Nyckelord

kräkfobi

Besöker

Idag fick jag ett tillfälligt skov i ångestproblematiken. Jag nämnde ju att det blivit mycket bättre, och det har det, men idag blev det ett litet ”anfall” igen.

Födelsedagen till ära blev jag överraskad av min chef, som kom förbi med en enorm tårta. En gigantisk tårta. Det var en prinsesstårta med en omkrets på åtminstone en meter eller två. Så vi tog varsin bit och pratade lite. Under pratet måste mitt undermedvetna kommit på att jag tycker att det är jobbigt att äta bland folk, så då började tårtjäveln att åka hiss i halsen. Förmodligen låg den tryggt och vilade i magen egentligen, men mitt ack så sargade psyke ville få mig att tro att så ej var fallet. Att jag blivit förgiftad av marsipanens trolska sötma.

Konstig stämning uppstod. Jag hade väldigt svårt att konversera, och funderade på om jag skulle ursäkta mig eller bara ignorera mina känslor. Men jag behövde inte fundera så länge. Istället ursäktade sig chefen hastigt (kanske såg jag så psykotisk ut), och jag gick upp och bjöd kollegorna på tårta. Visserligen trodde jag att jag blivit matförgiftad, men ändå visste jag så pass mycket att det var inbillning, att jag med gott samvete kunde bjuda.

Sen mådde jag illa resten av dagen. Fram till jag kom hem och kunde lägga mig i soffans trygga famn.

Det var den terapin, det!

Igår köpte jag den lördagsenliga skräpmiddagen, som i detta fall bestod av ett stycke hamburgertallrik. På väg tillbaka till hemmet inträffade en så hemsk sak att jag fortfarande mår lite dåligt när jag tänker på det.

Precis ovanför hamburgerstället ligger nämligen områdets enda krog, och där brukar det sitta smått alkoholiserade människor och bara blänga. Både dagar och nätter brukar de sitta där, och fiskögt titta på varandra. Även igår. Och när jag gick förbi såg jag hur någon hade spillt en drink på marken, en bit utanför krogen. En rosa sådan, så jag antog fördomsfullt att det var en överförfriskad 21-årig tjej som varit i farten.

Det var bara det att… det var inte så. När jag gått några meter till började Sherlock Werner fundera. Den utspillda drinken fanns inte där när jag gick dit, men på tillbakavägen gjorde den det. Det fanns inte heller några glasbitar i närheten av brottsplatsen, så det kunde inte vara någon som tappat sin drink. I så fall hade denna någon hällt ut den. Och konturerna av pölen i fråga tydde helt klart på att det hela hade skett med kraft.

Mer behövde jag inte fundera, för snart hördes ett enormt läte. ”HUUUUUUUUUUURRRRGGGHHHH” lät det bakom husknuten. Där stod en man och höll sig mot väggen, medan han forcerade ut kvällens inköp. Han verkligen skrek, som om det hela gjorde ont. Precis vad jag, i egenskap av kräkfobiker, behövde. Och nu av alla jävla stunder. Hjärtat började dunka allt snabbare, och jag hoppades innerligt att allt som kunde kastas upp redan hade kastats upp. Själva hulkandet (skrikandet i det här fallet) är nämligen okej, men får jag höra plaskandet av spya mot mark så kommer jag att bli sinnessjuk på kuppen.

Det senare slapp jag som tur var, men hamburgaren var man lagom sugen på sen. Jag var skakis halva kvällen.

Kära dagbok. Bloggläsare. Medmänniskor.

Jag, er vän i etern Daniel Werner, har som ni säkert vet länge haft problem med magen och ångest vid matintag. Men både igår och idag har undertecknad lyckats äta mat offentligt utan andnöd och kallsvett. Det känns som att det kanske eventuellt blir ännu en vår för mig.