Nyckelord

kvinnor

Besöker

Jag har något slags problem med arga kvinnor.

Och innan feministmaffian fullständigt vrålar ut förutfattade meningar om att detta är på grund av att jag inte tillåter kvinnor att visa känslor så vill jag förklara att det inte är så. Jag blir helt enkelt bara rädd för dem.

För ett helt gäng med år sedan så dejtade jag en tjej som jag hade döpt till kodnamnet ”Fetischen”. Det hade jag gjort eftersom hon gillade rätt märkliga saker. Första gången vi träffades hade hon exempelvis tagit med sig en sån där degsporre, som hon ville använda i nåt sexuellt sammanhang som jag inte alls hade lust att ställa upp på.

Redan efter några timmar tillsammans hade det skurit sig mellan oss, och hon var fly förbaskad över ett ogenomtänkt ordval från min sida. Jag hade på skämt kallat hennes amatörmodellportfolio för porr, och det var väl ungefär som att åka till Iran och kalla Koranen för fantasy. Inte smart. Det formligen brann i hennes ögon, medan jag kände mig som en valp som precis blivit uppträngd mot väggen av en pansarvagn eller tre.

Efter ett par träffar av samma karaktär bestämde jag mig för att inte träffa henne igen. Men lagom till att jag insett det så insåg jag även att hon hade glömt sina P-piller hemma hos mig. Hur det hade gått till vet jag inte ens. Men jag var absolut inte redo att höra ljudet av små barnfötter med denna kvinna, så jag förstod ganska snabbt att pillren var nånting som hon behövde få tillbaka. Så vi bestämde träff på T-Centralen. Det var mitt under den värsta rusningstrafiken, så en man råkade stöta till Fetischen när han skulle gå förbi. Hon ropade efter honom, ett gäng med glåpord. Jag blev rädd och lät bli att säga nånting om mina planer att avveckla förhållandet. Det gjorde jag istället lite senare, på säkert avstånd. Fegt måhända, men jag har åtminstone båda pungkulor kvar.

Några år senare var jag på dejt med en annan tjej. Vi hade köpt varsin hamburgare, och var på väg hem till mig för att – ganska logiskt – äta dessa. Men innan vi hunnit hem råkade vi gå förbi en redlöst berusad man som kräktes i rännstenen. Det är nackdelen med att bo nära en pub. Mannen stod lutad mot en vägg och SKREK ut spyorna. Det var det värsta jag hört! Eftersom jag har kräkfobi tyckte jag att allt var extremt obehagligt. Tjejen ville väl förmodligen bara vara snäll, så hon skrek åt mannen att hålla käften. Men det slog bakut ganska rejält. Där och då förvandlades hon till en argbigga, varpå jag blev rädd och attraktionen försvann lika snabbt som den kommit.

Jag vet inte varför jag har så lätt att bli avtänd av sånt här, men förmodligen ännu en sak att gå i terapi för.

Jag råkade se en lite tråkig sak idag, när jag planlöst surfade omkring på Ansiktsboken. I gruppen ”Vita kränkta män” hade följande urklipp publicerats, tillsammans med den sarkastiska kommentaren ”varför är tjejer så krävande? :(”

Jag vet, jag är kanske inte helt opartisk när det gäller sånt här. Jag har själv varit där; när man skrivit till någon som verkat jätteintressant och fått nobben på ett mer eller mindre brutalt vis. Eller när det hänt för tionde gången på rad. Då känner man att man vill lägga ner alltihopa. Jag känner igen känslan precis.

Hemskt ledsen, men jag kan inte se vad signaturen ”Less Singel” har gjort för fel här. Han har beklagat sig offentligt, än sen då? Det enda som kan tolkas negativt är att han anser att tjejer är kräsna. Men kanske är det så? Varken jag eller han säger ju att det inte gäller killar också. Folk har blivit väldigt kräsna vad gäller dejting. Det är inte som på 40-talet då man träffades på logdans, delade en sockerdricka, och sen höll ihop hela livet.

Men tydligen väcker den här klagosången fruktansvärda känslor hos folk, främst då tjejer. Det finns vissa vettiga människor som faktiskt inser att det här inte torde gå under kategorin vita kränkta män, men de allra flesta kommentarer är av det hånfulla slaget, och försöker få det till att killen i fråga tycker att det är tjejernas skyldighet att dejta honom. Var har han påstått nånting sådant? Det kan åtminstone inte jag läsa i texten.

