Nyckelord

Ledsen

Besöker

Jag visste att jag gav mig ut på djupt vatten när jag gav mig in på feminism. När jag för första gången på länge ger mig på något slags debattinlägg istället för min vanliga lättsmälta underhållning, så får jag (med all rätt) en hel del spott och spe, och känner att jag inte kan hantera det. Jag blir ledsen. Och vad är det för mening med en blogg som inte kan hantera negativ kritik?

Jag tänker ganska ofta att jag borde lägga ner allt. Det må vara ganska många som gillar bloggen, men deras beröm är inte vad jag egentligen behöver. Jag behöver någon som gillar mig. Inte någon som bara gillar min blogg. Jag känner mig liksom som en apa i en bur, där folk skrattar åt att apan sitter och dricker sitt eget urin. Men sen går de hem och skedar med sina egna familjer, och då finns inga tankar på apan.

Ingen skedar med apan.

Daniels emoblogg nästa? Vad säger ni? Ska vi köra fullt ut, eller återgå till den vanliga glada Danieln som skriver om roliga saker istället?

… Hmm, nej, vi hoppar nog det. Man måste berätta hur man verkligen känner ibland. Det har jag gjort nu. Nu räcker det på ett tag.

Ja, igår tog det slut. Tydligen är vi för olika. ”Kärleken övervinner allt” är mitt motto, ”ensam är stark” är hennes.

Imorgon kommer hon och hämtar lite saker. Jag vill inte detta. Det kommer att vara så grymt jobbigt, och jag kommer säkert grina en skvätt. Men det är lika bra att få det gjort.

Men jag hade det hela på känn faktiskt. Inga svar på ens SMS, ovilja att träffas, stark osäkerhet på om vi skulle träffas eller inte beroende på hur bakis hon skulle vara efter fredagens krogbesök (till skillnad från att dricka måttligt för att kunna träffa sin pojkvän dagen efter). Jag anade att hon hade tröttnat på mig, men jag hoppades in i det sista att det inte var så. Inte efter såhär kort tid. Det är nytt rekord.

Men tyvärr är det så sanningen ser ut. Jag är alltid den man tröttnar på. Det hände med Linnéa för två år sedan. Med Hanna #1 för ett år sedan. Och med Hanna #2 igår.

Jag vill inte framstå som någon martyr nu. Tyck inte synd om mig. Men det får en ju onekligen att fundera. Är det dem eller mig det är fel på? Är jag så omöjlig att vara tillsammans med? Ja, jag erkänner. Jag har inte världens bästa självkänsla. Jag tycker om mig själv, men jag behöver ändå bekräftelse. Det finns dagar då jag behöver höra hur fin jag är och hur lycklig min tjej är för att hon är tillsammans med just mig. Jag kan önska hur mycket som helst att jag inte vore så, men jag har efter många år insett att det inte är något jag kan ändra på. Jag kan säkert jobba på det, och det kommer jag att göra. Men det grundläggande bekräftelsebehovet kommer alltid att vara där. Alltid.

Men alltså… Behöver detta innebära att jag aldrig kommer att ha ett fungerande förhållande då? Varför kan jag inte träffa någon som det håller med? Någon som förstår mig, och som inte ger upp om mig? Jag ser det ju runt omkring mig hela tiden. Par som varit tillsammans i flera år, där båda är lyckliga över att ha varandra och ingen skäms för att berätta det. Par som älskar varann trots sina brister, och stöttar varann. Par som håller ihop i vått och torrt.

Varför kan inte det hända mig? Finns det inte på riktigt? Är det en illusion? Eller är det bara för mig det är en omöjlighet, på grund av min hemska och oälskbara personlighet? Jag vägrar tro att det är så.

Nåja. Som sagt, jag fiskar inte efter medlidande. Jag blir bara väldigt ledsen och orolig för om det alltid kommer att vara såhär.