Nyckelord

Katt

Besöker

Jag har läst Alex Schulmans blogg hela dagen. Märkligt; för ett år sedan skulle jag hånskrattat om någon föreslagit detta. Jag har inget omdöme kvar. Nåja, bloggläsandet fick mig att inse en sak. Jag måste verkligen blogga mer. Om allt! Allt som faller mig in. Käften ska gå oavbrutet, aldrig ska ni tvingas vara utan mina åsikter igen! Det kommer att bli underbart.

Idag finns det saker jag borde göra men inte gör. T.ex att montera de nyinköpta IKEA-hörnborden á 49 kr. Jag tror inte att det är särskilt mycket svårare än att bara skruva i benen, men jag orkar verkligen inte. Sen måste jag dammsuga och rensa den där jävla kattlådan också. Den är hemsk. Problemet med kattlådan är seriöst nåt som skulle kunna få mig att överväga att sparka ut Kompis på gatan och låta honom försörja sig som manlig gigolo. Nåja.

Jag hittade precis en tavla i gamla gömmor, vilken jag ville hänga upp någonstans i hemmet. Jag tittade mig omkring efter en lämplig plats och såg en svart krok på väggen bakom soffan. Men kroken var en nattfjäril och flög iväg. ”Uuuääägh” utropade (observera att det är ”utropa” och inte ”skrika” när man är så manlig som jag är) jag, klev ner från soffan och ryste för mig själv.

Kvällsfridstribunalen hade sedan möte. Nattfjärilen beslutades vara skyldig på samtliga åtalspunkter, bland annat olaga liknelse av upphängningskrok, ett mycket grovt brott. Nattfjärilen dömdes därför till döden, och avrättades tidigt på onsdagmorgonen genom slag av tidning och sedan uppätning utav katt.

Yesh… Jag har haft det väldigt trevligt och allt har varit bra. Lite sur har jag varit vid några tillfällen, men jag hoppas att Hanna tycker att jag på det stora hela har varit mysig att ha med till Gotland. Och att jag får följa med fler gånger.

”Borta bra men hemma bäst” tänkte jag när jag satt i bilen påväg tillbaka till Huddinge; och så är det ju. Det är alltid skönt att komma hem när man varit borta en längre tid. Men… Tusan vad tomt det känns.

Någon som blev glad att jag kom hem var iaf Mahatabuddin ”Kompis” Salahuddin, som glatt välkomnade mig genom att jama oavbrutet hela kvällen. Sedan kelade vi en stund. Ibland blir han grinig när han ligger och man klappar honom på fel sätt. Jag vet inte vad som är fel sätt, men han tycker att något blir jobbigt och biter till. Sen brukar han gå därifrån. Men jag vet att han har saknat mig, för denna gång bet han till och slickade massor direkt efteråt för att säga förlåt. Just nu ligger han på golvet och iaktar ena benet på min bokhylla. Spännande.