Nyckelord

längd

Besöker

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?

Häromdagen blev jag – som flera gånger förut – dissad på grund av min längd. Det hela började med att jag småpratade med en tös på nätet. Hon var någonstans från landets mitt, och vi kom ganska bra överens redan i ett tidigt stadium. Hon var rolig och hon tyckte jag var rolig; det brukar vara en bra början. Något sorts intresse uppstod från vad jag förstod bådas håll. Vi pratade om allt från misslyckade dejter från förr till hur larvigt det är med folk som spelar svårflirtade.

Och det var då den kom. Frågan som alltid kommer när intresse finns. Jag vet vad frågan betyder, och jag vet hur avgörande svaret är.

”Hur lång är du?”

Om man nätraggar på någon som man fått så pass intresserad att han eller hon ställer den frågan, då är man hemma. Då har man halva, eller t.o.m en stor del av hela, inne. Men man kan inte riktigt ropa hej än, åtminstone inte i mitt fall. Misslyckandet är alltid bara några siffror bort. Dels beroende på hur lång kvinnan är, och dels beroende på hur stor vikt hon lägger vid det.

I det här fallet var hon ett gäng cm längre än jag, och då försvann intresset lika fort som det kom. Detta på grund av mitt allra största komplex. Något som varit jobbigt i större delen av mitt liv, ända från mellanstadiet då jag blev kallad Lill-Daniel, till mitt relativt vuxna liv då jag inte får idka köttsligt umgänge på grund av kortvuxenhet. Tyvärr spelar det ju roll, och jag vet om det. Jag är vad jag är för något. En halvfigur. En tvärhand hög. En brakskit lång. En midget at best.

Ja, mina damer och herrar. Det är sanning. Jag är endast 171 cm kort.