Nyckelord

köpa

Besöker
En Waldo. Med jeans.

En spirituell uppföljare på ”Att köpa ett par skor”.

Jag har länge gått runt med trasiga byxor. Inte för att jag gillar uteliggarlooken, försöker vara ball, eller vill påtala människans utsatthet i en skrämmande värld. Utan helt enkelt för att jag verkligen AVSKYR att köpa nya byxor. Varför? För att det är fullständigt vidrigt! Dels kostar det en massa pengar; de verkar prissätta jeans som om de vore vävda av tibetanska munkar under konstant bön, och transporterade via flygande matta.

Sedan är inköpet ett helvete i sig. Man måste gå till lämplig butik och verkligen utelämna sig totalt. ”Hej, jag heter Daniel och jag kan ingenting om detta, välkommen att lura mig.” När man väl har fått tag i en relativt lämplig byxa, så ska man ha den på sig sedan. Och nya jeans är det absolut äckligaste som finns, vad gäller komfort.

Men jag var tvungen. Mina tidigare jeans hade nu börjat spricka både fram, bak, och på två ställen i skrevet. Det gick helt enkelt inte längre, sorligt men sant.

Nu sitter jag här, efter fyra dagars helvete, och funderar över när byxorna egentligen kommer börja vara bekväma. Det känns som knäckebröd kring benen just nu.

Jag letar efter nåt så sällsynt som ett skohorn.

Härom morgonen, när jag var morgontrött och fly förbaskad, så råkade jag knäcka sönder mitt nuvarande skohorn av plast. Så nu behöver jag köpa ett nytt. Problemet är bara att det inte finns nån-jävla-stans! Igår gick jag på korståg genom SJU skobutiker, och inte en enda säljer nåt liknande.

PS. Bilden på sidan skulle illustrera hur det ser ut när man blåser i en sko. Som ett skohorn. Fattar ni? Sko? Horn? Hihi. Vilken awesome humor jag har.

Hej folk,

Jag har nånting tråkigt att berätta. Innan jag börjar vill jag att ni sätter er ner. Sitter ni redan så ställ er upp, och sen sätter ni er. Sen bör ni nog ta ett djupt andetag och helst hålla en vän i handen, för jag tänker inte hålla tillbaka känslorna. Nej, inte den här gången.

De senaste dagarna har jag utvecklat något som läkarna än så länge ställer sig förbryllade till. Det kallas Star Wars-dille (Starwarsium delirium brutalis vulgaris), och det finns ännu inget botemedel. Det började med, som ni alla vet, att jag upptäckte Star Wars-legots underbara värld för några månader sedan. ”En AT-AT i lego vore roligt att ha” tänkte jag, och beställde en sån. Jag fick den, packade upp den, byggde ihop den, och beundrade den där den sen stod på hyllan. Det gick några dagar, och jag började surfa runt på skoj, för att se vad det fanns mer för lego med Star Wars-tema. Det fanns… ganska mycket. Vips så var en X-wing beställd. Och en TIE Fighter. Och en AAT. Why hello there, det fanns ju samlarutgåvor i lego också. På något magiskt sätt, efter att jag fått veta detta, så TELEPORTERADES det in flera lego-samlarmodeller i min lägenhet, och pengar TELEPORTERADES ut från mitt konto. Mycket underligt.

Detta blev som en drog; jag kunde inte sluta. I hyllan uppstod snart en Tantive IV, en B-Wing, en samlar-TIE Fighter, en samlar-Y wing, en samlar-AT-ST, och slutligen en samlar-Millennium Falcon (vars pris jag tidigare endast drömt om att förmå mig själv till att betala).

Jag började sälja gamla spel på Tradera. Ingen dum idé alls faktiskt; tusenlapparna strömmade in och försvann i samma takt. Snart hade jag köpt varenda lego-samlarutgåva som fanns. Det existerade inte mer! Shit. Vad skulle jag göra nu? Vad skulle jag göra med mitt liv? Jag var singel och arbetslös, nånting behövde jag hitta på att göra om dagarna. Så jag började köpa andra Star Wars-samlarprylar istället. Och här är vi nu.

Så, mina vänner… Jag är ledsen, men det blir nog inga julklappar i år. Jag hoppas ni förstår.

Med vördnadsfulla hälsningar,

Ägaren av er definitiva favoritblogg
Daniel Werner

PS. Detta har jag köpt idag: