Nyckelord

katter

Besöker

Det verkar som att jag så sakteliga börjar acceptera mitt öde som forever alone* och crazy cat la… guy… dude… manboy. Idag satt jag nämligen på jobbet och kände en känsla som jag tidigare bara känt för flickvänner – en stark längtan! Jag längtade hem till Salahuddin.

Jag har ju alltid tyckt om den katten, men sen vi flyttade till Bromma har han blivit tio gånger keligare. Vi har återfunnit varann! Vi kanske borde förnya våra äktenskapslöften. Boka en resa till nån couples retreat. Lära oss att vindsurfa. Mata varandra med jordgubbar och vispgrädde bland andra medelålders par. Det blir vackert, det.

danielsalahuddin1 danielsalahuddin2

*Det här skriver jag med glimten i ögat, men det lär som vanligt misstolkas som rent gnäll. Men jag bjuder på det. I won’t change!

Den skyldige.
Den skyldige.

Jag var precis nere och handlade (för den som är intresserad så inköptes två avocados och lite gräddfil, då det ska göras guacamole i den Werneriska residensen ikväll). När jag kom hem, öppnade jag en energidryck jag tänkte bjuda mig själv på, och skulle precis sätta mig i soffan. Men det fick jag inte. Salahuddin (min katt, för oinvigda) stod vid matskålen och tittade på mig samtidigt som han pep på det karaktäristiska ge-mig-mat-eller-dö-viset som han är expert på.

Så jag gick upp, öppnade hans favoritmat, tärnade maten med hjälp av den ganska styva plastförpackningen (eftersom jag inte orkade hämta – än mindre diska – en kniv), och satte ner fatet åt honom. ”Dagens arbete utfört” tänkte jag, när jag fick se anledningen till Salahuddins hunger. Två gigantiska spyor. En på sin favoritpläd och en precis bredvid min laptop. Med min vanliga tur så kändes det helt otroligt att han inte hade spytt datorn. Jag måste ha haft änglavakt. Eller snarare; Macbooken måste ha haft änglavakt.

Hur som helst. Först svor jag lite. Sen tittade jag på katten, som nu var i full gång att lassa in mer mat till det där maskineriet. Sedan hämtade jag toalettpapper och försökte omfamna uppkastningarna med mina pappersbeklädda händer. Fortfarande varmt. Fick en halv kväljning.

Efter att ha forslat bort spyorna var det dags att skölja av pläden. Detta gjorde jag i badkaret, och det visade sig bli svårare än jag trott eftersom pläden var fullproppad av katthår. Och katthår och vatten förvandlas till en otäck svart sörja som DRAS mot hud, fick jag lära mig. Mina händer såg ut som Storfots! Det slutade med att jag fick skölja dem i toalettstolen, under spolning. Överväger nu att aldrig mer ge Salahuddin någon mat.

Bara en dag i ett kattägarliv.

Det märks när Salahuddin är hungrig. Han blir så fruktansvärt snäll. Visst, han är aldrig en katt som är elak och bits eller liknande, utan han är mer… apatisk. Han bara äter (10% av tiden), går på lådan (5% av tiden) och sover (resten av tiden). Jag får klappa på honom, men han bryr sig heller inte nämnvärt.

Men när matskålen är tom, då blir det ett annat ljud i skällan. Plötsligt är jag världens bästa människa, eftersom jag har makten att skänka honom föda. I morse kom han tillochmed och lade sig på min mage, varpå jag knäppte denna vackra bild.

(Det är omöjligt att fånga min katt på bild utan att han ser arg ut. Jag vet inte vad det är.)

Tittar lite på en ny matskål till Salahuddin, och hittade följande. En labyrint där katten måste krafsa ner maten i tre nivåer innan den landar och kan ätas.

Alltså… Det här är ett sånt där köp som skulle få ens katt att i protest bajsa på ens huvudkudde. Titta bara på katten på bilden! Jag kan riktigt se hur den tänker: ”Ha-fucking-ha, vänta tills mina klor penetrerar din halspulsåder.”