Nyckelord

Katt

Besöker

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om detta. En holländsk man stoppar upp sin överkörda katt, och trär skinnet över en radiostyrd helikopter. Och vips har vi en flygande katt!

Visserligen blir jag illa berörd av att se döda katter, jag är en sån som hellre ser döda människor än döda djur. Sen är det rätt fucked up att göra så med ett djurlik, det torde ju få samma griftefrid som människor. Men å andra sidan… jag kan inte hjälpa det. HOLY FUCK VAD DET SER KOMISKT UT!

Okej… Natten och dess dröm måste ju slagit något slags officiellt rekord i skumhet. Jag minns allting väldigt detaljerat eftersom jag nyss gick upp, och vad talar då emot att jag berättar allt för er? Inget!

Jag drömde att jag var på något som måste ha varit en bordell. Det var i en källare, där man redan vid dörren fick betala hundra spänn för en gång eller 150 spänn för hur många gånger man vill. Jag minns inte vilket jag valde, men plötsligt låg jag ovanpå en porrskådis i ett stort badkar fullt av flytande tvål. Runt omkring stod affärsmän med lossade slipsar och hejade.

Det hann dock inte bli så mycket av det roliga innan jag kom till nästa ”scen” av drömmen. Det är märkligt det där, varje gång jag drömmer något sexuellt så vaknar jag innan inträdet, så att säga. Vad säger Freud om det?

I nästa drömstycke har inte jag någon aktiv part, utan det är som en film som spelas upp. En man sitter i sin bil, och ska precis parkera vid ett motell där det redan står ett gäng bilar uppradade. Han slinter dock till med ratten, och kör in i baken på en annan bil. De båda ägarna går ut, påköraren är en skäggig typ med bandana runt huvudet, och den påkörda är en gammal man med glasögon. Bandanamannen är dock den som blir arg, trots att det var hans fel. Han skriker att han ska ha ersättning för detta, och när han märker att han får medhåll från den äldre mannen börjar han lugna ner sig lite.

”Nu ska vi se… Det här kommer att gå på ganska mycket… Det borde bli 1500 kr i självrisk.” säger han medan den påkörda plockar upp ett kuvert med sedlar, och börjar bläddra i dem. Han räcker över 1300 kr, mumlar sedan fram ”… och här till dina 200 barn!” varpå han slänger ett par sedlar på marken. Farbrorn skrattar.

”Du är ju helt senil…” säger bandanamannen småchockat, men strax fortsätter han. ”Du har ju en najs BMW förstås. Jag kan ju ta den istället? Ska vi byta?!”

Han ler girigt, och går sedan runt BMWn för att liksom inspektera den. Han sparkar lite på ett däck, och hmm:ar på ett bekräftande sätt. Sen börjar han knacka på plåten vid bakluckan. Han knackar med knogarna, och det låter väldigt högt.

Det är då jag vaknar av att Salahuddin står och kräks vid fotändan av sängen. Det är hans hulkande jag har hört.

Nu har jag fastnat för en sån där timelapse-app på telefonen igen. Eller snarare återfunnit min gamla timelapse-app. Hittade där en gammal film på ingen mindre än Salahuddin. Notera även den mycket obehagliga unge mannen i spegeln. Usch. Finns det institutioner för såna?

Salahuddin (min katt om någon lyckats undgå det) är lite rolig. Varje kväll när jag går till sängs så kommer han farande som ett brev på posten. Då vet han att det är keldags. Då kommer han och stångas och trampar och visar magen och slickar mig i pannan en stund, och sedan hoppar han ner och lägger sig i sitt hörn där han sover. Själv har jag försökt att få honom att ligga kvar och sova i min säng, men det vägrar han.

Igår kväll hade vi en sån där stund, han och jag. Han kom och lade sig på mitt bröst, och så klappade jag lite på honom. Den aftonliga rutinen. Däremot verkade han vara lite snuvig, för det rann om näsan på honom. Till saken hör också att Salahuddin har en nästan sjuklig fetisch för att lukta mig i munnen. Jag vet inte vad han får ut ur det hela, men varje kväll så ska jag tydligen andas på honom medan han luktar. Igår gjorde han samma sak, men resultatet blev att jag fick lite kattsnor på underläppen.

”EWGH” ropade jag och spottade lite lätt. Dock kände jag att jag inte fick med alla kattsnorspartiklar, så jag spottade en lite större samling saliv rätt ut i sängen (come on, det var bara saliv, jag dreglar förmodligen mer än så – det var inte som att det var en loska). Salahuddin blev jätterädd för detta. Han fick stora ögon, och tittade på platsen där spottet hade landat. Jag försökte lugna honom, men han slet sig loss och sprang och gömde sig.

Jag vet inte vad han trodde hände där.

Salahuddin kräktes igår.

Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.

”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.

Väl där tog det inte många  sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.

Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.

Idag skulle jag vara en snäll husbonde och ge Salahuddin lite mjukmat. Det är sån där mat han tycker är extra god, till skillnad från de vanliga torrisarna som förmodligen smakar gammal kartong.

Min katt är lite rolig. Jag köper kattmat i form av bitar av olika köttsorter, i sås. Han slickar mest i sig såsen, och så lämnar han alltid ett gäng bitar av själva maten kvar. Dessa torkar snabbt och ser ungefär ut som stelnad avföring. Så eftersom han alltid lämnar maten så var jag tvungen att skrapa ur det gamla och skölja av skålen.

Detta visade sig gå åt helvete idag. När jag hade skålen i handen vinglade jag plötsligt till (vi skyller på att jag fortfarande är berusad efter whiskeyprovningen jag aldrig varit på) och kände hur matskålen gled mig ur händerna. Jag fumlade likt seriefigurer gör med tvål, men för intet. Skålen åkte i backen, all gammal mat spred sig över köksgolvet, och Salahuddin blev tokrädd. Han sprang så att han sladdade mot parkettgolvet, medan jag gick efter sopskyffeln. Han erbjöd sig inte ens att hjälpa till, den lilla grisen.

Nu tror han att jag är arg på honom. Jag har hällt upp ny mat och allt, men han ligger bara och tittar på den. Jag tror att han hatar mig.