Nyckelord

lägenhet

Besöker

Jag har betalat av mitt topplån på lägenheten.

Nu förstår jag att ni knappt kan hålla fingrarna borta från min manligt lurviga kropp, men jag måste ändå be er att ta det lite lugnt. Jag gjorde det för att spara pengar i det långa loppet, inte för att vara sexig. Ni måste tro mig.

Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.

En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.

Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.

”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.

Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.

Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.

Idag ska mitt ex, kodnamn Dorthe, komma och hämta det sista av hennes grejer. Jag har vackert ställt fram det jag kunnat hitta i hallen. Själv ska jag befinna mig i nån park och äta glass tills hon SMSar att det är säkert att komma hem. Extremt moget av herr Werner, men så får det bli.

Vad ironiskt det hade varit om jag träffar mitt livs kärlek i den där parken.

Fullständigt enorm. Det första bärarna, när de kom, sa var att detta inte kommer att gå. Jag har en liten trappuppgång och en stor – men inte tillräckligt stor – hiss. Så en karl fick trycka upp soffan från markplan, och en annan tog emot den från min balkong. Fråga mig inte hur det gick till, men nu är den på plats.

By popular demand, eller något, så tänkte jag idag publicera lite bilder på min nya lägenhet. Den är visserligen inte så ny längre, då jag köpte den i September och flyttade in i November, men ändå. Här är vardagsrummet.

danielsvardagsrum.jpg
Dis mah crib, dis is where the magic ’appens. Klicka för större bild.

Vill man ha beskrivningar av de olika attiraljerna rummet erbjuder så finns detta HÄR.