Nyckelord

klassfest

Besöker

En gång, när jag gick i femman, så hade vi klassfest. Jag var populär och dansade tryckare med alla de sötaste tjejerna. Inte minst med Emma, som jag var kär i på den tiden. Tätt intill varann gungade vi ihop, med hennes DATE-parfym långt upp i bihålorna och till tonerna av ”My heart will go on” med Celine Dion. Oj vad det pirrade i min späda pojkkropp när jag höll om henne.

När jag kom hem började jag storgråta. Jag visste inte ens varför just då, men såhär tolv år senare vet jag precis vad det var för känsla jag hade, som gjorde mig så förkrossad. Jag var övertygad om att jag den kvällen hade nått mitt livs höjdpunkt. Att jag aldrig skulle bli så lycklig igen. Att det bara skulle gå utför efter det.

Haha, den här morgonen har jag drömt mig tillbaka till 90-talet med några gamla dängor. Minns ni den här t.ex? Det gör jag!

Någon gång på 90-talet var jag tillsammans med min allra första flickvän. Vi hade blivit ihop kort innan jag skulle åka till Spanien med mamma. Jag hade skickat en klasskompis, helt i linje med hur man gjorde på den tiden, för att fråga chans åt mig. Chansfrågningen hade dock tagit en oväntad vändning då flickan i fråga – Ellinor – hade bett mig komma ut personligen. Så det gjorde jag, och med darrande ben följde jag med henne en bit bort. ”Ja” viskade hon i mitt öra, och jag stod paff kvar på skolgården och bara log.

En kväll var det disco på skolan. Med danstävling; det var det viktigaste. Det var en otrolig prestige i danstävlingarna när man var liten, åtminstone på min skola. Man skulle kunna dansa två sorters danser: En snabb, och sedan den fruktade tryckaren. Och man skulle bjuda upp en flicka att dansa dem med. Där hade vi som var ihop med någon helt klart en fördel, kanske inte helt olikt hur det är även i vuxenlivet. Bortsett från att man på den tiden inte visste vad klamydia är. Eller sex heller för den delen. Lika bra det.

Man skulle dansa hiphop. Så löd den oskrivna lagen. Som tur är så var inte stegen särskilt svårbemästrade, utan man hoppade mest runt med benen vitt isär, och sen var man klar. Då hade man potential att ta hem danstävlingen.

Sen dansade man tryckare med den tjej man tyckte bäst om, i mitt fall Ellinor. Tryckaren måste vara världens enklaste dans, man bara kramas och vaggar lite fram och tillbaka. Och det var ju inte heller så att vi barn inte behärskade tryckardansandets ädla konst, utan vuxna gör precis likadant. Den SKA vara så! Således – världens enklaste dans.

Hursomhelst, så var mitt 90-tal. Nåja, kanske inte hela, men den del jag minns starkast. Minns ni?