Nyckelord

Kiss

Besöker

Häromdagen kom jag att tänka på en kort episod från när jag var liten. Jag får såna där flashbacks ibland, oftast saker som får mig att göra en rejäl facepalm eftersom jag var ganska pinsam redan då.

Detta var när jag gick i lågstadiet, ettan eller tvåan. Jag och min barndomskompis Mikael lekte, nånstans framåt eftermiddagen när det plötsligt hette ”fritids” eftersom man bara satt och väntade på att bli hämtad av exempelvis mamma, pappa eller mormor. Jag minns inte riktigt vad vi brukade göra under all denna dödtid, men förmodligen blev det innebandy, ritande eller Mahjong med Eva CP. Mahjongstunderna var de enda gångerna man gillade henne, tanten.

Så jag och Mikael lekte alltså, varpå jag plötsligt blev kissnödig. Jag gick in på toaletten, lät med lätthet urin passera ur den då ännu obesudlade penismynningen, spolade, och skulle sen tvätta händerna. Och givetvis blev det en jävla sprutt på kranen, så jag fick en liten vattenfläck på byxorna. Precis i skrevet. Varför blir det alltid i skrevet?!

”Attsingens (på den tiden kunde jag inga grövre könsord), Mikael kommer att tro att jag kissat på mig!” tänkte jag. Och det var då jag begick det fullkomligt ÖDESDIGRA misstaget att försöka ordna upp min situation. Fråga mig inte hur min pojkhjärna tänkte, men jag tänkte att om jag stänkte MER vatten på byxorna så skulle det verka mycket mer troligt att det var kranens fel. Så mycket kan man ju inte kissa på sig, eller hur?

… Jodå. Jag kom ut ur toaletten med en enorm fläck i grenen, och förklarade att jag spillt vatten. ”Ah… Jag förstår” sa Mikael med en ton som att han ville försäkra mig om att han inte skulle berätta för någon att jag var en byxkissare. En byxkissare…

Ikväll får den här byxkissaren upprättelse.

Jag vill utlysa en allmän varning för samhällsfenomenet som kallas Julmust. Det är ett djävulens otyg, med instabilt skum!

Jag satt i godan ro, duktigt och laglydigt, och åt ett litet stycke ostsmörgås. Till det inmundigade jag denna gudarnas nektar. Plötsligt och helt utan förvarning exploderade julmusten i en kavalkad av sockrigt helvete, rätt över mitt skrev. Alltid över skrevet!

Nu väntar jag bara på att få reaktionen ”Haaa-haaaa, han har kissat på sig!!!” av folket.

Det speciella med mina blogg-groupies är att de inte vill ligga med mig. Måste säga att jag känner mig lite blåst på konfekten.

Liksom, här skriver jag texter, dag ut och dag in. Allt för er njutnings skull. Och hur tackar ni mig? Genom att rapa och gå från bordet, som hunden från spyan. Ni bara går. Inte ens ett litet slick längs penisroten får man. Fy fan, säger jag. Jag vet inte hur ni är uppfostrade, men det är faktiskt kutym i såna här sammanhang.

Det finns bara två saker att göra. Antingen skaffa fejk-rustning och decimeterlång tunga, det fungerade ju för Gene Simmons. Eller så får jag ta en bild där jag ligger i en soffa, insmetad med bajs. Det fungerade ju för Jockiboi.

Kära dagbok. Idag har jag lärt mig följande:

Om man fyller en plastmugg med vatten, dricker upp halva, och sedan hämtar en ny likadan… då kan man inte placera den nya muggen i den gamla, och sedan dricka ur båda samtidigt. Det kommer garanterat att rinna ut vatten ur den undre muggen, rakt i ens skrev. Sedan kommer det att se ut som att man har kissat på sig.

Detta lärde jag mig den hårda vägen.

Jag kom att tänka på en kort anekdot här, som jag givetvis mot bättre vetande tänker dela med mig av.

Det här var när jag gick på dagis nån gång på vad jag gissar är nånstans vid 80/90-skiftet. Jag och några kompisar – om man nu ens kallade det kompisar på den tiden; man tolkade ju i princip alla som inte snodde ens pastellfärgade spade som vänner – var sådär ungt busiga och skulle kissa i kors. Det fanns nämligen ett stort träd längst ner i dagisgårdens högra hörn, bortom fröknarnas uppsikt och således perfekt för en gentlemannamässig session korskissande.

Problemet var att en av deltagarna, Tomas (som idag jobbar som reklamstrateg), gillade att kissa på mig. På mina byxor.

Så varenda gång vi varit där nere och kissat så kom jag tillbaka med nerkissade byxor. Hela dagiset trodde att jag var inkontinent, och det tog säkert tre gånger innan jag lärde mig att inte kissa i kors med folk man inte litar på. Och vid den filosofin lever jag än idag.

Ett förtydligande: Jag skrev inte det senaste inlägget för informera Sveriges befolkning om att jag kissar på sitsen. Nej nej. Och även om så vore fallet så hade det helt klart varit en taktisk miss att berätta det här. Men så är det alltså inte. Tvärt om, jag klarar alla toalettbesök galant. Jag träffar porslinet mellan vattnet och sitsen varje gång. I vissa kretsar anser man t.o.m att jag borde få någon form av medalj. ”Vardagshjälte” har varit ordet på mångas läppar, men jag vet inte det jag. Man är ju rätt blygsam.

Men det är ångesten jag pratar om. Ångesten! Jag förväntar mig stående ovationer och kanske någon puss på kinden i framtiden. Tack för ordet.

Graviditeter. Barnafödande. Ett femhundratal veckors menstruationer. Gynekologbesök. Ni kvinnor har det egentligen rätt bra. Det tror ni inte, nej? Men så är det nämligen. Jag tänkte här avslöja den mest dolda hemlighet vi män har. Jag tänkte berätta om den enorma psykiska press vi ständigt lever i. Många män kommer att sätta ett pris på mitt huvud, det är jag medveten om. Men det är dags att sanningen kommer fram. Håll i er, för nu kommer många världsbilder att krossas.

Vet ni, egentligen, hur svårt det är att tvingas kissa och träffa mellan vattnet och sitsen? Luke Skywalkers träff av Dödsstjärnans värmeutblås var enklare, och vi män (utom just Luke då) har generellt varken Kraften eller någon målsökardator att förlita oss på. Träffar man vattnet så låter det högt, och då vet eventuella ninjor i närheten direkt var man befinner sig. Träffar man sitsen så… Ja, då är det game over helt enkelt. Man har inte många centimeter till godo. Varje toalettbesök är oerhört ångestfyllt.

Vad säger ni nu då, kvinnor? Va?! Ångrar ni inte alla år av förtryck och fabricerat martyrskap? Skäms ni inte?