Nyckelord

Kärlek

Besöker

… så fick jag det här mailet igår. Det är inte så många som skriver, men det gör ju ingenting när man får såna här godbitar!

dejtingsajtdiss

Jamen oj så det värmer! Tack, goa direktörn! *bockar och bugar*

Och nu kan man ju argumentera att hon faktiskt skrev att min presentation var intressant, men ”du var ju inte det snyggaste jag sett i ett par skor”? VEM INLEDER SÅ PÅ EN DEJTINGSAJT?! Nu kanske det är sant, men… hur tänker man när man skriver så?

Det är mycket frestande att svara, men naaaaaaah. Jag tror att jag vill ha en tjej som tycker att jag är det snyggaste hon sett i ett par skor, faktiskt.

harnalSingel i snart fem dagar, och den akuta panikångesten har övergått till något som lite mer kan liknas vid apati. Men inte helt utan ångest-inslag, naturligtvis. Annars vore det ju nästan genomlidbart.

Tårarna kommer fortfarande då och då. Det kan vara en struntsak som utlöser alltihopa, som att se ett kvarglömt hårspänne. Eller en strumpa. Varenda liten sak jag ser är från en tid då det fortfarande fanns hopp för vårt förhållande. Jag finner mig själv med att önska att någon eller något ville trolla tillbaka mig till dagen då jag senast såg eller kände saken i fråga.

”Ta mig bara tillbaka till när jag jag hörde den här låten sist. Då fanns det fortfarande hopp. Då var det inte för sent.”

Det som känns allra jobbigast nu är känslan av att jag sumpade det hela. Att Micaela var min väg till ett mer socialt och aktivt liv, men att jag inte tog chansen eftersom jag ville sitta inne och glo på TV. Tänk om det var jag som hade fel hela tiden? Att jag nu har valt vägen till ett betydligt tråkigare liv? Att hon var unik som verkligen trodde på mig, och inte gav upp i sin strävan att dra med mig ut på äventyr, och att jag borde ha tagit vara på den möjligheten.

Jag har bara så svårt att se hur någon skulle orka ta sig an mig igen.

brokenheartI tisdags kväll blev jag singel igen, efter lite mer än ett halvår med Micaela.

Vi är helt enkelt för olika. Hon är aktiv, social och vill göra saker hela tiden. Jag är däremot både bekväm och föredrar den mysiga hemmakvällen. Jag vill på sin höjd göra sociala saker ett par gånger i månaden. Får hon bestämma så vill hon vara hemma ett par gånger i månaden. Jag har ju någon slags social fobi också, som såklart spelar in. Det är inte så lätt alla gånger, men jag har försökt. Jag har verkligen gjort mitt bästa, och följde med upp till Dalarna för att träffa hennes familj trots att hela kroppen skrek ”NEJ!”. Jag träffade hennes vänner, gick på krogen, och trotsade till och med min kräkfobi genom att äta nachos på Gröna Lund. Men hon fick vara ensam ganska mycket också, och förklarade att hon hade blivit olycklig till slut. Jag förstår det.

Så det fungerade inte längre. Vi hade varit i samma situation flera gånger, men stoppat huvudet i sanden. Förra gången vi gjorde slut ringde jag bara ett dygn efteråt och förklarade att jag inte kunde leva utan henne och så fortsatte vi som om ingenting hade hänt, men den här gången vet jag att det är på riktigt.

Just nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har aldrig någonsin känt sådan psykisk smärta förut. Idag började jag nästan att gråta på pendeltåget hem. Sen gick jag till affären och köpte en fryspizza till middag. Där, i Coops frysdisk, stod jag och grinade en liten stund. När jag samlat mig gick jag hem. Och nu sitter jag här och gråter medan jag äter.

Det är det här som kommer att bli min vardag ett bra tag framöver, och det känns så fruktansvärt dystert.

Micaela var den enda som verkligen kände mig. Den som alltid lyssnade och som alltid fanns där. En trygghet som jag definitivt aldrig upplevt förut. Hon fick mig verkligen att känna mig som en bättre människa, även om jag aldrig sa det till henne. Jag har i flera år fastnat i en negativ spiral av ensamhet, olust att göra nånting, och att ständigt vara väldigt hård mot mig själv. Hon fick mig att i stundom bryta det mönstret. Jag har extremt långt kvar till att ha något som kan jämföras med självkänsla, men det kändes som att jag var på rätt väg.

Nu är jag så ofantligt rädd att jag ska falla tillbaka i detta. Fastna i min ensamhet igen. Jag ska göra allt för att det inte ska hända.

Jag har absolut inga hard feelings gentemot Micaela, och jag ångrar inte en sekund av det halvår som har varit. Tack för de fina dagarna, och den bästa sommaren i mitt liv.

Okej. Här kommer det. Jag brukar inte blogga om saker som faktiskt går som jag vill, men det kanske jag borde göra. Så nu gör jag det, för att påtala att mitt liv faktiskt inte är helt tragiskt och utan glädjeämnen, trots allt.

Jag har träffat en tjej. En fullständigt awesome tjej, för att vara exakt. Vi har träffats i några veckor nu, och det hela känns väldigt bra.

När jag kom hem från jobbet ikväll låg det ett kuvert utan frankering på dörrmattan. ”Herr Werner” stod det på det, vilket genast fick mig att tänka på flickebarnet i fråga, eftersom hon har döpt mig till det romantiska ”Herr Werner” i sin telefonbok. Först blev jag väldigt förvånad, eftersom jag inte hade en aning om när tusan hon varit och lämnat det. Sedan började jag tänka på att det kanske inte alls var från henne, utan från någon stalker som försöker vara rolig. Men å andra sidan, nej. Det finns bara två personer som kallar mig ”Herr Werner”, och om inte min lärare från sexan plötsligt börjat sakna mig så kunde det bara vara hon.

Ivrigt öppnade jag brevet, generad redan innan. Jag riktigt visualiserade det parfymbesprutade pappret, och de av kärlek drypande raderna. Och inom några sekunder blev allt så tydligt. Jag förstod hur det hängde ihop.

Det var från Jehovas Vittnen, som ville tala med mig om Jesus.

Idag är det Alla Hjärtans Dag, och jag vill bara berätta att JAG FORTFARANDE LEVER! Ha! Vad sa ni nu då? Jag har inte gråtit i det tysta. Jag har låtit bli att spy ur mig bitterheter på Twitter. Inte heller har jag gått in i städskrubben och hängt mig i lampkroken.

Nej. I say no! Jag har klarat detta! I’m a strong independent woman! Mmmm-hm! *gör en stereotypt afroamerikansk handrörelse*

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)