Nyckelord

kräkas

Besöker

Salahuddin kräktes igår.

Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.

”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.

Väl där tog det inte många  sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.

Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.

Nu är vinterkräksjukan här! Denna hemska pandemi som orsakar enorma kaskadkräkningar utan minsta förvarning. Ingen går säker!

… i alla fall om man ska tro den äckliga skvallertidning som brukar gå vid namnet Aftonbladet. Nu kör de det årliga kräksjukedrevet, och orsakar då psykiskt lidande för oss som tycker det hela är en smula jobbigt. Men i år finns det en nyhet. Det har nämligen kommit ett test där man kan undersöka om man tillhör de 20% som är immuna mot viruset. Ett litet kit man köper på apoteket, lite DNA från ens saliv, och efter några veckor får man veta om man borde stanna hemma hela vintern eller ej.

Detta är nånting jag INTE tänker göra. Visst vore det skönt att få bekräftat att man är immun (jag har aldrig haft något i den stilen, peppar peppar), men desto värre att få veta motsatsen.

Skulle ni testa er?

Det var den terapin, det!

Igår köpte jag den lördagsenliga skräpmiddagen, som i detta fall bestod av ett stycke hamburgertallrik. På väg tillbaka till hemmet inträffade en så hemsk sak att jag fortfarande mår lite dåligt när jag tänker på det.

Precis ovanför hamburgerstället ligger nämligen områdets enda krog, och där brukar det sitta smått alkoholiserade människor och bara blänga. Både dagar och nätter brukar de sitta där, och fiskögt titta på varandra. Även igår. Och när jag gick förbi såg jag hur någon hade spillt en drink på marken, en bit utanför krogen. En rosa sådan, så jag antog fördomsfullt att det var en överförfriskad 21-årig tjej som varit i farten.

Det var bara det att… det var inte så. När jag gått några meter till började Sherlock Werner fundera. Den utspillda drinken fanns inte där när jag gick dit, men på tillbakavägen gjorde den det. Det fanns inte heller några glasbitar i närheten av brottsplatsen, så det kunde inte vara någon som tappat sin drink. I så fall hade denna någon hällt ut den. Och konturerna av pölen i fråga tydde helt klart på att det hela hade skett med kraft.

Mer behövde jag inte fundera, för snart hördes ett enormt läte. ”HUUUUUUUUUUURRRRGGGHHHH” lät det bakom husknuten. Där stod en man och höll sig mot väggen, medan han forcerade ut kvällens inköp. Han verkligen skrek, som om det hela gjorde ont. Precis vad jag, i egenskap av kräkfobiker, behövde. Och nu av alla jävla stunder. Hjärtat började dunka allt snabbare, och jag hoppades innerligt att allt som kunde kastas upp redan hade kastats upp. Själva hulkandet (skrikandet i det här fallet) är nämligen okej, men får jag höra plaskandet av spya mot mark så kommer jag att bli sinnessjuk på kuppen.

Det senare slapp jag som tur var, men hamburgaren var man lagom sugen på sen. Jag var skakis halva kvällen.

I morse, ca 09.40, väckte Salahuddin mig varsamt genom att lägga två välplacerade spyor vid fotändan av sängen. Som tur var inte i sängen, utan alltså bara vid. Upp och hämta hushållspapper, fettlösarspray, mer hushållspapper, och sedan lägga mig igen. Det tog inte många minuter innan Salahuddin ville upp och gosa. ”Nähädu” tänkte jag och puttade ner honom. Efter ytterligare några minuter kom han upp och pep på det sätt som han gör av endast en orsak. Hunger. ”Nähädu” tänkte jag igen. Jag tänker ju inte kasta fotogen på en eld jag precis har släckt.

Och så har han fortsatt ungefär hela dagen. Små beklagande pip följt av lite argare pip. ”Piiiiiiiiiiiiip… PIP! … Piiip!”. Det är min Salahuddin, det!

Idag höll jag på att kräkas på jobbet. Tror jag åt dålig kyckling. Så jag halvsprang till toaletten, bad till gudarna om att slippa kräkas då det är det värsta jag vet, och… slapp. Nu är det bra igen. Märkligt.

I natt drömde jag märkliga saker förresten. Jag drömde som om jag såg på en film, och jag vet fortfarande inte om jag inspirerats av någon film som existerar eller om jag bara fantiserat ihop allting. Jag vaknade hur som helst med den distinkta känslan av att jag drömt det hela en gång förut. Men jag vet inte om den känslan också är en dröm. Har ni känt så någon gång?

Hursomhelst… Drömmen handlade om ett gäng människor som gick ner i någon sorts reaktor, miljön var mässingsrör och heta ångor, för att göra något jag inte minns. Det var någon utgrävning på gång tror jag.  Dock fanns där en blond tjej som av någon anledning ville mörda alla andra. Hon släppte ut Selengas, som omärkt tog kol på alla. Och nej, selengas finns det ingenting som heter. Saringas däremot, men det var det inte i det här fallet. Jag tror att detta kommer från att jag i förrgår tittade på min burk med vitaminer jag har hemma, och såg att de innehöll 20% av RDI med Selen.

Sen ändrade drömmen karaktär. Den blonda tjejen var den enda överlevande, och fick plötsligt försvara sig mot horder av zombies. Alla zombies försökte ta sig till varann, då de smälte ihop och blev värre saker så fort de kom i kontakt med varann.

Sen vaknade jag, tänkte ”hmm”, och gick till jobbet. Jag är immun mot mardrömmar nu för tiden.