”Åh hjälp” säger en person. ”Hihi! Bittra vita män.” säger en annan. En tredje menar att ”det kanske är dags att ta sitt ansvar som kvinna och ställa upp på den dejt med ”less”, då.” varpå det bara fortsätter med ”Fan, insåg inte att jag hade skyldighet att dejta alla som vill dejta mig” och slutligen ”Jag skiter i hur synd det är om honom. Idén att det är kvinnors fel att män går ensamma är så jävla vidrig, så den åsikten ska hängas ut, pekas på och pissas på.”

Sedan orkade jag inte läsa mer. Det är ju skrämmande.

Ni kallar er feminister och jämställda (för vad jag förstår är ”Vita kränkta män” skapat under feminismens baner, som en pik mot traditionella medelålders män med lite halvsunkiga värderingar) men ändå är det just NI som är de värsta douchebagsen där ute.

Ni okränkta kvinnor föregår ju inte direkt med gott exempel när ni kommenterar som ni gör. Jag förstår att ni inte är vana vid hur det är att vara kille på dejtingsajter, men lite empati har ni väl? En kille får helt enkelt inte lika mycket mail som en tjej får. Baserat på vad jag läst och hört av bekanta så får de flesta tjejer en hel del. De flesta killar får det garanterat inte. De flesta killar har en mycket lägre svarsratio än de flesta tjejer, så är det bara.

Skärp er för fan, och försök sätta er in i hur det kan kännas för en person som i stundens hetta kände sig lite extra ratad, och ville få utlopp för detta. Det var förmodligen inte värre än så. Man måste inte tolka in patriarkatets förtryck och kvinnohat i precis allting. Kudos till er tjejer och killar som faktiskt försvarade insändaren, men er andra kan jag inte kalla annat än vita kränkta kvinnor.

Läste i Expressen om hur IKEA retuscherar bort samtliga kvinnor ur den Saudiarabiska katalogen. Två tankar om detta:

1. Vilka sjukt skillade Photoshoppare som jobbar på IKEA!

2. Då vet vi att IKEA är precis lika pengahungriga som alla andra företag. Alla sunda värderingar är som bortblåsta så fort man kan tjäna lite pengar på att vara andra kulturer till lags. För helvete. Visa lite stake istället, och bojkotta sådana jämställdhetsmässiga U-länder!

Jag pratade lite med en twitterkompis idag. Och när man pratar med en twitterkompis så innebär det att man utbyter oneliners på 140 tecken.

Hon berättade att hon, på grund av vissa livsval, fått glåpord om att hon inte är lika mycket kvinna för det. Och bekräftade att hon visst var kvinna. ”Pics or didn’t happen” skämtade jag, på det sätt som jag – på gott och ont – brukar göra. ”Haha”, skrev hon, och så pratade vi vidare om annat.

Efter ett tag kom hennes man in i bilden, och twittrade han också. ”Kom hit och försök ta bilderna själv, jag behöver något att få ur mig aggressioner på.”

”Whoa”, tänkte jag, men anade att det kanske var på skoj det också. Sen kom nästa tweet: ”Jo, men snälla, kom hit och försök ta snuskbilder på min fru. Jag lovar att du får en överraskning på köpet! :)”

Och ungefär där gav jag upp den diskussionen och förklarade mig. I samma veva hade han även skrivit de bevingade orden ”självömkande jävla meskuk” på sin egen twitter, vilket jag också antar är riktat mot mig.

Jag är mycket väl medveten om att kvinnan i fråga är gift. Hon förstod att jag skämtade; det gjorde inte han. Absolut, jag kan respektera att man som äkta man kan bli upprörd om någon tokraggar på  ens fru. Men även om jag nu hade gjort det så tycker jag att det är hemskt är att man då direkt ska börja hota med stryk. Så urbota larvigt. Vad är det för stenålderstänk? ”Du dum, jag slå dig.”

Det som om möjligt är ännu larvigare är hur många annars vettiga tjejer som vill ha den här sortens killar. Hur det är i just detta fall ska jag inte spekulera i, jag känner inte dem mer än den här lilla fadäsen, men det är ändå ett ganska vanligt fenomen. Många kvinnor vill ha män som kan skydda dem. De vill oftast inte ha män som slår andra män på käften, men de vill ha män som kan slå andra män på käften. Och det är så fruktansvärt äckligt.

