Nyckelord

kräkas

Besöker

Jaha. Så var det dags för kvällens underhållning.

Jag hade precis duschat, rakat mig, omsorgsfullt oljat in mina blänkande muskler, och allt det där andra som ung man behöver göra för att bibehålla kroppslig hygien. Tänkte gå och lägga mig när jag plötsligt satte foten i… Nej, inte en potta. Utan i en rejäl kattspya. Naturligtvis, tänkte jag, eftersom jag hade gett honom mjukmat tidigare på dagen. Tre av fyra dagar får han torrfoder, och så fort han får mjukmat så kastar han i sig maten och spyr sen upp det på ett så omständigt ställe som möjligt. Sist var det under sängen, över en elsladd. Sen stod han där och försökte krafsa över imaginär sand halva natten, så att jag tvingades upp.

Ikväll var det inte bara på golvet vid sängen. Nej, det hade varit alldeles för enkelt. Det var såklart i sängen också. Som av en händelse tänkte jag ”bara han inte spytt i sängen åtminstone” bara sekunder innan jag såg det hela. ”Bara inte”; famous last words. Jag borde ha vetat bättre.

Så nu var både täcket och lakanet blött och luktande av hårboll blandat med kattmat. Omöjligt att sova i. Och jag har ett rejält duntäcke, så efter lite googlande (ja, jag kan ingenting om hushållssysslor) så har jag lärt mig att man måste tvätta sånt med tennisbollar och grejer. Och sen torktumla djävulskapet! Herregud. Då måste jag både lyckas boka tvättstugan och sen faktiskt lyckas ta mig dit. Det kommer ju inte att hända. Så jag köper nytt istället, det är tusen spänn raka vägen åt helvete.

Ibland överväger jag att sluta ge Salahuddin mat överhuvudtaget. Vad är det för mening? Han spyr ju ändå bara upp det.

salahuddinspydde

… Men man ska väl inte vara för hård mot kattstackarn. Han är ändå fjorton år, man vet aldrig hur länge han är kvar. Och jag älskar honom ju, den jäveln.

Mitt senaste inlägg kan möjligen vara det hemskaste nånsin. Jag har nog skrivit mer självutlämnande saker, men det känns så galet intimt på nåt vis. Kollegor jag inte alls har någon verbal snusk-relation med har gillat inlägget. Vad har jag gjort?! Jag har skapat ett monster!

Vilka förväntningar på kommande inlägg, dessutom. Det kommer ju att bli fullstända UPPLOPP på gatorna om jag inte fortsätter i samma stil. Herregud.

Så därför får jag nu panik-blogga om nånting annat, för att täcka upp skadorna lite. Så… eh… Salahuddin kräktes igår. På marmorskivan ovanför elementet. Jag var nästan säker på att han skulle spy ner i elementet, och göra det omöjligt att rengöra, men han lyckades faktiskt pricka skivan perfekt. Bra jobbat, Salahuddin!

Och nu har ni glömt det andra va? Ooooookidoki!

emetofobi-krakfobiHaha, vilka saker man minns ibland.

Jag har ju som bekant viss kräkfobi, som förvisso har blivit mycket bättre det senaste året, men ändå ganska påtagligt i vissa situationer. Häromdagen kom jag att tänka på vad som möjligen kan ha orsakat det hela. Det sägs ju att det är ett trauma i barndomen, såatteh…

Det var när jag var en sisådär 7-8 år, och gick på Konsum med pappa. Ni förstår, barn, när Daniel var liten så hette Coop istället Konsum. På Konsum sålde de bland annat ett märke som hette Blåvitt; som var det absolut lågprisigaste av lågpris. Åt man en vara märkt Blåvitt så dog man 80% av gångerna.

Eh, ja, hursomhelst. Pappa bodde på söder (i Stockholm, alltså), och vi skulle väl handla nån sorts mat innan hemgång och slötittande på tv. Och det var precis vid kassan som det hände. Jag spydde på golvet precis vid gången där folk skulle betala. Vet inte riktigt varför, jag var såvitt jag vet inte sjuk innan, och jag var det definitivt inte efteråt.

Pappa sa åt mig att gå och ställa mig i slussen mellan de automatiska dörrarna, så där stod jag medan han fick torka upp allting. Skammen. SKAMMEN! Det hela blev inte direkt bättre av att pappa var lite småirriterad när han kom tillbaka; de hade tydligen trott att det var han som hade spytt.

Trauma. Stort trauma. Tror jag i alla fall.

Jag hörde nyss ett välbekant kluckande från badrummet. Det var Salahuddin som kräktes; han verkar göra det av sin nya mat (en kräkratio på minst två gånger i veckan jämfört med max en gång i månaden). Som tur är så är det inte så mycket kvar av förpackningen. Ja, jag är snål som inte byter ut det direkt.

När jag väl hade torkat upp spyan och sköljt av badrumsmattan (en katt kan ALDRIG kräkas direkt på golvet, det måste vara på en matta, i en soffa, eller någon annanstans där det är så svårt som möjligt att få bort det) så ställde jag mig framför spegeln och tänkte att jag borde borsta tänderna. Men när jag tog tag i tandborsten så kände jag att jag redan hade en speciell smak i munnen. En svag smak av… mint? Hade jag redan borstat tänderna? När då i så fall?

Det slutade med att jag inte kunde komma ihåg om jag borstat tänderna eller inte, så jag gjorde det en gång till.

Hoppas det kommer bra bromsmediciner mot Alzheimers snart.

gammal-borstar-tanderna
Detta är troligen jag inom en snar framtid.

Här sitter jag, med dunkande hjärta, och har precis tittat på spyvideor på Youtube. Alltså filmer där folk kräks.

Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Det är av helt fri vilja; som någon sorts sjuk underhållning. Jag blir ju road av det hela, på nåt vis. Kanske av samma anledning som folk ser skräckfilmer.

Jag gick hos en terapeut förra året, angående min enorma kräkfobi. Jag berättade då detta, att jag ibland sitter hemma och glor på videor på folk som kräks, med hög puls och kisandes genom ena handen. Han bara skrattade, och hade aldrig varit med om något liknande. Det känns skönt att vara unik.