Nyckelord

Kärlek

Besöker

Jag skrev ett inlägg på en av de dejtingsajter jag – trots att det ger mig om möjligt ännu sämre självkänsla – hänger på. Ett ganska fyndigt inlägg, om jag nu får säga det själv.

De goda nyheterna: Jag fick ett svar. Det stod ”Bra, härligt, rakt! Kul! Mer tack!!!”. Någon ville ha lite mer Daniel-lovin’, minsann.

De dåliga nyheterna: Svaret kom från en 61-årig man från Skövde.

Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.

Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.

levasingel

Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.

Ikväll blev jag dumpad, av en flicka jag träffat i ett par månader nu. Jag måste erkänna att jag tycker att anledningen var fruktansvärt larvig, och i stort sett baserad på en enda helg som blev lite misslyckad. Men jag tänker inte vara någon bitter liten farbror som sitter här och beklagar mig. Känner hon såhär så är det så det får bli. No hard feelings.

Nu är bara problemet – vad gör jag med hennes awesomely awesome julklapp som jag redan köpt? Hon älskade Doctor Who, så jag agerade underbar pojkvän/dejt/nånting, och köpte en gyllene Dalek-modell (trots att jag själv knappt vet vad en Dalek är för något; det låter som en dammsugare). Jag googlade t.o.m en massa bilder, bara för att hitta rätt.

Så, läsare… Vad bjuder ni? Ett sällsynt samlarföremål, med en historia bakom! Bli en stolt ägare av en äkta J.T.E.F.S.D.D.M.S.H.G.S.I.Ö*! Jag kan signera den!

*Julklapp Till En Flicka Som Daniel Dejtade Men Som Hann Göra Slut Innan Överlämningen

Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå.

Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig.

Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.

Här kommer några tankar utifrån en killes synvinkel: Jag, i egenskap av att vara aktiv på ett gäng internet-communities och sociala medier, ser väldigt ofta samma sak från er unga tjejer som välsignats med ett icke alltför hemskt utseende. Observera att allt det här är generaliseringar, alla är inte likadana, plötsligt händer det, osv. Men ändock.

Det är ett väldigt gnällande på att män dreglar över er. Att män på stan tittar på er, visslar efter er, och behandlar er som lustobjekt. Och att män på internet skickar skamliga förslag via mail. Ibland visar ni till och med avsky mot att överhuvudtaget bli raggade på.

Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland. Män är ofta riktiga äckel, det är inget nytt. Jag fattar hela grejen med att det är störande att aldrig få vara i fred. Men jag skulle ändå vilja be er att uppskatta det ni har. Tänk åtminstone på saken. Jag hade bytt med er när som helst, om det innebar att tjejer raggade på mig. Tänk, denna outtömliga källa av bekräftelse! Och alla valmöjligheter sen! För nej, ni kan inte få mig att tro att det bara är ointressanta killar som hör av sig.

Jag ska berätta hur det är för mig. Jag är en sån där mellanmjölk-kille, på gott och ont. Jag tillhör inte de perversa, som presenterar sig med att berätta att de inte har några kalsonger på sig. Men jag tillhör inte heller alfahanarna, de som lyckas få en tjej intresserad genom ren utstrålning. Jag är någonstans mitt emellan, och försvinner ofta i mängden.

Är man mellanmjölk är det ganska knepigt i nätdejtandets värld, ska jag säga er. Det brukar se ut som följer:

  1. Jag snubblar över en intressant profil på valfri community eller dejtingsajt.
  2. Jag läser ovan nämnda profil.
  3. Jag skriver något till ägaren av ovan nämnda profil. Vad jag skriver varierar, mest beroende på vad det står på profilen (står det bara ”hej” där så förstår jag inte hur ni kan förvänta er djupare diskussioner än ett ”hej” tillbaka, eller möjligen ett ”hej, du är söt”).
  4. Profilägaren läser mitt meddelande.
  5. Profilägaren besöker min profil.
  6. Profilägaren låter bli att svara, eller svarar något väldigt kort för att markera sitt ointresse.

Såhär är det för mig och andra killar (även om min pessimism intalar mig att det är något som är unikt för just mig) hela tiden. Varje dag. Och vi måste ju fortsätta! Vi befinner oss på er marknad. Ni kan bara luta er tillbaka och ta emot mail efter mail av grabbar. Såna är reglerna. Spelar man inte efter reglerna så sjunker ens chanser att träffa någon från 0,5% till 0%.

Det som är tråkigt är bara vilka katastrofala följder det här får för självkänslan. Jag är aldrig så deprimerad som när jag varit aktiv på en dejtingsajt i några veckor. Detta eviga ratande. Det går helt enkelt inte att bibehålla någon form av självkänsla när det är så.

De killar som är s k dejtingtrålare (ett ord att ta patent på minsann), och skickar mass-mail till varenda attraktiva tjej de hittar, tar ju inte så stor skada av det här. De har skickat samma sak till tusen andra, varpå den enskilda individens diss känns ganska lite. Men tillhör man oss som tar oss tid att läsa någons profil och sedan skriver i syfte att lära känna personen i fråga, då gör det ganska ont att få ett kort svar i stil med ”Tack men nej tack”.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Det är knappast som att jag kan ändra på något. Jag hoppas i alla fall att jag gett er tjejer någon form av insikt av värde. Det kanske inte är så farligt? Att få en busvissling eller ett och annat snuskmail i inkorgen kanske inte är hela världen, om man jämför med alternativet.