Därför vill jag passa på att vända mig till alla tjejer som i någon verklighet kan tänka sig intimt umgänge med mig: Jag kan inte skydda er. Jag är kort, svag, feg och konflikträdd.

För någon månad sen så blev det nationellt ramaskri i Sverige, eftersom en tant med hårig armhåla hade råkat synas mitt i sändning under melodifestivalen. ”Usch vad äckligt” tyckte många, och vips hade en motståndsrörelse skapats. Kvinnor höjde feminismens fana, och marscherade stolt medan de visade upp sina ludna kroppar.

En av de som instinktivt kände ”upp till kamp!” var en ung tjej, som skaffade sig en rejäl raggarsträng och lade upp den till allmän beskådan. En raggarsträng är alltså det hår som naturligt växer under naveln och nedåt. Nu har jag inte kollat copyright och dylikt på bilden, men så som den slungats runt på Facebook så kan det väl knappast finnas nån sådan kvar. Säkert fem-sex gånger såg jag den som någon slags nyhet där.

Efter ett tag blev jag grinig, och skrev att jag sett den där bilden tillräckligt nu. Ett ganska lågmält men irriterat meddelande till alla som kände sig träffade. Svaret lät inte vänta på sig. Inom några sekunder hade en kvinnlig bekant svarat att jag kunde logga ut från Facebook och aldrig mer komma tillbaka, och att jag inte skulle bli saknad. Jag trodde först att hon skämtade, men sen drog jag mig till minnes att hon tillhör de lite mer radikala feministerna. Detta var inte på skoj.

Varför är feminister alltid är så arga? Det finns några saker man inte får göra i det här landet, och det är att säga att man inte tänder på tjocka människor, på något sätt påtala att det finns problem med hur invandringen sköts, och att inte vara feminist. Själv skulle jag aldrig i livet kalla mig feminist, och detta beror bara på att feminister har skaffat sig ett så dåligt rykte – åtminstone hos mig. SJÄLVKLART är jag för jämställdhet, det säger ju sig självt. Vi lever på 2010-talet, jag tror inte att det finns någon under 40 år som på fullaste allvar tycker att kvinnor är sämre eller förtjänar sämre villkor. Come on, vad är det för trams?

Men jag kallar mig inte feminist, eftersom alla feminister jag träffat har betett sig som min arga Facebookbekanta. Samtliga har varit sura, cyniska, och bittra på världen. Män har alltid varit svin i deras ögon, och har de inte uttryckligen svurit deras skruvade kvinnochauvinist-ed så har man automatiskt varit skräp. Sånt äcklar mig.

Och samma sak känner jag om det här med att ha håriga armar eller raggarsträng. Det äcklar mig på två plan. Dels gällande mina personliga preferenser; jag tycker att det är fruktansvärt fult med överdriven hårväxt på kvinnor. Och det säger jag inte för att jag är en vidrig människa som tycker att kvinnor ska underkasta sig mig, utan för att jag helt enkelt inte tycker att det är snyggt. Jag kan raka mig under armarna om jag nu träffar en kvinna som inte tolererar att jag har hår där, det är inga problem. Jag tänker inte totalvägra av principskäl. Jag förstår inte varför det ska bli ett sånt liv om allting. Varför får inte jag tycka att det är fult utan att någon ska komma och säga att jag är en mansgris för det?

”Jamen, varför får då inte dessa kvinnor ha hår var de vill utan att DU ska komma och säga att det är fult?” undrar ni. Och det för mig till varför jag äcklas på ett ideologiskt plan också. Män och kvinnor får ha hår precis var de vill för mig. De får ha vilka åsikter de vill. De får bli kära i vilka människor de vill. Och så vidare. Men problemet är att de har sitt kontroversiella hår just för att provocera. Skulle de inte vilja provocera så skulle de inte heller lägga upp raggarsträngsbilder på Facebook. Det är det jag äcklas åt.

Inget ont mot dem som faktiskt inte har som syfte att provocera, dock. De som har hår var de vill för att de trivs så, och sedan står emot frestelsen att låta hela världen veta. Visst, det var omoget att folk överhuvudtaget reagerade över melodifestivaltantens lurviga hålor, men feminister: Om ni nu är så vettiga som ni vill få oss att tro så borde ni stå över sånt där. Låt det bara vara. Annars påvisar ni bara åter igen just varför jag inte vill kalla mig feminist.