Nyckelord

kärleksberoende

Besöker

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)

Igår var en av mina bästa vänner här och hälsade på. Vi brukar ha Nordsjön mellan oss så det är alltid kul att träffa honom. Så han och hans flickvän avnjöt varsin kebab och filmen ”Blades of glory” tillsammans med mig. Allt var jättetrevligt naturligtvis, men också extremt jobbigt. Jobbigt för att jag inte har någon. Jobbigt för att jag i flera års tid varit abnormt kärleksberoende.

Jag trivs verkligen inte som singel. Det är inte fråga om någon desperation, tvärt om så vet jag hur otroligt svårt det är att träffa någon det känns sådär superrätt med. Och när krogen inte är ens grej, nätdejtingen bara genererar otrevliga eller inga svar, och allt man får på facebook är inbjudningar till ninjalekar… Ja, då känns det jävligt tungt faktiskt. Jag vill också ha någon att krypa ihop med i soffan när regnet faller mot fönsterblecket.

De flesta människor tycker nog om kärlek, men inte på det här sättet. Och jag tror inte att någon som inte gör det förstår hur det verkligen känns för mig. Det är nog delvis mitt eget fel eftersom jag hela tiden skrattar bort det. ”Haha, nä inget smuttande i helgen.” ”Haha, i helgen ska jag gråta ihop med en bag-in-box i badet.” ”Haha.” Jag har skrivit just precis den här texten många gånger, sparat det som ett utkast, och sedan tagit bort det, eftersom jag vet hur jag kommer att stämplas som desperat och psykiskt sjuk och ointressant… Och allmänt dålig.

Det värsta är nog att ingen kan hjälpa mig i detta. De terapeuter jag pratat med står handfallna; jag har inga psykologiska men och jag tycker om mig själv. Det enda tips de har är att jag bör aktivera mig mer. Och det har jag gjort i form av dansen, teatern, och vännerna. Men ändå känner jag mig tom inombords. Jag går runt och bara finns. Jag lever inte, utan jag bara existerar. Existerar, och känner att livet rinner ifrån mig.

Bäst vore det om det kunde vara som på ”Vänner”. ”Hey Chandler, I’ve got the perfect woman for you!” säger de. Så är det ju inte i verkligheten, trots att jag nog frågat alla jag känner. Kanske känner de inga singlar, kanske har de svårt att tänka sig två separata vänner ihop, kanske vill de inte para ihop sin bästa väninna med någon som är kärleksberoende och så tydligt kommer att krascha. Hur som helst måste jag hitta någon på egen hand, och det känns oftast omöjligt.

Sen finns det såklart stunder av hopp, men de blir färre och färre. Innerst inne tror jag att min kärleksfulla och givmilda personlighet kommer att uppskattas mer och mer ju äldre jag blir. Jag menar, tryggheten jag ger kommer att vara jackpot runt trettio, när tjejernas biologiska klocka börjat ticka.

Men vad gör man under tiden när det känns som att man går sönder inuti?