 skrev jag att det både var dan före och dan efter dopparedan, ty igår för sju år sedan förlorade jag min svendom.

Och vem tusan bryr sig, frågar ni er äcklat? Varför berättar jag ens en sån sak, undrar ni med stark avsmak i rösten? Och ja, det kan man fråga sig. Men strunt i det! Idag är det i alla fall dan före dopparedan. Hur känns det, läsare? Vad ska ni göra på själva dopparedan? Va? Berätta säger jag!